måndag, september 30

This is a happy home

Vi har en ny person som städar hos oss sen ett par veckor tillbaka. Hon som jobbade här innan var ljuvlig men hon hade sagt upp sig under sommaren så nu är det en ny person istället. Jag börjar mitt nya jobb imorgon, men har varit hemma med barnen idag. Vi gjorde vårt bästa för att hålla oss borta från hennes arbetsplats, men precis på slutet kom vår matleverans (go ahead and hata mig för tjänsteköp) så vi gick in så jag kunde packa upp och så. Barnen höll på och jaga varandra i vardagsrummet och fnittrade och hade sig och jag kanske bad dom lugna sig lite och så gick städerskan förbi och tittade på mig och sa this is a happy home! och så log hon. Det tycker jag var himla fint sagt och jag blev väldigt, väldigt glad. Om det är något jag vill ha så är det det. Kan iofs vara just exakt för att hon är hos oss en gång i veckan och att vi storhandlar med hemkörning och just idag pga jag var ledig och hade ingen annan stress what so ever. Men ändå.

På tal om att börja nytt jobb då, alltså HUR ska en nånsin kunna njuta 100% av jobbet igen när det innebär mindre tid (och tålamod) med barnen? (Flåt, Jenny. Jag är jätteglad OCKSÅ.) Jag skulle ju egentligen ha njutit av min sista lediga dag alldeles i min ensamhet, görandes unniga grejer som massage, kanske en manikyr? En lång promenad vid vattnet med en podd? Istället: panik över att börja jobba heltid och tvångsumgänge med barnen som fick vara hemma från förskolan*. Nu är det ju inte synd om dom som får vara hemma från förskolan, men ja. Har väl aldrig haft så gott tålamod med barnen som den här lediga veckan. Har heller aldrig haft så få konflikter med dom, undra sambandet där... skoja, klart det oftast är mitt fel att vi ryker ihop. Dom är ju egentligen rätt härliga, bara liksom barn? Men det ÄR skillnad på när dom vill riva ner alla soffkuddar för att bygga en ”maskin” och springa tusen varv runt soffbordet under höga tjut ifall jag är ledig och helt utvilad eller har varit på jobbet en hel dag. Och jag är ju en så jävla mycket bättre mamma när jag är det första, men en så jävla mycket roligare person när jag har gjort det andra. Det krockar för mig. Viljan att vara närvarande och orka ta saker i deras takt, på deras nivå (har t ex suttit på asfalten och ritat med kritor 20 minuter idag) och behovet att få vara mig själv, MIG själv. Att få tänka och greja och fixa och skratta med andra smarta vuxna ger MIG massor. Jag blir lyckligare ju, egentligen. Och ändå: HUR SKA JAG KUNNA VARA BORTA FRÅN BARNEN SÅ MYCKET?! Nu vill jag att Andreas ska trösta mig och säga att allt blir bra och att det här bara är min vanliga förändringsångest, MEN DEN SVIKAREN SOMNADE NÄR HAN NATTADE BARN.

*förskolan vet att jag har varit ledig. Jag kollade hur dom ville att vi skulle göra med barnen den veckan och dom sa att dom tyckte det bästa för barnen var kontinuitet och att dom var jättevälkomna om dom/vi vill gå.

tisdag, september 17

Våga vara obekväm

Här sitter väl jag på en barnpall i badrummet (barnen duschar pga fisk till lunch och allergisk moder) och försöker kuva ångesten jag känner över att barnens huvudpedagog tillika personalansvarig på förskolan är så att säga liiiite sur på mig. Hon skulle givetvis aldrig säga det rakt ut, men kommenterade att hon visste att jag ringt och om vad samt att hon inte håller med när jag hämtade barnen för en stund sen. Det var ju full barngrupp och hålligång och inte direkt forum för diskussion, men jag sa att hon kunde ringa om hon vill prata mera och upprepade att jag inte tycker att vikariens bemötande mot barnen är ok. Alls. Och jag står för det. Och jag tycker det är/var rätt att säga till för jag tycker inte barn ska mötas av avståndstagande och tystnad och jag tycker det är skitviktigt att som både blir och känner sig sedda. Och om inte jag som vuxen kan eller vågar stå upp för det, vem ska? Givetvis känner jag även åh nej, vad jobbig jag var. Vad jobbigt att dom tycker jag är jobbig. Lägger jag mig i deras arbete? Jag vet ju att dom gör allt med barnpersoektiv och borde jag lita på deras omdöme och och och. Plus obekväm pga vill ju vara omtyckt. Får stark ångest av känslan att nån inte gillar mig. Men istället för att låta den ångesten diktera mitt beteende tänker jag rida ut det och försöka tänka att den moraliska kompassen är starkare än socialt konstruerade krav på att alltid vara till lags.

