Vad är du rädd för?

Jag har sån fruktansvärd hypokondri just nu. Eller kanske inte för mig själv så mycket som för andra. Eller kanske inte så mycket hypokondri som att jag är L I V R Ä D D för att nåt ska hända mig eller nån i min familj. Nils haltade lite i söndags, eller så gick han bara lite konstigt för att hans blöja var full, men istället för att inte ens registrera det har min hjärna snurrat upp sig i leukemi eller benmärgscancer. Ellen sover dåligt. Nattningarna är som en dröm, men hon vaknar mitt i natten och är vaken ett par timmar och som resultat är hon ju såklart trött och "en smula" känslig på dagen. I lördags på nåt lysrörsfik fick jag för mig att hon hade supermörka ringar under ögonen så då fick min hjärna det till att hon också har cancer. Andreas är förskonad för tillfället, men han hostar ibland och då har han lungcancer. Jag har förmodligen hudcancer, bröstcancer och lymfom. Om vi ska tro min hjärna alltså. Dom senaste dagarna har detta också eskalerat en skräck för coronaviruset. Alltså jag VET logiskt att sannolikheten för nåt av ovan är minimal, men eftersom det inte går att garantera motsatsen så har min hjärna the time of its life här när den skickar ångestsignaler kors och tvärs. Som en härlig bonus sitter jag på samma avdelning på jobbet som exakta motsatsen till mig själv. Folk som varit i norra Italien senaste veckan och nu snorar och hostar och ba haha, varför ska jag kolla upp nåt eller höra av mig till HR, trots krav på detsamma från organisationen. Hatar att jag tyvärr är rädd för det här på riktigt, men hatar ännu mer folk som skiter i instruktioner för att.. nej, men jag vet inte? För att dom är så otroligt viktiga att dom absolut inte kan jobba hemifrån ett par dagar, trots att hela vår verksamhet är uppbyggd kring det. Nu hade jag kanske inte brytt mig så jättemycket eftersom Corona är ungefär som ett vanligt influensavirus, men jag är riskgrupp pga astma och har barn hemma som har detsamma och jag tycker det är jobbigt. Nej, jag tycker att det är jättejobbigt. Och jag vet att det förmodligen är jag som borde jobba på mina fobier (det finns fler...), men eftersom det inte går att lösa på tre veckor känner jag att jag helst bara skulle vilja whistle-blow:a mina kollegor så jag kan få jobba utan att vara på gränsen till panik hela tiden. Just nu har jag löst det genom att jobba hemma idag. Imorgon tänker jag sitta på en annan våning och på fredag ska jag vara ledig pga min kompis mammas begravning. Jag ska också ta tag i att prata med min chef om det här eftersom jag inte kan gå runt och hata på mina kollegor bara för att jag är en smula knäpp.

Jag kan ju inte vara den enda som har hang-ups. Kan ni inte berätta vad ni är rädda för så jag känner mig mindre ensam?

Tillbaka på jobbet och därmed framför datorn och därmed kan jag också blogga. Det största problemet för oss som gillar textbaserade bloggar måste ju ha varit när blogspot/blogger tog bort sin app och gjorde det förjävla jobbigt att blogga från telefonen? Sörjer fortfarande skrivbloggarnas glansdagar och känslan när ens morgonfeed bestod av 50 olästa inlägg. Jämfört med dagens på sin höjd 7-8 stycken.

Nils har fått influensa och natten till söndag väckte Andreas mig och ba "Nils bara skakar!" och då satt Nils i Andreas knä och skakade så där som man gör när man fryser riktigt rejält och har börjat spänna sig i hela kroppen. Vi tänkte såklart att det var feberfrossa, men han hade bara 37,4 så vi blev oroliga och ringde 1177 och under tiden vi satt i kö, kanske i en kvart eller så, så gick hans temperatur upp till 39,6 och sjuksköterskan vi pratade med tyckte att det verkade vara just feberfrossa. Den sista tempen jag mätte var 40,8 och det var en timma efter en dos alvedon. Då låg han på mitt bröst, som när han var bebis, och flämtade och småstönade och jag kände STARK vilja att åka in till akuten. Det gjorde jag inte. Jag satt vaken i soffan med Nils till halv sex när jag väckte Andreas och bad honom ta över så jag kunde få några timmars sömn. Måndag-tisdag har han väl kommit ner till kanske strax under 39 grader dagtid och lite lägre på alvedon, men nätterna har varit en ren pina med en kokhet, flämtande liten hög i famnen. Imorse var första morgonen han vaknade utan feber. Nu hostar och snorar han som en galning istället, men det får Andreas deala med för nu är det min tur att jobba torsdag-fredag.

