Vi var på en visning igår. En sån där som man bara får gå på när man har trakasserat mäklaren länge nog. Det var jag och Andreas och kanske sex-åtta par till. Första visningen so far som har varit så pass lite folk att man faktiskt har kunnat få lite feeling av lägenheten och inte bara sett en köttvägg med människor. Vi var dessutom där först och efter att ha öppnat alla dörrar och mätt lite grejer och frågat tusen frågor och gått fjorton varv i lägenheten var vi typ kvar till sist också. Jag kände verkligen att jag ville känna efter om den är vår och om den är vår även om vi blir tre så småningom (fokus: så småningom, är ej preggers) så jag gick där och drog handen utmed väggarna och pillade lite i fönsternischerna och lyssnade på knarret i brädgolven. (Brädgolv,
Lisa, brädgolv!) och funderade på vad vi behöver göra för att den ska bli ace. (Ta bort en platsbyggd barnsäng, ta bort dörrkarm+dörr i köket, måla om = doable även för tummenmittihanden-folk som oss.) Sen gick vi till Fröjd, eller före detta Därmed pasta med duk, och skulle bara ta en öl. En öl blev fyra och en charktallrik och världens godaste mat och häng med kocken och chefen och massor med planer framåt och ett samtal till mäklaren.
Hej, vi vill lägga ett bud på lägenheten. Snälla snälla håll tummarna för att den fantastiska lägenheten med många vrår och brädgolv och dubbeldörrar ut mot innergården (potentiell uteplats) och världens största sovrum och ett kök med massor av arbetsyta blir vår. Tänkte säga att jag lovar att det är sista gången jag ber er, men det är det förmodligen inte. Men iallafall, skulle bli mycket tacksam.