måndag, oktober 29

En kort roadtrip, 1 vs 2 barn och en flytt

Min pappa har flyttat. Han har sålt huset i Lidköping och flyttat till en lägenhet i Karlstad (där han är ifrån/vi bodde först). Det finns cirka tusen känslor kring det såklart, både från min sida och hans, men det var ett jättebra beslut för honom och det är ju det viktigaste. Jag sörjer jättemycket att min direkta kontakt till Lidköping försvinner med det beslutet med gläds så mycket åt hans nya livsinriktning. Fan, det är inte lätt när någon dör och lämnar efter sig förutom direkt sorg och saknad efter personen också ett tomt blad till framtid där det tidigare fanns drömmar och planer. Allt det som skulle bli som aldrig blir är oändligt sorgligt att tänka på men också viktigt att försöka ta sig förbi och hitta en gnista i det som kan bli istället. Helt utan att pekpinna om sorg och förluster så tycker jag att det är viktigt för alla som blir kvar att försöka våga hitta en ny väg till lycka och jag är jättestolt över att pappa vågar det. Det om det. Han fick iallafall tillträde förra veckan och jag kände väldigt starkt att jag vill/behöver (för min egen skull) vara med i flytten. Om det handlar om att packa lådor eller vara smakråd till nya inköp spelar inte så stor roll men det kändes (känns) viktigt för mig att vara på plats och dels få ta del av själva flytten och inflytten, men också på nåt sätt visa pappa att jag är där för honom och att jag stöttar hans val, även om han vet det ändå egentligen. Jallafall, jag bestämde mig för att åka dit och hjälpa till lite grann och sen tänkte jag att det skulle vara kul att få lite tid med mitt äldsta barn så jag tog med Skrällen på en liten nätt 31 mils roadtrip fredag-lördag. Alltså att umgås med en 2,5-åring är ju så jävla roligt? Det är ju nästan 4 timmar i bil och jag tror att hon hade mobilen kanske 20 minuter på ditvägen. Resten av tiden pratade vi eller så lekte hon med sina grejer eller ja hon sov en sväng också (en får ju planera så att säga). Sen kom vi hem till pappa och DET VAR SÅ MYSIGT! Det var som att komma hem fast hem till pappa istället för hem till resterna av ett liv som inte blev. Han har redan fått iordning ganska mycket och har en plan som verkar toppen för resten. När Ellen vaknade i lördags sprang hon in till pappa och när dom gick upp hörde jag Mojfaj, vilken jättefin lägenhet du haj! och då typ dog mitt hjärta lite. Dels för att jag vet att det är ärligt menat; Ellen gillar när det är fint och noterar när det är städat och sånt och såklart dels för att jag vet vad det betyder för pappa att få en sån kommentar. Vi passade iallafall på att klämma in Ikea och nån mer möbelbutik och tog sen med pappa/morfar tillbaka till Stockholm för att hänga med det andra barnet och kolla lite roligare möbelbutiker. Under det dryga dygnet som vi var borta så gnällde Ellen inte en enda gång. Allt var bara jätteroligt och härligt och hon åt och sov och lekte som hon brukar, trots att vi helt ärligt var rätt jobbiga och inte speciellt barnanpassade. Insåg att ETT barn är typ semester.

När vi kom innanför dörren i Stockholm blev Nils så glad så han blev helt knäpptyst och gick fram till pappa/morfar och vägrade sen gå därifrån. Ville inte ens gå till mig utan vände bara och kröp tillbaka in i pappa/morfars famn om han blev nedsläppt. Fan, vad fint det är att barnen har en sån relation till sin morfar! Jag och pappa tog sedan med Nils som omväxling och drog och kollade på mer möbler och efter minuters jagande av lyckligt barn var jag helt slut. 2,5-åring - 1-åring: 100 - 0. HERREGUD vilken skillnad det är. Har ju liksom glömt/förträngt det eftersom jag ofta är med bägge samtidigt och då är det ju ännu svettigare. Här vill jag bara som en passus säga att våra ungar är rätt enkla att ha att göra med i största allmänhet. Bägge älskar att göra grejer och följer med och lyssnar på vad vi säger och är nästan alltid glada, men ni vet ena pratar oavbrutet och andra sticker rakt åt fel håll för att undersöka och sen blir en hungrig när den andra är trött och det ska bytas blöjor och lagas mat och plockas och ahmen ni vet. Vara på resa med en (1) unge som dels kan prata och dels äter helt vanlig mat och går själv blabla är ju svingött! Så sjukt att dra iväg med en ryggsäck kläder och necessär och en liten egenpackad barnväska och ba okej klart. Åkte med helt tomt bagageutrymme tur och retur. Jämför typ 2 barn för ett år sen när det skulle med två vagnar, barnstolar, nån himla hoppgunga, babygym och cirka tusen andra grejer.

