Kul att jag ba "har så himla mycket att göra på jobbet" men ändå hinner med att instagramstalka Danny Saucedo och Molly Sandén. Det är hela är mycket oklart eftersom jag irriterar mig på honom och mest tycker att hon verkar lite gullig, men det har jag iallafall gjort dom senaste tio minutrarna.

Gick hem till hemmadatorn som var så låååååångsam så jag fick panik och raderade massa serier jag ändå kan se på typ netflix och all internethistorik och installerade nån form av rensningaprogram och körde det och herregud vad fort allt går nu. Har säkert massa virus kvar i datorn, men det tar iallafall inte längre 15 minuter att starta internet. Halleluja! (Trodde tills för kanske nåt år sen att det var hallelulja och blev asirriterad när nån skrev halleluja. Fick bita i det äpplet, ja.)

Hällde precis vatten över hela min dator. Ingenting funkar och jag har så himla mycket att göra och dessutom var vi så ivriga att öppna nya butiken så vi hann inte rekrytera butikspersonal så nu turas vi om att jobba butiken kvällstid och egentligen skulle jag på roliga föreläsningar tisdag-onsdag men nu måste jag jobba och min gamla dator är orimligt långsam och ARGHNGNGH. Så sjukt frustrerande. Plus har sovit snordåligt senaste nätterna OCH har pms OCH tvättid. Livet arbetar inte direkt med mig just nu.

Det är så himla härligt att vakna upp i sina egna bakfylleångor av att telefonen ringer och ens chef ba NÄMEN HEJJE HUR MÅR DU ÄR DU VID DATORN KAN DU KOLLA EN GREJ ÅT MIG?! Alltså jag avgudar egentligen hen, men tidsuppfattning är kanske inte hens starkaste sida. Hen ringde även fredag kväll kvart i tolv och ville fråga nånting. Då var jag nyförlovad (HAHAHAHAHA, så sjukt) så jag svarade inte men imorse gjorde jag mig tillgänglig efter att jag hade suttit upp en liten kortis och känt att jag inte behövde dö. Nu jobbar jag och Andreas kollar på nån fotbollsmatch som tydligen bara är ett genrep för en annan match (?) och jag har laddat hem fem avsnitt av New Girl och senaste Hart of Dixie och sen när jag är klar med det här så ska jag och mina hörlurar lägga oss i ett soffhörn och bakfyllegrina åt larvig amerikansk komedi. Kan fortfarande inte fatta att vi ska gifta oss för det är ju sånt vuxna gör och jag åt precis en blandning av ostbågar och chips till lunch som jag sköljde ner med kallt kaffe för jag var för lat för att värma upp det och sånt gör väl ändå inte vuxna människor? Tror inte heller att vuxna människor sitter och dricker Fisk-shot som vatten mellan halv två och halv tre på natten och ba DET ÄR SÅ HIMLA GOTT! Eller gråter för att dom måste gå ur sängen. Jo, det gjorde jag imorse. Jag är lite skör vad fan.

Don't mind if I DO

Ja, alltså livet var verkligen upp och ned igår. Jag grät för jag var ledsen, sen av chock och sen av glädje. Mest av glädje. Jag ska vahettere gifta mig. Mitt i mitt snorande igår gick Andreas ner på knä och frågade, eller han kanske sa gift dig med mig? Kommer inte riktigt ihåg pga att jag, som den romantiker jag är, blev mest HAHA...HAHA men ställ dig upp äru säker? Du får ångra dig. Får jag snyta mig? Men han menade allvar och jag sa obviously ja. Sen grät jag och skrattade och krävde en jävligt stor cognac och stirrade in i väggen medan jag mumlade fan vad sjukt. FAN vad sjukt. Fan vad SJUKT. Sen firade vi det hela med köppizza, en hetsig diskussion om olika feminister och varsin burk coca cola. Jag är nog förevigt utesluten från alla traditionella brudorganisationer, men det var perfekt för mig. Det var fint och så himla känslofyllt och jamen så himla jag. Jag var mitt fulaste, rödgråtnaste, minsta men jag vet att Andreas älskar mig även i dom stunderna eller på grund av dom stunderna och för det älskar jag honom till evigheten amen. Jag ska gifta mig med honom. Han är min. FAN VAD SJUKT!