Bästa blogglistan, ärligt snodd

Jag har absolut ingenting att göra på jobbet så här kommer en ärligt snodd frågelista från Elsa Billgren:


Vad har du inte ångrat i ditt liv?
Alltså, att jag har lärt mig att det inte är någon idé att ångra nånting tror jag. Att jag har lärt mig att tro att vi alltid fattar det bästa beslutet vi kan, med den informationen som finns tillgänglig just då. Att det känns fel eller konstigt i efterhand är för att saker förändras, vi får annan eller mer information osv. Plus att om vi hade valt annorlunda där första gången så vet vi ju inte hur den sliding doors-effekten hade varit. Kanske hade nåt annat hänt då som inte hänt nu som hade gjort att DET beslutet hade känts fel. Nu menar jag inte att man inte kan ångra att man har sagt nåt dumt till nån, eller att man önskar att nåt inte hade hänt, men generellt så är det bättre att vara snäll med sig själv och tänka att det som hände var rätt just då. Mer specifikt ångrar jag inte att jag flyttade till eller från Australien, att jag sa upp mig från mitt förra jobb när jag tyckte att jag blev illa behandlad eller att jag bestämde mig för att sluta skämta om precis allt, precis hela tiden.


Vilka är de tre bästa pizzaingredienserna? 
Förutom tomatsås och ost så burrata, körsbärstomater och en god salami.

Vilken är den vackraste färgen? 
Jag är väldigt väldigt förtjust i en bränd, smutsig roströdrosa.

Vilket är det vackraste materialet? 
Alla sorters terrazzo.

Vilket är det vackraste ljudet? 
Skratt.

Vilken är den godaste smaken?
Syrligt, t ex ugnsrostade körsbärstomater, rödkål med sumak och lite citron, färska vildhallon. Ni fattar.

Hur ser en favoritdag ut i ditt liv när du är 80?
Det här var så svårt när jag gick FridayLab i våras så jag inte kunde svara. Jag kan inte se så långt fram i tiden. 

Vad är din mest återkommande dröm när du sover och hur tolkar du den?
Min mest återkommande dröm är en mardröm där någon bryter sig in i vårt hem och jag och barnen måste fly eller gömma oss. Jag tolkar inte den alls mer än att jag är rädd för det och ptja, ibland drömmer jag det. Jag tror inte på drömtydningar, däremot tror jag att man kommer ihåg sina drömmar oftare när man är stressad osv pga att man sover sämre och därför oftare vaknar efter en dröm.

Skulle du någon gång vilja starta ett eget klädmärke? 
Haha, ja den här var ju till Elsa. Men nej. Efter nästan 10 år i branschen känner jag bara att nej. Det är dyrt och jobbigt och kämpigt och få märken överlever i längden.

Har du sytt/stickat något plagg du använder? 
Hahaha, nej.

Vilka dofter gör dig trygg?
Ny bil och bilhall (pappa jobbade på Toyota när jag var liten) och nystädat, typ såpa. Och min mans doft.

Linn och Andreas största likheter och Linn och Andreas största olikheter. (Personlighet, favorit, smak, dröm, intresse)
Jag tror våra största likheter ligger i sättet vi ser på världen. Att vi ser på barn (och våra barn) på samma sätt. Att vi har samma syn på barnuppfostran och kärlek. Att vi har samma syn på att vilja varandra väl och att vi inte ser det som en uppoffring att ändra egna vanor för att göra den andra glad, typ vi bråkar aldrig om tandkrämstuber eller toarullar eller disk pga vi har ändrat beteendet så den andra ska bli glad. Jag AVSKYR t ex disk på diskbänken, medan Andreas absolut hade haft diskberg om vi inte var ihop. Har aldrig nånsin hört ett pip från honom om att det är jobbigt att plocka undar/plocka ur diskmaskinen/diska. Det gör mig väldigt glad i vardagen. Vi har också ungefär samma grundtempo och gillar att ha det rätt lugnt och skönt. Våra största olikheter ligger absolut i personlighet och i uppväxt/inlärda mönster. Jag är en just do it!-person, vare sig det handlar om att vika tvätten eller möblera om eller ta tag i jobbiga grejer och kan absolut inte drömma om grejer för då vill jag ha det NU. Andreas ser drömmandet som lite av njutningen. För honom behöver allt inte alls bli av för att han ska ha njutning av det. Han är också ot-e-ro-ligt segstartad och tar väldigt sällan initiativ, men följer glatt med på allt. Jag har tusen idéer, men kontrollbehov. Sen är det ju det där med att han är man och jag är kvinna och vi har vuxit upp i ett patriarkalt samhälle där jag har fostrats in i projektledar/relationsunderhållar-rollerna och han...inte har det. Och att jag är noll rädd för konflikt och han gör precis allt han kan (tror han) för att undvika det. Och att jag pratar om ALLA känslor, HELA TIDEN, och har alla känslor, hela tiden medan han inte pratar om dom så ofta, men heller inte känner lika starkt eller mycket eller ofta.