Nu sitter jag på jobbet och är jätteglad över en fin helg men känner mig samtidigt liiiiite rånad på min ledighet med familjen. Det känns som att jag knappt har pratat med Andreas och kramat alldeles för lite på min lilla knasbolliga yngsta unge. Livet va, så knasigt härligt jobbigt.

onsdag, oktober 24

hämta lämna hämta lämna hämta lämna

Jag lämnar Ellen på mornarna nu när Andreas är föräldraledig och han hämtar. En rätt given uppdelning där den som är hemma med andra barnet slipper klä på alla för att ge sig ut och härja och den som jobbar slipper gå två timmar tidigt. Ellen går halv nio till tre varje dag förutom onsdagar när hon går till fyra och fredagar när hon är ledig. Det betyder att jag får hämta på onsdagar och alla vet ju att hämtningen slår lämningen med HÄSTLÄNGDER. Leendet när dom får syn på en? Dom små armarna runt halsen. MAMMA!:et. Mmm...det är så roligt. I vårt fall är lämnandet inte en jobbig process för hittills har Ellen (NO JINX) varit ledsen en (1) gång på morgonen och det gick över innan jag hann därifrån. Men det är ju meckigt. Det är tusen ytterkläder och avbryta mitt i leken och ähmen Ellen KOM NU JAG BLIR TOKIG PÅ DIG! Sen har vi valt lek och spex-metoden för att få till bra lämningar (works like a charm som sagt) vilket innebär att ens eget surmulna morgonhumör måste trollas bort och ersättas av Den Spexiga Mamman. Mamman som har springtävlingar med speakerröst och som hittar på tusen lekar på förskolan och som bara skojar hela tiden. Som lirkar på kläder i sista sekunden och parerar minsta tveksamhet med ett ÅH MEN KOLLA HÄR VILKEN ROLIG! Mamman som har All Tid I Världen och inte alls blir stressad av att det ska klättras upp själv eller springas ett extra varv i parken eller provsitta alla bänkar på vägen. Ellen är ju på toppenhumör när hon kommer till förskolan och kommer in i lek direkt och brukar bara säga ett okej hejdå! när jag säger att jag måste gå. Men idag, idag fick jag både en puss (frågar alltid, får oftast) men så ställde hon sig upp och hoppade och vinkade och ba HEJDÅ ÄLSKADE MAMMA! HEJDÅÅÅÅ! och var helt jätteglad. Och även fast våra lämningar brukar gå bra så är det alltid lite jobbigt att lämna. Kommer det gå bra? Är hon inne i leken? Så en lämning som idag gör ju liksom hela min dag på nåt sätt. Plus: det är onsdag så jag får hämta, yey!

tisdag, oktober 23

Nils 1 år!

(Okej, det är kanske typ en vecka försenat men vi kan säga att jag var upptagen med att fira?)

GRATTIS ÄLSKADE BARN! Gud vilken tur vi hade som fick dig! Jag har tänkt jättemycket på när du föddes och hur härligt och fint och tryggt och glatt och allt annat som är ljuvligt. En sån kontrast från din systers födelse på alla sätt och vis. Inte bara förlossningsförlopp och metod men liksom hela grejen? Det var så mycket lättare att bara bli någons mamma, din mamma, än att också samtidigt bli en Mamma. Att liksom redan vara någons mamma gjorde att jag direkt blev din. Så var det inte med din syster. Då hade jag svårt att sätta mig in i själva konceptet men den vägen var så att säga reda plöjd så allting med dig var så självklart. Kärleken. Hanterandet. Gullandet. Inte för att något av det var speciellt svårt för herregud vilken exemplarisk bebis du var; glad och nöjd jämt och äääääääääälskade att gosa. Du älskar fortfarande att gosa nästan mer än nånting annat, helst med din syster men i brist på förståelse för det duger både jag och din pappa. Och morfar. Som du älskar din morfar. Det är så himla fint att se!

Du var lite gnällig där mellan sex och nio månader när du vägrade knäcka rörelsekoden och mest satt nånstans och gnällskrek för att du hade förstått att det går att förflytta sig men inte kunde själv. Allas liv blev mycket lättare när du lärde dig krypa i mitten av augusti och sen var det som att någon hade tryckt på en knapp för drygt två veckor senare gick du för första gången och nu springer du omkring som du aldrig har gjort annat. Bebisbarnspring förresten, kanske det gulligaste som finns? Du förföljer Ellen om hon är hemma. Dit hon går, går du. Du är kanske en smula hårdhänt i dina kärleksförklaringar men oftast är du nöjd med att bara vara bredvid henne och pilla med ditt. Ibland får jag och din pappa kanske en kvart själva i vardagsrummet medan ni leker i ert rum. Jag njuter av det men vill helst bara stå och kolla på er för HERREGUD MITT HJÄRTA vad fina ni är.

Du är inte speciellt förtjust i mat, min son. Eller du var det innan du fick allergi/överkänslighet och kräktes en massa. Sen dess är det en låååååångsamt sluttande uppförsbacke mot att få i dig en rimlig mängd mat för din ålder. Ja, alltså du gillar ju som tur är fortfarande mjölk och gröt så du svälter inte direkt. Just nu vill du (såklart) bara äta själv, men bara kex och spagetti och yoghurt så ja nä vi får väl se om du kommer kunna äta ordentligt när du börjar på förskolan i januari? Just det, din pappa är hemma med dig på dagarna nu. Jag längtar efter dig alltid alltid alltid (men det är lite skönt att få prata i hela meningar i normal samtalston).