Fortsätter väl förövrigt min quest i att bli Sveriges Jobbigaste Konsument genom att börja bråka med Qliro om deras ytterst tveksamma rätt att skicka marknadsföringsmail om sina tusen olika sätt att skuldsätta individer utan en tydlig opt-in. Har inte cc:at VDn än men väl bokmärkat datainspektionens klagomålsansökan.

Vad mer då? Renoveringen fortsätter. Jag ägnade vabbdagarna åt att storstäda, tvätta mig igenom tvättberget och (äntligen) ta ner julstjärnorna och hänga om gardinerna för att göra mig av med dom sista julresterna. På söndag ska vi på en husvisning i Tyresö. Jag hoppas starkt att jag kommer ogilla huset för annars måste vi bestämma nåt och jag vill verkligen inte bestämma nåt just nu. Jag vill inte heller inte gå på visningen för det är precis ett sånt hus vi letar efter och det är inom budget och ja, men det är fint. Så.

Nu ska jag försöka motivera grejer här på jobbet fast min hjärna känns som sirap efter fem dagars total sömnbristhaveri.

Olika saker jag tänker på just exakt prick nu

:: jag borde verkligen ta ner våra två julstjärnor som fortfarande hänger uppe. Och julgardinerna som är tjocka röda sammetsgardiner som snor allt ljus. Fast iochförsig, om jag gör det så måste jag också tvätta våra fönster för dom ser förjävliga ut.

:: nu har dom börjat på vinden. Jag sa till Andreas i helgen att jag skulle gå upp och fota före-bilder för jag är så jävla dålig på det. Har jag fotat före-bilder? Nej, det har jag inte. Jag har några bilder nånstans i telefonen som vi använde till...nåt..? Får gå på dom. Det har iallafall rivits ut några kvadratmeter jox och igår var dom tydligen här och levererade material. Det vet jag för att min fyrtiotreåriga man filmade lastbilen när han jobbade hemma och smsade mig. Jag var lite orolig innan dom satte igång, men nu är jag mest jaja, bygg ni. Vet inte om det är för att jag litar på dom, för att jag inte kan nåt eller för att det inte får plats mer saker att tänka på i huvudet just nu men så är det.

:: jag jobbar hemma nu på eftermiddagen. Det gör jag eftersom jag är byggd så att jag inte kan koncentrera mig när andra pratar och jag samtidigt ska försöka klämma ur en pitch ur huvudet. Jag pratade med min chef igår om min tveksamma metodik för att få till mina business case. Den går ut på att jag läser allt jag kan komma över. Googlar, frågar, läser, grejar, tjatar. Funderar i duschen, på toaletten, när jag promenerar, i bilen när jag har hämtat barnen. Överallt ploppar det upp en massa frågor i huvudet som jag sen försöker hitta information om. Sen, när jag har alldeles för mycket information om alldeles för mycket saker, tänker jag att jag ska organisera mig. Jag ritar upp ett skelett till en presentation i min anteckningsbok och försöker referera till rätt information på rätt ställe och sen kör jag fast. Inget blir bra. Ingenting funkar och inget får ett bra tempo. Då blir jag sur och googlesnokar på Sandra Beijers nya kille och funderar på ifall vi ska ha målade lister på vinden eller vad fan vi ska göra med vår trädgård till sommaren eller så. Och så gör jag nåt annat i kanske en vecka, eller tills det är ungefär dagen innan, eller timman innan why not?, jag måste visa upp det. Då kommer den, logiken. Plötsligt ser jag hur jag ska lägga upp det och hur allt hänger ihop och så kan jag slänga ihop nåt lite snabbt. Det låter väl inte helt fel? Nej, det hade väl varit en bra process OM DET INTE VAR SÅ ATT JAG ABSOLUT FÖR MITT LIV INTE KAN GÖRA DET UTAN TIDSPRESS. Och en påhittad för mig själv räcker inte. Jag måste känna livet i mig så att säga. 

