måndag, april 30

Saker jag önskar att jag visste/fattade med första ungen

Att få saker egentligen är farliga.

Att alvedon och nässpray visst funkar på småbarn (alvedon till yngre än 5 kilo kanske ska okejas av iaf BVC men i övrigt KÖR!). Att alvedon är toppen vid sprutor, vid tandlossning och vid nattetid vid allmänt jobbigt gnäll. Om inget annat hjälper (pratar inte varje dag här men när ungen är out of ordinary jobbig) och barnet är ålar som en mask och är gråtigt, kliigt, snorigt och dant: alvedon. Inte i femtioelva dagar och inte jämt men som utväg när allt verkar fel. Och nässpray om dom är svintäppta och inte kan sova. Sömn läker allt osv.

Att väldigt många barn gillar att sova med en filt över ögonen. Bägge våra somnar direkt om en slänger över en snutte.

Att det inte är så jävla bråttom med allt. Skitsamma om en vill sitta hemma i soffan i tre månader i ensamhet. Skitsamma om en inte vill att nån annan ska hålla ungen. Skitsamma om allt förutom 1) bebin mår bra och 2) en själv känner sig som en människa. Det är okej att duscha färdigt om barnet börjar skrika mid-schamponering. Den dör inte och en mår bättre färdigduschad än med kliigt schampoo i hårbotten och en halvtvålig kropp.

Att en vet mer än vad en tror om barnet.

Och framförallt: att det inte dör varannan sekund. Dom är tåliga små jävlar, bebisar. Tuffa, tåliga, livsglada smånjutare som mest bara vill hänga med familjen och bli sedda.

onsdag, april 18

Sex månader!

Nils, din rakt igenom ljuvliga lilla varelse, grattis på halvårsdagen! Tänk att du har funnits hos oss i sex månader? Tänk att det var du som kom? Eller självklart var det du. Det har alltid varit du, min lilla lyckliga golden retriever-valp. Du är glad jämt eller nästan jämt iallafall. Inte så mycket när vi lämnar dig ensam i ett rum eller om vi missar att du är hungrig för lord have mercy vad du kan skrika då. Sen nån vecka tillbaka skriker du MA MA MA MAAAAA MA MA MAAAAA om du känner dig förbisedd och jollrar glatt pa pa ba pa pa pa när du är nöjd. En inte helt rättvis fördelning kan jag känna men eftersom jag är den enda som kan få dig att pärlskratta så förlåter jag dig.

Du kan sitta nu. Eller du kan sitta nu när du inte blir för ivrig och kastar dig fram och tillbaka eller ser nåt kul som du bara måste slänga dig mot. Du fattar mamma, pappa och Ellen och kollar rätt när vi frågar var vi är.

Förra veckan (typ) kom vi på hur gammal du är och började ge dig mat mer än bara nån sked här och där och jävlar vad du äter. Jag tror vi kommer få sluta med mjölk snart för du visar med tydlighet att du inte vill ha medan du kan käka en hel tallrik gröt sekunden senare. Det är kul att ha en unge som äter. Din syster var och är fortfarande väldigt kär i sin mjölk förstår du.

Du är kanske 75 cm lång och väger runt 8 kilo. Vi ska till BVC på fredag så jag vet inte exakt. Du har iallafall kläder som Ellen hade när hon var närmare året och vi rensar ut i en rasande takt här hemma.

Du sover med ett uppvak mellan 19.30-06.10 och sen fyra småstunder på dagen. Jag har försökt göra ett sovschema på dagen och det funkar väl typ 75% av dagarna, resten är ärligt talat mitt fel.

Nu vaknade du. Du är alltid glad när du vaknar, idag inget undantag. Min älskade unge. Min sista pusselbit. Älskade vän, du är det bästa som kunde hänt och jag kommer älska dig i evighet.

