torsdag, januari 28

Vill jag ha fler barn?

 Jag drömde att jag var gravid inatt. Det var inte så specifierat, as dreams go, men det var inte precis i slutet eller precis i början. Jag fick panik. PANIK. För nåt år sen kände jag rätt starkt att jag ville ha ett barn till, men inte tillräckligt för att forcera rädslorna jag har kring detsamma. Med Nils och Ellen var önskan om barn och sen syskon större än rädslan eller så hade jag liksom inget val. Det var mer en naturkraft i önskan efter dom. Det här är en leisure-önskan. En sista drink-önskan. Solnedgångsönskan. Efterrättsönskan när man egentligen är supermätt, men det är ju så gott. Den är inte starkare än rädslan, den sortens önskan. Den är mer en tanke på om livet skulle kunna bli ännu bättre?

Och det är skräcken för livsbalansen jag räds. Att jag tar mer än jag förtjänar. Vi har det ju så bra nu, bättre än så många andra, så det vore balans om det skulle bli kaos. Det är också grejer som att jag inte vet om min kropp orkar en gång till. Jag är lite för tjock för att vara bekväm med att belasta kroppen på det sättet en gång till. Då skulle jag vilja gå ner i vikt först och det fan är en sån jävla mental battle att jag inte vet om jag vill öppna det locket. Det är tacksamheten för att ha fått friska barn och rädslan för vad motsatsen skulle göra för vår familj. Det känns ju som om tiden knappt räcker till som det är, hur skulle det bli med ett barn som behöver extra allt? Vi har ju ansvar för dom två vi har och deras liv, och våra liv. Vår ork. Vårt förhållande. Inget av det (förutom sjukdomsgrejen) tänkte jag på med Ellen eller Nils. Familjen var inte klar förrän Nils kom och så var det bara. 

Sen är det hela grejen med att jag känner att jag vill vara närvarande för barnen jag har och vi har precis fått näsan över vattenytan lite och börjat få lite mer tid för oss själva. Jag har tid, lust och ork med MIG nu. Det hade ju försvunnit med ett barn till. Mitt jobb hade inte alls passat ihop med att ha bebisbarn igen. Alltså inte att dom skulle ha nåt emot det, men bara var jag är och hur jag vill jobba. Det vanliga livet börjar komma mer och mer (i den mån det går) och fan vad det är skönt. Jag vill mest ha fler barn när jag har små barn tror jag. När jag ändå har vaknätter och byter blöjor och håller på. En till då spelar inte lika stor roll som nu när jag ä n t l i g e n får sova och vi har kvällarna till varandra och ingen har blöja och jamen ni fattar. Man är verkligen olika där för jag har kompisar som liksom behövde komma ur fasen för att vilja igen osv. (obs i den mån man kan välja, det är inget jag tar för givet men för oss vet vi ju hur det blev liksom). Och sen har vi det här med att Ellen och Nils är så himla tajta och hur skulle det vara för en sladdis typ.

Men then again, hade någon kunnat garantera mig en okej graviditet, kejsarsnitt och ett friskt barn så hade jag förmodligen hoppat på det tåget. För det är klart att barn som man får är rätt. Det blir rätt. Antar jag. 

Hur känner ni?

10 kommentarer:

Anonym sa...

Ja du. Har en blivande sexåring och blivande treåring och hade som överenskommelse med min man att vi skulle diskutera en ev trea nu i sommar, mycket pga det du beskriver- att livet börjar bli lättare nu, egentiden är tillbaka och vi som familj är så stabila. Men så händer livet och i slutet av april kommer trean hejhopp. Mina känslor inför det: pepp och skräck i en salig blandning. Men övervägande pepp också pga tanken att det ju ÄR en bra tid/situation att skaffa ett till barn när det i övrigt är stabila parametrar liksom. Hade varit mer tveksam att föda ett syskon in i ett kaos. Skräcken är lite mer existentiell samt- ”vi kommer ha förskolebarn i 10 år”🙈🙈 (Har dock toppenfsk men ändå). Just nu är jag ändå mest sugen på att inte vara gravid länge samt få tillbaka aptit 😊

LoHe sa...