:: Jag sitter alltså hemma för att försöka känna livet i mig. Hittills är allt jag har känt rester från gårdagens lasagne i min mu (till lunch) och ptja, det var väl det. Eller nej, jag har ett intro som jag inte helt får ihop och egentligen typ en klar struktur, men det är fult och jag känner noll inspiration. 

:: Det är likabra att jag går in i fas ett med ett annat projekt istället. Jag har ett mail med eventuellt sveriges bibliotekts samlade innehåll i som jag absolut skulle kunna ta tag i att läsa in mig på. 

:: Vi har köpstopp i februari förresten. Jag har nog sagt det. Därför är jag sugen på att köpa PRECIS ALLTING JAG SER. Till och med Rodebjer som jag började hata kanske SS17 när dom bytte teckensnitt i loggan och plötsligt tog dubbelt så mycket betalt för samma grejer SAMT snackade om himla inkludering blabla men ändå bara frontar samma sorts modeller som alla andra.

:: Jag vill sova nu. Igår var Ellen vaken nån timma mitt i natten och imorse var Nils vaken från typ fem och innan dess har dom typ turats om att klättra på mig eller vara vakna och det känns som att jag aldrig får sova, fast jag får ju det. Jag hade ju kunnat gå och lägga mig istället för att kolla på tio avsnitt av masterchef australia varje kväll. Nu är vi iofs ikapp tevetakten så nu försvinner ju den möjligheten.

Livet livet livet

Jag vabbar. Nils föll ihop i söndags och kunde inte stödja på vänsterbenet utan att vi sett eller hört nån skada innan så vi, som vanligtvis är rätt chill med diverse skador, drog till närakuten. Dom tog det verkligen på allvar och han röntgades och det gjordes ultraljud och togs blodprov. Inga konstigheter, så vi fick åka hem igen med en förmaning om att ha stenkoll närmsta dygnet och sen följa upp med ett samtal igår kväll. Han verkar numera helt oberörd och slutade i princip halta redan i söndags kväll, men jag är hemma idag också för att vara helt säker på att han orkar springa och vara som vanligt. Ellen är också hemma för ptja, lättare att vara med bägge samt pga dom vill bara vara med varandra. Det är ju lite gulligt faktiskt. Dom har iallafall lekt här hela morgonen så jag har vikt all tvätt, steamat allt som ska steamas sen senaste veckornas tvättar, bäddat rent, tvättat två nya maskiner, tömt diskmaskinen och städat. Sen gick jag ut med dom strax innan elva för att testa orken (dom sprang 2 km) och så gick vi in och gjorde våfflor till lunch. Mitt i en gräddklick på en klänning och nån som skrek efter vatten plingade min mobil. Min kompis har förlorat sin mamma efter en tids sjukdom. Fan i helvetes jävla apcancer. Jag blev ledsen. För min kompis och hennes familj såklart, men även för mamman och för att jag känner så starkt med det dom känner just exakt nu. Ellen var jättefin och skulle trösta och kom med kramar och klappar och ville veta vad som hade hänt. Så vi pratade om att jag var ledsen för min kompis skull och att hennes mamma blev sjuk såsom mormor blev och att dom bor i himlen nu. (Min enda lögn om döden är den om himlen för jag har inte ord nog att förklara att man försvinner men minnet lever kvar så himlen är lite en kompromiss kan man säga.) Sen pratade vi lite om cancer och att dom flesta blir bra av mediciner, men inte alla, och att det är okej att vara lite ledsen. Då lade mitt ljuvliga lilla barn armarna om min hals och kramade jättehårt och sa att hon och Nils finns nu och att dom ska vara med mig för alltid. Så då ljög jag väl inte direkt, men jag sa inte att det inte är sant för herregud det finns bara så mycket man kan förklara för en treåring och det är min största ångest i livet och jag är vuxen och borde kunna hantera det. sen somnade Nils när jag pratade med min bästis i telefon och jag sitter i soffan och skriver det här och Ellen kollar på My little pony och kanske har en vabdag aldrig varit mer vältimead.