Jag glömmer. Det kan gå dagar, ibland veckor, utan att jag ens tänker på det och många dagar i streck utan att jag känner nånting och sen kommer en dag när allt kommer på en och samma gång. Jag hatar min mammas cancer så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag hatar hur den sticker hål på lyckan som som på en ballong. Jag hatar att den gör min mamma illa och får henne ledsen. Jag hatar att den skrämmer min stora fina pappa. Jag hatar att den oroar min syster. Jag hatar att den får mig att dels vilja bädda ner mig och aldrig mer komma upp och dels vilja göra allt stort på en och samma gång för att inte riskera att hon inte ska få uppleva det. Jag vill slänga mina p-piller i papperskorgen och gifta mig på en och samma gång. Jag vill veta exakt hur resten av mitt liv kommer vara så jag kan prata med henne om det. Få henne att skratta åt dom fina grejerna, höra hennes röst i telefonen guida mig när jag inte vet hur jag ska göra, känna hennes armar mammakrama mig i dörren när jag kommer dit. Jag vet inte. Jag kan inte hantera den förlamande rädslan som den där jävla sjukdomen innebär. Jag vill bara gråta idag.

Jag har varit ute och vinat med folk från mitt förrförra jobb idag och det har varit så himla himla mysigt. Tänk vad mycket fina människor det fanns där ändå. Men jag har blivit så gammal, och så tråkig, att det bästa ändå var att ta en taxi hem kvart över elva, käka lite knäckebröd stående vid köksbänken och kasta av mig allt vad kläder, smink och linser heter och krypa ner i sängen bredvid snubben jag är kär i. Som visserligen snarksover trots min tönda sänglampa, men ändå.

Ekonomiuttråkade kan hoppa över det här, jurister mer än välkomna!

Kort sammanfattning for dummies följer efter inlägget.

Förutom allt annat som ska göras när man flyttar med bära och packa och skriva på papper så har jag ett litet dilemma när det gäller lite juridiska grejer. Vi har koll på hela samboavtalsgrejen och andra finansiella deals oss emellan när det gäller hela köpa lägenhetihopandet, men jag har ett litet dilemma och det stavas vinstbeskattning. Jag säljer min lägenhet för mer pengar än vad min andel i den nya lägenheten är värd, eller som skatteverket säger: den nya är billigare än min gamla (billig är knappast är ett ord jag vill använda i närheten av lägenhetsköp i Stockholm). Det innebär att jag inte kan få uppskov på hela vinsten utan måste skatta för den överskjutande delen. Det vill jag ju såklart helst undvika eftersom det är tråkigt att ge staten pengar. Det enda sättet jag kan lösa det på (som jag har förstått det) är att jag äger en större andel i den nya lägenheten än Andreas (typ 4%). Och det är här mina frågor kommer: 

1) Kan vi ändra ägarandelarna trots att köpeavtalet redan är påskrivet på 50/50 ägande? Tillträdet har ju inte skett än.

2) Vad har det för påföljder rent juridiskt?

3) Kan vi avtala bort dom påföljderna genom samboavtal och/eller skuldebrev oss emellan?

4) Är banken okej med vilka ägarandelar som helst? (okej, den kan jag fråga dom om själv)

Någon som har gjort det här eller vet hur det funkar?

Translation: Jag fick massa pengar när jag sålde min lägenhet. Jag och Andreas köpte en ny tillsammans. Min del av den nya lägenheten är "billigare" än min gamla. Jag måste skatta på skillnaden eftersom staten är dum. Jag vill inte skatta. Hjälp?!