Jag tänker nästan varje dag på att vi skulle kunna ta hand om ett barn till. Det har jag gjort i flera år. Den biologiska familjen känns liksom fulltalig men kommer inte förbi känslan att det finns så många barn där ute som far illa och inte får vad de behöver. Vår kärlek hade räckt till ett till barn. däremot inte antalet sovrum... Innan jag ens blev gravid med lilltjompan hade vi en kvinna på besök som jobbar med familjehem. Ett väldigt seriöst företag ska tilläggas, vi hade kollat upp innan. Hon berättade anonymt om olika placeringar de gjort, allt från en liten kille som förlorat båda föräldrarna i en olycka (GRÅT!) till det man kanske mer brukar tänka, föräldrar med missbruk osv.
Det blev inte då, nog klokt eftersom vi ville ha ett till 'eget' barn och ville landa i det, men jag har fortfarande inte släppt det. Det känns som att vi har en plats i våra hjärtan reserverade för ett barn som verkligen, verkligen behöver den. Jag kommer ofta på mig själv med att undra vilket barn det är och var i världen hen befinner sig nu.

Matilda sa...

Jag tänker ungefär som du - längtar efter barn, men är rädd för hur vi skulle orka och räcka till. Vad skulle hända med dynamiken i familjen och i förhållandet? Ibland tänker jag på något som Sofia Wood har återkommit till flera gånger i sin blogg - att det också in bli positivt med fler barn, eftersom de syskon som just nu inte får uppmärksamhet/hjälp av föräldern tyr sig till varandra och att det inte blir samma avundsjuka. Delvis tror jag att det skulle kunna vara så. Samtidigt så har hon lyft att det mer att göra rent praktiskt - fler strumpor att leta efter, fler mackor att bre... nu är mina barn små men jag tänker också på pusslet vi har framför oss - ett till barn som behöver hjälp med läxor, skjuts i kompisar och träning... Men framför allt handlar det för vår del om att få ordning på ekonomi och boende innan det ens kan bli aktuellt att diskutera frågan seriöst. Vi bor i en liten hyrestvåa med två barn - det funkar verkligen över förväntan, men tre barn hade inte gått - särskilt inte med tanke på att befintliga barn då skulle vara äldre och ha större behov av eget utrymme.

Anonym sa...

Jag känner igen alla tankar du beskriver utom att jag skulle förtjäna olycka efter så mycket lycka. Jag är socionom och det jag har sett av... livets baksidor, har verkligen fått mig att förstå att det inte alls det är rättvist alla gånger när det händer skit, så jag har kunnat släppa tanken på att det "borde vara min tur att råka ut för nåt nu". Allt det andra, att familjen blev komplett med två barn och att en trea skulle vara bara grädden på moset och alla andra argument för och emot har jag också tänkt. Som att jag vill ha tid på riktigt för de jag har och hur det skulle påverka deras relation. Och "men ALDRIG mer?!-argumentet". Kroppen skulle säkert orka, men huvudet? Men så blev den minsta fyra år och livet blev lättare för alla egentligen, utan så mycket av bebis/småbarnssakerna. Och jag började återta fritidsintressen och byta jobb och well, satsa lite på mig själv och insåg att jag vill vara mer än bara en mamma. Jag vill (amen såklart!) göra allt för mina barn och skulle offra precis allt annat för dem... Men om jag kan välja? Jag har också bara ett liv, precis som dem. Jag vill uppnå saker, uppleva saker (gärna med dem!) och göra så mycket som man inte kan med bebis och småbarn och kanske inte har råd med om man har tre (om man inte vill vara en kass förälder som bara skiter i barnen och gör allt man vill ändå utan hänsyn, och det tänker jag inte vara). Du förstår nog fast jag svamlar lite. Men fast jag är nöjd med beslutet att "bara" ha två, så är det inte helt utan ett litet stick av sorg i hjärtat. Jag kan bli lite avundsjuk på de som tvärsäkert säger att de inte vill ha fler, men så tänker jag att de kanske är som jag, att de innerst inne har kvar ett litet, litet tvivel fast det inte alls låter så när man pratar om det.

LoHe: Kör hårt! Familjehem, och bra sådana, är en bristvara i hela det här landet. Det är framför allt i hjärtat det ska finnas plats, det ska finnas ett "känslomässigt överskott" som är ganska sällsynt men som du verkar ha. Det finns inte bara ett barn utan många som skulle behöva dig!

Anonym sa...

