Den stora utrensningen

Innan fotograferingen städade vi ju järnet för att få till den där här är det möblerat och de som bor här tassar alltid omkring i silkesstrumpor och dricker kaffe ur muggar med möbeltassar under så det inte låter när nån ställer ner den-känslan. Vilket innebar att vi knökade ner diverse grejer och ställde på diverse ställen. Ett mycket effektivt göra snyggt snabbt sätt men ohållbart i det långa loppet och med det långa loppet menar jag inför visning när vi faktiskt måste få bort möblerna och inte bara gömma dom i andra rum. För att inte tala om att vi gärna slipper olycksfall vid visningen när nån spekulant glad i hågen öppnar en garderob och får en trave diversegrejer i huvudet. Det som i torsdags var så till synes rent och fint ser därför ut som en tornado har dragit fram. Mmm, det är verkligen min bästa syn. Jag blir så tillfreds och harmonisk. Så harmonisk.

Men. Nu är vi iallafall i nedförsbacke för bägge våra förrådsgarderober är tömda och luftiga och vindsförrådet är under kontroll och källarförrådet likaså. Det har bara krävt fem vändor till tippen (finns frälsningsarméns mottagar-center där så vi slänger inte sånt som går att skänka), ett par give-aways av gamla bebisgrejer och ett jävla tålamod. Nu är jag på upploppet och fy fan, jag HATAR att göra det sista. Jag är så trött på att sortera nu så jag nästan tar fram en sån där jävla diversekartong och vräker ner skiten där i. Andreas har gått till parken med barnen och jag skriver det här som prokrastinering. Nu ska jag göra en dubbel espresso och tvinga mig själv att jobba en timma till. Heja mig?

KOM OCH KÖP!

Eller smygtitta lite på hur vi har det. Det är alltid så här välstädat och undanplockat och vi har inte alls två spjälsängar i sovrummet i vanliga fall eller leksaker över hela golvet eller diskade nappflaskor på hela diskbänken. Det ser alltid ut så här. KLICKETI KLICK!

Vi hann?

Ja fy fan, det gick den här gången också. Jag må skälla på min man av diverse (rättvisa och orättvisa) orsaker rätt ofta men när vi väl ska göra nåt är vi ett bra team. Framförallt när jag är den som utses (alltid jag) att gå och köpa fluffet och jag får springa in på HM home tjugo minuter innan förskolehämtning, halvt ropa till (mina nya bästis) en anställd efter bärhjälp och köpa upp cirka hela sortimentet för jättemassa pengar. Aja, vi hoppas ju på att få cirka 1500x det jag shoppade för så i jämförelse är det ju en världslig summa men ÄNDÅ. Alltså hörrni, en fråga: behöver jag brasklappa mitt privilegium här? Alltså jag VET att vi har pengar många andra saknar. Jag är så jävla tacksam över turen jag har haft och stolt över jobbet jag har gjort men jag är ju inte dumihuvet och tror att ”alla kan bara dom vill”. Jag känner att jag vill förklara att jag vet det när jag skriver saker om pengar eller resor eller ahmen vad fan mitt liv i allmänhet men ni som läser här vet kanske ändå? Att jag vet menar jag.

Okej, nu sitter jag iallafall i soffan och jag har provbäddat ca 40 kombinationer och petat ner kuddar och plockat bort sladdar och hängt tavlor och va fan, HUR KAN VI HA GÅTT I ALL SKIT I FLERA ÅR?! Det är väl åt helvete att det ska till en kniv mot strupen och en flytt för att ta tag i grejer som t ex slänga färgburkarna från vi flyttade in eller byta lampor i köket eller ja, sånt. Det är stort här. Stort och fint och fan vad jag hoppas att några vill bo här och betala en massa pengar till mig så jag och min pengaångest (jo, det har jag visst det pga lån är dyrt och vi har redan köpt matsäcken att rätta oss efter så att säga).

Oj, nu kommer Andreas och jag som smygvilar lite. Hej.

Så trött

Nils kröp första gången 12 augusti. Nu är han precis överallt hela tiden. Det var som en propp som bara släppte allt annat också för plötsligt ställer han sig upp, går längs med möbler eller ben eller vad det nu är han får grepp om och har till och med tagit ett steg oassisterat här och där. Han sover därmed som en kratta och vaknar två-tre gånger per natt, har svårt att somna om, vaknar tidigt på morgonen (idag kl 5 SKJUT MIG).