Men det får man väl inte säga i det här landet

Vill ni veta en sak? Jag hatar Kent. Jag hatar Kent så mycket så jag får lite panik och måste ursäkta mig och gå därifrån när folk envisas med att spela nån av deras låtar på fester. Jag har aldrig varit ett stort fan av gnällig, halvtonsäker sång och jag har aldrig varit ett fan alls av pretentiösa människor och Kent är liksom nån form av den gnälliga, halvtonsäkra, pretentiösa musikens urbild. Det hjälpte kanske inte heller när dom för ett gäng år sen krävde att alla deras fans skulle klä sig i vitt på konserterna, eller att folk lydde för den delen. Jag har också svårt för hyper och folk som liksom gör något i stora massor. Lite som Håkan Hellström-fansens skepparkläder. Jag får liksom rysningar när jag tänker på det. Håkan har jag dock lärt mig uppskatta och älska under åren eftersom han är så himla närvarande och verkar så himla ödmjuk, men skit i honom nu. Kent, mitt favorithatobjekt, har precis relanserat sättet att turnera på och släppte alldeles nyss bomben Kentfest. En liten runtåkande festival som består av well, Kent, eftersom and this is a quote, ni (fansen, reds anm) har längtat så himla mycket efter oss. Nyheten släpptes såklart genom en liten video med hela bandet i sina svåra skinnjackor och solglasögon i regnrusk. Andreas tvingade mig att kolla på det igår och jag fick såna skämsrysningar i hela kroppen så jag fortfarande hade adrenalinpåslag när vi gick och lade oss en halvtimma senare. Kentfest. Ni älskar oss. Solglasögon i regn. Plötsligt framstår min killes kollegas bakfylleförslag att bomba hela Eskilstuna inte som en helt galen idé.

På kontrollbehovsfronten massa nytt

Jag blev bjuden på dejt idag. Hej, får jag bjuda på middag ikväll kanske? Jag hämtar upp dig på jobbet. Det kändes som vi precis träffats. Sen gick vi hem och gjorde en planeringslista för flytten och delade upp ansvarsområden och gjorde en tidsplan och pratade om hur vi ska hantera mitt kontrollbehov och Andreas förmåga att göra saker i sista minuten. Det blev en jättemysig kväll som kändes gemensam och snäll och vi bråkade noll gånger och skrattade massor. Dagens inlärning: kommunikation och planering är ett lyckat drag. Tack så väldigt mycket för tips! Tänkte jättemycket på vad ni sa/tipsade om i inlägget förra veckan och sen gjorde jag så. Det verkar fungera. Ni är mycket smarta ni.

Takers på det här?

Det kanske inte behöver vara så himla genomtänkt heller? Det är ju trots allt inte krönikor eller debattartiklar det handlar om utan tankar och tankar finns ju för att man inte vet. För att man måste tänka lite på det. Vi kan börja med det här med att till exempel läste Underbara Clara (oklart varför eftersom jag blir irriterad 80% av tiden) där hon sa att det är för jävligt att tjejer liksom har tur medan killar är skickliga och att vi ska sluta prata på det sättet för om killarna kan kan minsann vi samt att vi inte ska gå omkring och vara så himla tacksamma hela tiden, fritt översatt från mitt minne alltså. Hon har ju såklart helt rätt i sak, killar och tjejer ska inte känna sig olika tacksamma för möjligheter eller olika stolta för bedrifter. That is just crazy. Men. Betyder det att vi ska sluta känna tacksamhet bara för det? Varför är det alltid dom typiskt "tjejiga" grejerna som ska vika undan för att det ska bli jämställt? Det borde ju vara så att killar istället OCKSÅ kan börja känna tacksamhet och credda sina chefer som har hjälpt dom bli så bra. Inte att tjejer ska sluta med det. Tacksamhet är ju en svinbra grej ju och det borde finnas mer tacksamhet i världen, inte mindre. Samma sak med omtänksamhet. Varför ska vi sluta bry oss om vad andra tycker och bara köra på? Vi borde väl istället jobba för att fler personer ska bry sig? Eller? Tänker jag koko nu?

