Häromveckan fick jag en ny telefon. Tyvärr fattade jag inte hur man la över kontakterna i telefonboken till den nya telefonen så jag gjorde den gamla hederliga skriva-ner-på-papper-lägga-in-igen-manövern. Klokt nog valde jag vanliga vita a4-ark att skriva ner numrena på. Utan linjer. Jag tänkte för mig själv att jag måste vara noga med att lägga in rätt nummer under rätt namn, då det lätt blir lite snett när man skriver utan stödlinjer och med ett öga på mobilen och ett halvt på pappret.
Verkade ju funka hur bra som helst. Jag pratade med Emma. Fia messade. Nemas problemas.
Sen gick jag en liten promenad, hade tråkigt och sms-stalkade folk från förr i pur uttråkning. Bland annat Evelina. Evelina som är revisor och precis har gift sig. Jag undrade om hon hade semester och tid och ta en fika någon dag.
Evelina svarade dagen efter att hon minsann hade vart på arvikafestivalen och inte haft någon laddare och skulle bort dagen efter, men ikväll hade hon tid.
Såklart jag reagerade lite på att Evelina vart på festival, men tänkte lite marriage does weird things to you och ba ok. Halv fem? Javisst, svarade Evelina.
Jag var lite tidig till vår dejt och sprang på Erik inne på stället. Erik som jag träffade i Australien och egentligen inte har ett jota gemensamt med. Erik som jag pratar med om jag springer på med inte umgås med.
HEJ! Kul att se dig. Det var längesen, sa jag.
Kram. Kram.
Hej! sa Erik, som stod och pratade med kaféägaren. Jag gick och satte mig vid ett bord och väntade på Evelina.
Ska du inte ha något? ropade Erik.
Näe, jag väntar på (tankepaus) Eh, jag (paus) väntar lite.
Konstig blick från Erik.
Och DÄR insåg jag att Evelina som jag verkligen ville träffa visst var Erik. Och visst fattade han att jag inte alls var där för att fika med honom.
Låt oss säga att det var ganska spända 45 minuter efter det.