Den Jobbiga Föräldern

Idag har jag varit Den Jobbiga Föräldern på barnens förskola. Vi älskar förskolan och all personal är helt fantastisk, men det finns en person som vikarierar om än väldigt sällan som jag tycker är helt olämplig att ha i närheten av barn. Vi har påtalat det tidigare i samband med utvecklingssamtal och sagt att hen inte får vara ensam med våra barn för att vi inte litar på den personens förmåga att ha koll eller för den delen vara närvarande med barnen. Alltså närvarande som mentalt med, inte som i fysiskt där. Hen hälsar inte på vare sig barn eller föräldrar och jag vet efter två år fortfarande inte vad hen heter för hen svarar inte ens på direkt tilltal. Iallafall, imorse var hen där igen. Nu har det blivit så att barnkullen på vår förskola är rätt ung med mycket nyinskolade barn och lämningarna kräver därför väldigt mycket hands on i mottagandet från förskolan och det är många barn som är ledsna en liten stund och behöver närhet och uppmärksamhet. Så när det är två (fantastiska) ordinarie som sitter med typ fem barn i knät så behöver den tredje personen vara den som har koll på hela gården (vi lämnar utomhus). Det har inte den här vikarien. Hen satt helt still i ett hörn och tittade knappt på barnen. Det som var droppen idag var när en av barnens avdelningskompisar var lite ensam och sen sökte upp vikarien för att prata lite och hen inte svarade. Jag satt två meter därifrån så jag såg exakt vad som hände och barnet är väldigt bubbligt och pratigt och roligt i vanliga fall, men gick bara därifrån med ögonen i marken. (Ja, givetvis ropade jag på barnet så hen kunde vara med och leka med oss.) Så nu har jag ringt till förskolechefen och berättat om morgonen och sagt att jag tycker att vikarien är olämplig. Hon trodde att hon visste vem jag pratade om, men att upplevelsen mer är att hen är blyg och försiktig och för att vara extra tydlig så tycker jag att det är jättebra att det finns olika sorters människor runt mina barn. Det är viktigt att även blyga och försiktiga får plats, men det är skillnad på att vara blyg och försiktig och att ha ett beteende som gränsar väldigt starkt mot obrydd och obekväm. Och om jag ska vara helt ärlig så kan alla få vara blyga och försiktiga, men om man är så blyg så man inte vågar prata med barnen som man är anställd för att ta hand om så är man inte lämplig att jobba med just barn i en sån miljö.

måndag, september 16

Sista veckan

Jag sitter på kontoret med en kaffe från fulfiket på hörnet i handen och några kartonger prover bakom mig och funderar på det här med att det här är min sista vecka här. Det är sex år och nån månad sen jag började och det här har varit så mycket mer än ett jobb. Eller så kanske det är den nya sortens jobb, vad vet jag? Det jag vet är att jag inte kunde ha varit på nåt bättre ställe under de senaste relativt turbulenta åren i mitt privatliv. När mamma dog och perioden före när jag var borta mycket hade jag full lön hela tiden och jobbade när jag orkade/kunde/ville. Så när många andra behöver gå till jobbet eller ansöka om anhörigstöd och känna sig inträngda i ett hörn, fick jag luft och lugn och ro att läka och distrahera mig i min takt. Det var här jag jobbade när jag gifte mig. Det var här jag berättade att jag var gravid, och var gravid med allt vad det innebär. Aldrig ett ord om att "göra mina timmar" när jag behövde åka hem och sova klockan tre. Aldrig ett ord om vab eller flextider för att hämta/lämna barn. Bara en himla massa omtanke för mig, och för min familj. Jag hoppas (och tror) att det egentligen har lönat sig för jobbet har blivit gjort och mer därtill. Att sluta här känns lite som att lämna min familj och flytta hemifrån och bli vuxen på riktigt. Det nya jobbet ska bli så himla roligt och jag är både exalterad och nervös för jag kan inte det. Det jag gör här, att driva småskaligt bolag, kan jag i sömnen, men att jobba på bolag som omsätter åtta miljarder är nåt helt annat. Här är jag spindeln i nätet och där blir jag en av tusen. Det ska bli roligt att få många kollegor. Det ska bli roligt att bli mer en liten del av en helhet, men det är också himla läskigt. Nu är det en liten vecka kvar av det här och min to do-lista är exakt åtta punkter lång för hela veckan. Dags att jobba.