Edit: Tänker att det också gäller det här med att ta plats och vara högljudd och bråkig och stökig. Varför ska vi hjälpa till att göra det till norm? Det är väl bättre att se till att rätta dom som beter sig asigt istället för att ba fuck it, om dom gör så ska jag fan också göra så? Tycker i och för sig att vi (talar oombett för alla kvinnor här) också har ett ansvar att göra vår röst hörd, men varför inte jobba för att sänka volymen på bruset runtomkring istället för att skrika högre? Då skulle kanske även blyga, inåtvända människor höras lite mer. Slut edit.

Orden finns men stannar liksom inne i huvudet

Jag tänker att jag ska skriva om så himla mycket annat än min urtråkiga vardag och sen gör jag liksom inte det. Det är flyktiga tankar som inte blir hela formuleringar och så försvinner dom innan jag hinner skriva ner dom. Jag är inte riktigt så här tankelös som det kanske har verkat här senaste...året? Jag tänker massor på feminism och hur jag vill kämpa för den och vad jag tror på och jag blir sjukt irriterad över så himla många saker som jag heller inte säger. Det är ju urdumt egentligen eftersom det här är till för att hällas ut. Kanske är det nån som håller med, kanske är det nån som tycker tvärtom. Det är ju det som är det intressanta. Inte det som är inuti mitt huvud som aldrig får komma ut. Jag ska försöka bättra mig på den punkten, världsapromise.

Duktig söndag

Nu har dom åkt, genpoolen. Det har varit sinnessjukt mysigt och nu är det sanering som gäller. Vet ni hur skitigt det blir med fyra vuxna i två små rum? Inte? Ahmen väldigt faktiskt. Ska också tvätta, byta lakan och göra en helkroppsrenovering och fila naglar och fötter och packa in håret och raka benen och plocka ögonbrynen och sen ska jag sätta mig och jobba en kortis. Sen, ikväll, ska jag mysa så jävla mycket i soffan.

Mamma och pappa kommer och ska bo hos oss i helgen. När mamma tar fram tiggarrösten och vi kan väl bo hos er, Linn? så har jag lite svårt att säga nej även om 35 kvadrat och fyra vuxna varav två är mina föräldrar är på gränsen till trångt. Men det är förmodligen sista gången dom ser det här hemmet så dom kan lika gärna götta in sig i det ordentligt. Vi har haft en rätt stressig (och kul!) vecka och typ varit borta varje kväll så imorse när jag fick typ springa genom morgonrutinen för att hinna i tid till jobbet och lämnade lite av ett kaos bakom mig. Kaos och fyra vuxna på trettiofem kvadrat är kanske inte riktigt så himla smidigt så jag pep hem på lunchen och plockade ordning lite och handlade mat till ikväll och god frukost tills imorgon. Sen fixade jag marinaden till ingefärsköttstexmexgrejen som för övrigt tog cirka fem minuter eftersom jag gjorde en hel massa sån där kryddblandning förra gången. Sen satte jag min lunch i halsen så jag fick hosta i typ fem minuter och nu är jag typ hes.