Ellen började förskolan igen i måndags och det går toppen men hon sover också asdåligt och ligger vaken och pratar och drömmer massor och skriker och GAAAAAAH JAG BLIR TOKIG.

Åh, och detta: har ju köpt ett nyproducerat radhus (som vi signade i oktober 2016 så ni är förlåtna om ni har glömt) som vi nu ÄNTLIGEN ska få flytta in i i december. Vi behöver ju därför sälja vår lägenhet och har pratat med vår mäklare blabla och kom överens om att höras i mitten/slutet av augusti för action. Jag ringde henne igår och insåg att vi HELT har förträngt att det är val 9 september. Vi vill inte sälja precis i efterdyningarna av valet där oavsett resultat minst 50% av väljarkåren kommer känna stort missnöje, eventuellt även hopplöshet och djup mänsklig ångest. Vi måste alltså ha visning helgen innan och hoppas på att det blir klart snabbt. Det betyder ATT VI SKA FOTA IMORGON (insert panikartad smiley här). Vi är en barnfamilj i en för liten lägenhet, you do the math när det gäller hur mycket vi måste städa idag. Stylisten kommer vid tolv och hon har varit här förut så vi vet ju att det inte är några stora rockader som måste genomföras men ÄNDÅ.

Just det, idag är egentligen min första arbetsdag. Det var ”kul” att ringa chefen igår och ba eh ja hallå hej du jag kommer inte imorgon pga livet. Jag börjar på torsdag. Vilket såklart inte var ett problem pga jobbar med oviktiga skor ej samhällsdrivanse verksamhet samt har mkt bra chefisar.

Oj, nu är klockan 08.03, jag har inte duschat eller klätt mig, Ellen står utanför toaletten och vägrar äta om hon inte ska få äta i vagnen till förskolan och hon börjar om 26 minuter. Hejrå!

Äntligen!

Nils knäckte precis krypkoden efter att ha stått och gungat i vad som känns som tre månader. Från snurrande sittande klump till direkt på alla fyra med fart bara sådär tänkte jag skriva men det var verkligen inte speciellt plötsligt. Ser nu fram emot att gnällnivån kommer minimeras med ca 75%. Heja älskling, din lilla snigel!

”Jag är fantastisk”

Alltså livet som tvååring, så ljuvligt livsbejakande det är ändå. Varenda känsla måste ut och undersökas och vändas på och självförtroendet är ju grandiost at least. Ellen är så fruktansvärt rolig att vara med just nu och jag bävar så mycket inför tanken att vara ifrån henne (och Nils) på jobbheltid så vi bestämde häromveckan att jag bara ska jobba 80% med lediga fredagar hela familjen. Så oerhört lyxigt och unnigt att ha möjlighet att fatta ett sånt beslut. Tack svenska staten och våra karriärer för det. Iallafall, Ellen och tvååringslivet: jag borde verkligen skriva ner hennes knaserier på en daglig basis för hon säger och gör så mycket så jag glömmer av det. Idag har hon bland annat gått omkring och sagt jag är fantastisk! samt berättat en saga om babblar-Bobbo som var på semester på vintern ( det vet man föj det vaj snö ute på vittejn ) och rabblat allt hon kan på engelska (min syrras kille är britt och vi har hängt i sommar) och såklart även berättat om alla som älskar henne; mamma, pappa, nissi, mojfaj, Anna och Martin föjståss

Hon har också börjat förhandla om saker, vilket är oerhört underhållande. Snälla mamma kan jag inte få appa på appen? Baja en liten liten liten timma? (Hon slänger sig med minut/timma/igår/imorgon hela tiden men har ingen uppfattning om tid förutom att igår är nåt som har hänt och imorgon nåt som ska hända).

Älskar att ha en tvååring. Tvååringar är så jävla härliga. Älskar inte så mycket att ha en niomånaders bebis som inte kryper längre än ett par meter (”kryper”) och som bara bara bara bara bara vill gå medelst handhållning. Får han inte det skriker han. Det är tur att han är så jävla gullig samt har lärt sig pussas så jag hinner glömma Den Stora Irritationen som infinner sig ca var 15:e minut pga frustrerad vrålapa.

Ok. Kul inlägg för ingen annan än mig. Hejhej iallafall! Börjar jobba 22:a så då kanske jag kan ta tag i det här igen.