måndag, augusti 22

Skolstart och kognitiv dissonans

 Mitt stora (lilla) barn har börjat skolan, eller förskoleklass, hur det nu ska räknas. I skolbyggnaden och på fritids iallafall. Det var läskigt för mig och roligt för mitt barn som absolut inte förstod varför vi hade satt fritids från och med idag och inte redan i torsdags när det var upprop. Det var ju tur att vi hade satt tiderna till kl 13 och inte 16.15 när vi brukar hämta för det var feels all over the place i helgen så att säga. Min dotter reagerar sällan på stress i stunden, men bryter ihop av att bananen är böjd åt fel håll typ när hon väl kommer hem istället. Hon överlevde att inte gå på fritids och att det blev helg, men var väldigt glad över att det ÄNTLIGEN var dags för skolan igen imorse. Jag skulle kunna skriva rader och åter rader om mina känslor kring det här, men vi får väl nöja oss med att summera att det är bättre att lita på hur barnen mår än att ägna tankeverksamhet och själslig ängslan åt vad som skulle kunna hända. Så kan vi säga.

Mitt andra barn är nu äldst på förskolan. Han har under inga omständigheter velat leka med någon från förskolan under sommaren* så jag var absolut även orolig för hur det skulle bli för honom att komma tillbaka, men även det gick prima. Två hoppiga, glada barn har fyllt huset under helgen.

Jag då? Jag har haft en liten livskris i sommar. Vem är JAG när jag inte är Mamma liksom? Vad gör MIG lycklig osv. Det var lite jobbigt och jag grät en del såna tårar som liksom bara kommer och rinner fritt ner för kinderna utan att det blir riktig gråt, om ni förstår vad jag menar? 

Fan, det är jobbigt att leva. Att vara förälder och att vara sig själv och att vara en del av ett förhållande och att vara kompis och att förhålla sig till den person man en gång var och den personen det verkar som att man är nu. Podden Dumma människor pratade i något avsnitt om kognitiv dissonans som används som beskrivning på obehagskänslan som uppstår när man håller två oförenliga trossatser/attityder/värdegrunder samtidigt. Det kan vara att man känner att man BÖR göra på ett sätt, men agerar tvärtom så uppstår kognitiv dissonans = obehag och ångest. Iallafall så tror jag att jag har listat ut att jag har/får (?) kognitiv dissonans av min egen existens, för livet jag hade innan barn är typ väsensskilt från det liv jag lever nu och det skapar den här obehagliga ångesten över att nåt är fel men att jag inte kan sätta fingret på vad.

Till exempel:

Innan barn hade jag jättemycket kompisar och en telefon som plingade hela tiden och middagar och jag minns att jag vid nåt tillfälle hade varenda helg ett halvår framåt bokat (säger inget om sundheten i det nu). Jag har alltid identifierat mig som en social person och också strävat efter att vara omtyckt (annat subjekt för psykoanalys). Min självbild och min verklighet matchade således.

Klipp till nutid när min telefon *kollar telefonen* förutom reklamsms eller toppen, inga problem från min man appropå lämningen imorse har ett sms från en kompis i lördags angående ett bröllop nästa helg och nästa förra tisdagen från bruden till tidigare nämnt bröllop. Förutom jobbet umgås jag typ inte med någon för jag blir trött och vill vara ifred. Min gamla självbild och min verklighet matchar således inte alls.

Enter ångest och dåligt samvete över att jag är en så kass kompis och över att jag inte bryr mig och över att det är klart att ingen gillar mig och över att ja men det kan gå runt rätt länge där den loopen.

Sen drar ju ångest med sig annat bös också så plötsligt har jag även funderat på om jag ger barnen men för livet genom att existera, att min man inte är kär i mig längre, att alla kommer bli sjuka och då är det så JÄVLA trevligt att vara jag. Not.

Och sen kommer ju min doer-personlighet in i bilden och rullar upp ärmarna och lite Vanheden-eskt sträcker ut armarna och ska FIXA SAKEN. Så då kommer istället den nya tankesnurran jag ska göra något så jag mår bra igen! Men...eh.....vad? Vad mår jag bra av?

Och där nånstans kom tårarna och så lite fler tårar och så biktande till min man som fick kramas och stryka över ryggen och hämta snytpapper och prata med den _lilla_ rösten. Och sen kändes det lite bättre. 

Och sen provade jag att dreja. Och sen kom jag på att det är ta mig fan hur roligt som helst och jag behöver verkligen något som bara är för mig och som inte behöver bli nåt och där jag inte måste "ta med mig nåt därifrån" vare sig psykiskt eller fysiskt. 

Och sen anmälde jag mig till en studiecirkel i keramik och så började jag laga lite mat igen. 

Och sen gick jag på healingmassage och så försvann all ångest**

Och sen kom jag ur min lilla livskris för den här gången. 


* Han har ju sin Ellen. Den enda han behöver om man frågar honom. Så här låter det t ex en sekund efter att han vaknar på morgonen är Ellen vaken? om ja så kommer Ellen ska vi leka? om nej så kan han tänka sig att titta lite på ipad tills hon vaknar. Obs det är besvarat. Ellen kan visserligen tänka sig att göra lite mer saker själv än vad Nils kan, men livet är allra bäst om han också är med.

** Jag tror ju noll på övernaturliga ting eller religiösa saker, men jag gillar min massör och hon hade det på sin boka direkt-lista så jag tänkte why not, det kan ju inte skada och bokade. Och ja, nä, jag kan inte förklara vad som hände men jag gick in med en klump i magen och lämnade i nåt ljust skimmer som så här fyra veckor senare fortfarande håller i sig. 

måndag, augusti 8

Det är dom små grejerna som gör det

Jag började jobba igen idag efter semestern. Min son ringde precis och berättade att han hade ätit tre portioner pasta och köttfärssås av köttfärssåsen jag gjorde igår och det hade ju kunnat vara världens icke-grej, men för mig känns det som en trissvinst. 

Den var megabautagod mamma! 

De finaste orden en mamma till ett barn som bara har ätit grillad korv av ett märke, kycklingpinnar och pommes frites i typ fyra år kan höra.