Förtydligande

Jag känner att jag vill förtydliga det jag skrev om förut idag. Jag tycker att vi lever i en jämställd relation och Andreas är jättemedveten och vi pratar om det här hela tiden och vill ju egentligen samma sak, men det är ju svårt ibland trots att vi egentligen är överens. Som det här med att jag är en projektledare till personligheten (liksom många andra kvinnor). Det kommer säkerligen av miljön (kanske bara lite medfött när det gäller siffror) och av förväntningar som medvetet eller omedvetet har funnits på mig pga kvinnokön och som har gjort mig sån här, men det är ju fortfarande inte varken mitt fel eller Andreas fel. Och dessutom gillar jag den sidan hos mig själv för det allra mesta. Den har gett mig oerhört mycket som jag är stolt över idag, men den är fan ett aber ibland också. Men tillbaka till roten i det här: det är varken mitt eller Andreas fel. Därför kan jag ju varken amputera bort min egen personlighet eller tvinga Andreas att bli som jag. Jag är ju dessutom kär i honom för att han gör mig lugn och får mig att tänka efter så jag vill ju inte göra honom till mig själv heller. Jag tänker ändå att jag är rätt lyckligt lottad som har en snubbe som förstår, pratar om det och aktivt lyfter frågan när han tycker att vi är ojämställda, men det tar ju inte bort irritationen och tankarna i stundens hetta.

Vardagen och planeringen och det här med att vara kvinna

Vi har nog *fingers crossed* fått tag på en lägenhet vi kan hyra hela maj, bara ett stenkast bort från vår nuvarande. Jag har varit väldigt effektiv i ett par dagar och listat upp och bockat av saker som stressar mig. Tyvärr stressar det min kille att jag ordnar saker innan vi ens har pratat om dom och det i kombination med att jag har haft sjukt ont i huvudet och han var ute och blev jobbfull igår ledde till ett totalt okonstruktivt gräl mellan tolv och två inatt. Vardagen, you're killing me! Närå. Men det här med att leva med nån gör ju verkligen att man tänker efter och det är inte så himla självklart alla gånger vem som har rätt/fel eller hur man ska göra/vara.

Jag har i princip två lägen: på eller av. Jag blir stressad över att ha en massa saker framför mig som jag inte har koll på och den stressen är exakt samma som den som gör att jag är på tågstationen minst 45 minuter innan tåget ska gå. Det är ju inte för att jag inte fattar att jag kommer hinna ändå, men jag gillar liksom att ha läget under kontroll och slippa panika i sista sekunden. Ha tid för att panika om så behövs på nåt sätt. Dessa två saker tillsammans gör ju nu att jag skriver listor på vad vi behöver göra innan flytten och sen igår så bockade jag av ett gäng som jag kunde göra redan nu, typ ringa elbolag och tevebolag och self storage-ställen. Och kollade upp hyrbilar och ringde ett försäkringsbolag och mailade en bank. Och fixade en lägenhet som vi kan bo i i mellantiden. Saker som tog mig kanske tio minuter max och som jag inte funderade nämnvärt över huruvida jag borde pratat med Andreas om det innan eller inte eftersom det är ju sweet att ha nånstans att bo samt ha el och teve och försäkring. Han å sin sida tycker ju såklart att det är asgött att slippa göra dom här grejerna men tycker samtidigt att jag stänger ute honom från vår flytt och vill ju såklart att vi ska dela på uppgifterna. Enter det jag tänker på just nu: DEN HÄR KVINNOFÄLLAN MED ATT VARA PROJEKTLEDARE ÄR FAN ASJOBBIG NÄR MAN ÄR EN PROJEKTLEDARE MED HELA SITT VÄSEN. Alltså, jag ser ju vad vi behöver göra och jag vill ju lista allt för min egen överblicks skull och sen kan jag lika gärna göra ett gäng för jag har inget bättre för mig och för att jag (gör litelite ont att erkänna) har kontrollbehov och gärna vill att saker görs på mitt sätt. Han har ju en poäng i att han är snart trettioåtta år gammal och har klarat sig galant genom livet och flyttar osv innan mig, men han är mer av en sista minuten kind of guy och fast jag ju såklart vet att det skulle bli gjort (i sinom tid) så skulle jag gå runt i flera veckor och irritera mig över/stressas av att det inte blivit gjort än och därmed betett mig gnälligt och irriterat hemma = om jag gör det nu så går det snabbt, han slipper pga tycker är tråkigt och jag blir en lugn och glad flickvän. Men också = jag gör allting som är relaterat till vår flytt pre själva packandet/bärandet och det är ju egentligen inte så jävla schysst det heller. Samtidigt: om han känner sig utanför så kan han väl bara ta tag i nåt själv? Fast också: jag förstår hans poäng i att han tycker att vi kan lista och planera tillsammans först. GAH, så himla svårt. Jag är ju medveten om att jämställdhet ligger lika mycket på att jag tar ett kliv tillbaka hemma som att han tar ett kliv fram. Hur gör ni? Hur tänker ni? Jag kan ju knappast vara ensam om det här?