Du är en himla skojig liten figur, Nils Arvid. Du kan skämta och spexa och har jättelätt till skratt. Och till ilska. Du är så att säga din mors son. Din pappas gener verkar inte vara så starka när det kommer till humöret men vi får väl se om det kanske ordnar upp sig när ni blir äldre? Du har börjat komma och hämta oss och peka när du vill ha någonting. Du säger mamma och pa-pa och såklart ENNEN! och ta-ta (tack tack) och EEEJ! (hej) och visar med handgest mot munnen när du vill ha nappen och plutar med läpparna när du vill ha något att dricka (precis som med din syster introducerade vi glas tidigt). Du förstår väldigt mycket av det vi säger till dig och vet precis när du gör nånting du inte får. Då kollar du på oss och sen skrattar du massor. Just det, du kan ett tecken för bus också; du skakar på huvudet fram och tillbaka (efter din systers lek "kattbus" som går ut på att skaka på huvudet så håret flyger). Imorse skrattade du för första gången åt ett tv-program. Ett där två fordon krockade med varandra för övrigt. Det bästa jag vet är att komma hem till dig och bli överöst med pussar och kramar och skrikskratt. Tänk att jag kan göra dig så glad? Jag hoppas jag kommer kunna det länge länge länge till.

Min älskade, älskade, älskade, älskling, vad jag avgudar dig! Du är det finaste jag har och mitt livs finaste pusselbit. Jag älskar att vara en familj med dig, din syster och din pappa. Jag hoppas du känner det.

torsdag, oktober 11

Vuxen på riktigt?

Jahaja, här tuffar livet framåt dag efter dag vecka efter vecka månad..nä men okej, ni fattar. Livet med två småungar är "rätt" intensivt från att en (tvingas) slår upp ögonen på morgonen till cirka 20.00 när barnen har gått och lagt sig. Däremellan ska det jobbas också och därefter kämpar en med att inte somna och ger upp cirka 21.30. Fucking PHEW. JAg känner att det är en jävla tur att jag är ledig på fredagar för även om även dom dagarna är fulla med aktivitet så tar det lite stress bort från att ha Den Perfekta Helgen och Maxa Myset osv. För även om intentionen är att gå uuuuuut med barnen och leka i roliga lekplatser (seriöst värsta jag vet btw) och vara en närvarande morsa och läsa böcker och kramas och laga mat tillsammans och whatnot så måste ju förråd fortfarande rensas, garderober sorteras, tvätt tvättas osv. Okej, det var inte det jag tänkte skriva om när jag öppnade appen...

....

Jag tänkte skriva att det är rätt roligt att jobba igen. Att det är rätt roligt att jobba igen och att jag faktiskt nog kan ganska mycket om ganska mycket. Nu är bokslutet preciiiiiis påskrivet av revisorerna och jag har skickat in en rättelse på en inkomstdeklaration från förra året till Skatteverket. Alltså läs den meningen igen. Visst känns det som om en vuxen person gör såna saker? Nån törr ekonomigubbe med kavaj som är för stor över axlarna och lite over-comb? Har även fixat en budget, gjort en kassaflödesprognos för nästkommande år och pillat med prissättningen för vår nästa kollektion. <- gasp="" p="" vuxenpersonsjobb="">
Ser ju mig själv lite som en glidare som bara råkade hamna lite här och sen lite där och så ojsan jaha lyssnar folk på mig? Ni vet när man sitter i möten och hör sig själv prata Smarta Saker och tänker för sig själv haha, det där lät ju skitsmart! för att sen gå hem och fundera lite på om folk vet att dom lyssnar på nån som bara har lite feeling? Jag menar inte att förminska mig själv här för jag vet att jag har pluggat och jobbat och blablabla och att min feeling säkert är baserad på erfarenhet och jada jada, men ni vet känslan? Varför lyssnar nån på mig? På MIG?! Känner samma sak ganska ofta när jag tänker på mitt liv utifrån. Rent objektivt så har jag ju en man och två barn och en volvo och snart ett radhus. Jag jobbar 80% pga småbarnsliv och den senaste restaurangen jag var på var typ McDonalds. Jag har så stabil inkomst att jag i princip skulle kunna förutspå varje månadsekonomi ner på kronan för närmsta året. Alltså jag VET allt det, men jag KÄNNER det inte. I min känsla är jag singel och oansvarig och har typ ingen koll och skarvar lite och bloggar på jobbet och är skitbra på att dricka shots. Jorå.

Om det mot förmodan är nån ungdom som läser här: ingen vuxen är vuxen i sitt eget huvud. Vi tror alla att vi är i vår ungdoms prime fortfarande. Det är inte en dålig grej för övrigt, men om ni tror att man passerar en ålder och plötsligt känner sig vuxen PÅ RIKTIGT, om ni går och väntar på den dagen: ni kommer få vänta ett tag. Eller är det nån annan här som går omkring och identifierar sig som vuxen på riktigt?