fredag, april 6

Tänk att det kan kännas så motsatsigt på så kort tid? Eller tänk att jag kan känna så motsatsigt ska det väl stå om vi ska vara ärliga och här är vi ju aldrig nåt annat än ärliga, no? Idag har jag haft en perfekt dag. En supermysig förmiddag med glädjespridaren Den Yngre som precis har lärt sig att sitta (HALLELUJA!) och fatta grejer och bara är mjuk och tjock och glad hela tiden. Plus, åh det här är det bästa, han har börjat gosa med flit. Pussas och dunkar in huvudet i axeln eller bröstet eller var han kommer åt och gnussar runt huvudet och mmm:ar och fnittrar. Alltså fem månaders bebisae är fan perfektion i sin renaste form. Sen hämtade vi en skitglad Ellen på förskolan, hoppsade ut i bilen och åkte till Liljeholmen för att shoppa lite. Ellen fick bestämma om hon ville åka hem och leka med babblarna eller åka och köpa nya kläder och då valde hon att köpa nya kläder hörst nya tädej mamma. Hen leta babababa henna. Släppte lös henne på Polarn o Pyret där hon bestämt pekade på ett hörn och deklarerade tanna däj mamma. Ida välja hälv. och sen plockade en tisha till henne själv och sekunden senare en till likadan en töja till Ida å en töja till Nissibus mamma. Likadana töjor till Ida å Nissibus. Tom, nu betajaj vi. Så well, ja men det gjorde vi. Sen gick hon med påsen i ena handen och mig i den andra och småsjöng lite och var allmänt världens ljuvligaste barn innan vi åkte hem och hade fredagsmys. Hon har stenkoll på fredagsmys. Det ska vara chips, dip och firardricka (svartvinbärssaft) och så ska vi sitta i vardagsrummet och skåla och dubbeldippa (duddelditta) och skratta. Hon har livsnjutandet down to a T. Inte så konstigt när hon brås på mig och Andreas som ju inte är kända för att ducka livets goda så att säga. Sen åt vi middag, bägge barnen slängde i sig och var superglada, lekte nakenfis i sängen (sätta på pyjamas) och tog varsin unge (jag fick Nils pga pappa hova mig idag ) som somnade på fem minuter blankt. Älskar mina barn. Älskar älskar älskar mina barn. Och min man. Mmm..min familj.

Balansen balansen balansen

Hur ska man förresten få ihop ekvationen att inte vilja ha fler barn pga himla nöjd med dom jag har men samtidigt få panik över att aldrig mer ha en bebis? Hur får man ihop att vilja vara med sina barn alltid alltid ALLTID med att också behöva, verkligen behöva, vara utan dom också? Att aldrig mer vilja jobba med att inte egentligen vilja vänta en dag till med att börja jobba?

Det finns inget i livet som ger mig mer ren lycka än Ellen och Nils men jag är inte byggd för att bara vara deras mamma. Jag är supermegaspricklycklig med dom men också lite tom och mörk och dämpad i bakgrunden när jag inte har nåt annat.

torsdag, april 5

Hävde väl ur mig all skit till Andreas igårkväll och ibland önskar jag att mina känslor inte vore så EXTREMT domedagsstyrda för när jag väl börjar känna att nåt är fel så blir det liksom SÅ HIMLA FEL OCH UNDERGÅNG OCH SKILSMÄSSA OCH ja ni fattar. Och det ligger ju något i att det inte är skitlätt att ha två barn under två år och samtidigt ha ett fantastiskt, hett och givande förhållande och helt ärligt det är inte direkt som att jag orkar göra nåt åt det men GAWD ibland vore det ju trevligt att vara nåt annat än bara co-parents. Och när jag väl börjat tänka på det så ba NÄE DET FINNS INGEN UTGÅNG HÄR och så gör jag en dramatisk scen här hemma med en rätt elak (om vi ska vara ärliga) domedagsprofetia och så pratar vi och så tar det tre timmar och så POFF undergångskänslorna borta. Vadå inte kär? Klart jag är. Han är ju fantastisk och vi har det super och yada yada. För egentligen har vi ju det jättebra. Jag älskar ju vårt liv. Våra barn. Oss. Honom. Han är ju min person for life. Men fan, jag behöver påminna mig själv om det ibland. Vi behöver ta tag i att skaffa barnvakt och göra nåt ensamma. Fan livet alltså, inte så jävla självklart alla dagar.

onsdag, april 4

Snälla säg att det inte bara är jag

Jaha, nä men det här med att vara hemma gör mig ju inte till en speciellt härlig person, det gör det inte. Visst, det är mysigt med bebis och visst, jag älskar mina barn blablabla men det här med att bara vara hemma och bära runt på en klump, tvätta städa hänga torka mata byta blöja bädda hämta barn? Jag blir en sur, grinig och missunnsam människa och framförallt så blir jag väldigt hatig på min man. Vi pratar nä men skilsmässa kanske ändå är en bra idé?-hatig. Allt han gör stör mig. Allt han inte gör stör mig. Hela hans uppenbarelse stör mig så långe den inte handlar om att han har barnen eller typ utför hushållsarbete när han ändå känns praktisk att ha. Jaha, okej nu regnar det också. Och jag är astmatät pga vårjäveln och tar en jävla massa kortisontabletter och nä men fy fan, ska livet vara så här verkligen?