(Ps. Han är alltså sur för att jag är ojämställd i mitt sätt att tänka kring det här, vilket jag egentligen älskar honom sjukt mycket för men ändå. Ds)

Boende sökes i maj

Hej folket!

Vi kommer ha frånträde från vår nuvarande lägenhet 5 maj och får flytta in i den nya 30 maj så vi är lite hemlösa där ett par veckor. Jag undrar om det kanske finns nån här som vill hyra ut eller känner nån som vill hyra ut en lägenhet i Stockholm 5/5-30/5, alternativt hela maj om så önskas? Vi är skötsamma och snälla och lovar att städa fint och sköta om allting väldigt bra. Man kan antingen kommentera här eller maila mig på linnjafb (at) gmail punkt com och i gengäld får man förutom extremt fin karma vår eviga tacksamhet.

En sak som gör mig ledsen

Jag fick ett mail igår av en av killarna i gänget jag hängde med under min studenttid. Vi ses inte så där jätteofta för han och en till bor i Göteborg, men vi försöker ändå ses någon gång per år och hela det gänget har en väldigt stor plats i mitt hjärta. Jag blev jätteglad när jag såg hans namn i avsändarfältet i mailet och sen öppnade jag det och blev inte alls lika glad. En av dom andra killarna i gänget ska gifta sig i sommar, vilket jag ser sjukt mycket fram emot av massa olika orsaker, och nu ska svensexan planeras, därav mailet. Det låter ju hur kul som helst, så varför det upprörda fejset? För att mailet var ställt till Andreas. Det vore jättekul om Andreas kunde komma på svensexan. Andreas har träffat tre av dom här killarna vid sammanlagt ett (1) tillfälle, en av dom andras bröllop där samtliga var aspackade. Jag har gråtit med dom, skrattat med dom, varit vaken hela natten med dom. Jag har firat midsomrar och varit på utomlandsresor och skidsemestrat med dom. Det är jag som har dansat hela natten, kollat på tusen fotbollsmatcher och lagat middagar med dom. Det är mina fucking kompisar, men jag är inte bjuden på svensexan för att jag har bröst. Det känns alltså mer naturligt att Andreas, basically en främling, firar en av mina finaste än att jag gör det ety jag är tjej. Det gör mig väldigt ledsen faktiskt.

Jag älskade Rom. Älskar Rom. Maten. Historian. Vädret som bjöd på 20-22 grader och strålande sol. Vi gick där hand i hand och kisade bakom solglasögonen och turades om att gud vad det här är lyxigt-prata. Om jag inte redan var sjukt kär i min kille så hade jag sagt att jag blev det på den här resan. Allting har varit helt magiskt, lite härligt inramat av vårt nya lägenhetsköp. Jag är medveten om hur lyxigt det låter så jag vill också passa på att säga att verkligen uppskattar att vi har möjlighet att göra såna här saker. Så, då har jag sagt det. Om någon känner sig lite missunnig så kan jag passa på att meddela att mina tajts gick sönder på insidan låret på ena sidan i fredags och jag tänkte inte på det då, men efter ett tag så kände jag att sömmen på andra låret skavde på den blottade huden och så blev det värsta skavsåret, typ som ett brännsår. Idag fick jag gå till apoteket på lunchen och köpa antiseptisk rengöring, sån där kompress, bedövningssalva och smärtstillande och leka värsta sjuksyster på mig själv hemma. The joy of being en osmal kvinna alltså.

När vardagsrealismen möter väldigt mycket inte vardag

Efter vi hade skrivit på kontraktet till vår nya lägenhet (Iiiiih, vår lägenhet. VÅR. Stort) gick vi och tog ett (1) glas champagne och sen åkte vi hem till vår tvättid och vårt ekande kylskåp och tvättade kläder och lagade restpasta. Restpastan var visserligen en typ carbonara gjord på sidfläsket jag köpte häromdagen för att göra nåt helt annat med och resterna av ostfesten vi hade här i fredags, men ändå rest. Imorgon åker vi på weekend till Rom och jag har inte packat, inte bokat nån form av resväg till flygplatsen, inte kollat upp hotellet och uppenbarligen inte heller gått och lagt mig. Andreas ligger och sover i soffan sen två timmar tillbaka ungefär så han lär väl må bra imorgon. Dom här två-tre sista veckorna har varit helt sjuka. Vi har bråkat så jävla mycket, blivit så jävla mycket sams, fotat en lägenhet, sålt en lägenhet, köpt en lägenhet och nu åker vi på nån form av semester som jag helt har liksom förträngt. Det känns som en jävligt lyxig bonus faktiskt. Ahmen okej, nu måste jag gå och lägga mig. Tack igen för hållna tummar och förlåt för att jag måste sätta på spam-grejen igen i kommentarerna! Jag får bara så jävla mycket spamkommentarer och jag orkar inte med det. Det brukar lugna sig när man har haft på robotgrejen några veckor så bear with me.

All thanks to you and your hållna tummar (och kanske lite banken)

Och ser ni där på gården? Där finns det (fingers crossed) eventuellt bygglov för EN EGEN ALTAN! Det stod det inte i objektet så det visste ingen annan om förutom jag som frågade. Hehe.

Okej, för (förhoppningsvis) sista gången, håll en liten tumme pretty please

Vi var på en visning igår. En sån där som man bara får gå på när man har trakasserat mäklaren länge nog. Det var jag och Andreas och kanske sex-åtta par till. Första visningen so far som har varit så pass lite folk att man faktiskt har kunnat få lite feeling av lägenheten och inte bara sett en köttvägg med människor. Vi var dessutom där först och efter att ha öppnat alla dörrar och mätt lite grejer och frågat tusen frågor och gått fjorton varv i lägenheten var vi typ kvar till sist också. Jag kände verkligen att jag ville känna efter om den är vår och om den är vår även om vi blir tre så småningom (fokus: så småningom, är ej preggers) så jag gick där och drog handen utmed väggarna och pillade lite i fönsternischerna och lyssnade på knarret i brädgolven. (Brädgolv, Lisa, brädgolv!) och funderade på vad vi behöver göra för att den ska bli ace. (Ta bort en platsbyggd barnsäng, ta bort dörrkarm+dörr i köket, måla om = doable även för tummenmittihanden-folk som oss.) Sen gick vi till Fröjd, eller före detta Därmed pasta med duk, och skulle bara ta en öl. En öl blev fyra och en charktallrik och världens godaste mat och häng med kocken och chefen och massor med planer framåt och ett samtal till mäklaren. Hej, vi vill lägga ett bud på lägenheten. Snälla snälla håll tummarna för att den fantastiska lägenheten med många vrår och brädgolv och dubbeldörrar ut mot innergården (potentiell uteplats) och världens största sovrum och ett kök med massor av arbetsyta blir vår. Tänkte säga att jag lovar att det är sista gången jag ber er, men det är det förmodligen inte. Men iallafall, skulle bli mycket tacksam.