Hej!
När min dotter, nr 2, var runt 2 drömde jag att jag var gravid och vaknade i fullständig PANIK. Fanns inte på kartan med ytterligare barn. Det var så ångestladdat av någon anledning. Ytterligare en som kräver allt av en och allt det där. Så gick tiden och när hon var 3 1/2 då kom en lillebror. Vår trea. Jag har då aldrig njutit så mycket av ett barn. Han är ljuvlig. Syskonen avgudar honom och han blev verkligen efterrätten i vår familj. Visst är jag trött ibland och kan tänka att hade inte han funnits hade vi haft rätt ”stora” barn och mycket tid för oss själva och jag tid för mig men alltså, den tiden kommer ju rätt snart ändå. Lillebror blir ju faktiskt äldre han med och jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan mina 3 barn. Dynamiken hos oss har blivit bättre och jag en bättre mamma med hängigare bröst och några fler gråa hår.

Det som alla säger - tredje barnet är det bästa barnet - det stämmer. Hade jag inte varit 40 hade jag nästan kunnat tänka mig en till för att det är ljuvligt att vara trygg som mamma och njuta av en nyfödd och småbarnsåren.

Emma sa...

Jag började gråta av lycka när jag tänkte på att jag aldrig mer behöver ha en bebis under den första ganska jobbiga veckan. (Okej sen kan det va jobbigt annars OCKSÅ men just första dagarna har varit hemska med båda barnen.) Så nej. En treåring och snart en ettårig, jag ser ljuset i tunneln.

Anonym sa...

Måste bara kommentera det där att tredje barnet blir det bästa barnet gäller inte för alla... Eller återstår kanske att se men hittills (21 månader)har tredje barnet inneburit det mest utmanande vi har varit med om på alla plan! Min man säger ständigt att han skulle aldrig rekommendera tre barn till någon! Tänkte vara lite motvikt då jag läste före vår trea kom mycket om livets efterrätt och hur trean bara "hängde" med. Ha ha inte vår trea kan vi säga! Vår trea var inte heller planerad utan jag hade haft likande tankar som du beskriver ovan men landat i att två ändå blir bra! Men så blev jag oplanerat gravid och då kunde jag inte förmå mig att göra abort då jag kände att vi skulle verkligen kunna ta hand om ett barn till! Läste även många kommentarer just om hur mysigt det var med en trea och då var inte valet svårt. Men OJ vad vi har fått kämpa då vår trea är en helt annan sort än sina storasystrar! Vi har fast vi försökte skapa så goda förutsättningar som möjligt, tex varit hemma båda två undre 11 av 20 månader, haft det så kämpigt och svårt att räcka till! Vi fattar inte de som pallar att jobba heltid med tre barn! Nu med facit i hand skulle vi även satt trean på förskolan tidigare men vi hade med våra andra två barn känt att vi ville ha hemma dem längre. Vi har helt enkelt fått en käftsmäll gällande att faktiskt förstå hur alla barn är olika! Vår trea kommer säkert tids nog bli fantastisk om hon bara lär sig hantera sitt humör! :) Lycka till oavsett hur det blir för er! Jättekul att du bloggar och delar med dig av olika sidor av ert liv!

Caroline sa...

Hejhej, ännu en här som haft det riktigt tufft med trean. Han är två år nu och jag klarar fortfarande inte av att säga mer än ”grattis” till de jag stöter på som väntar sitt tredje barn (och det är MÅNGA där vi bor, här är ”tre det nya två”). Vill inte prata mer sen, kan inte ge några tips eller nån pepp utan måste typ byta ämnet för att inte helt spy ur mig all uppdämd frustration, stress och bitterhet över hur allt blev. Jag har känt mig otroligt otillräcklig, ensam, kvävd och väldigt stressad. Första halvåret var eufori, jag var så himla lycklig, har alltid önskat tre barn och nu hade jag det och alla var (hyfsat) glada och nöjda. Syskonen var då tre och fem. Sen blev spädbarnet en högljudd bäbis med full fart som krävde väldigt mycket av mig, vilket syskonen INTE var så nöjda över så de började också kräva mer. Det var mycket skrik och tårar där under ganska många månader, från alla familjemedlemmar i princip. Nu börjar det bli lite lättare, när minstngen börjat prata istället för skrika och att han har fått ett eget sammanhang på förskolan med jämlika barn som han inte ständigt behöver konkurrera med som hemma har också gett honom ett annat lugn.
Så det har varit (och är delvis fortfarande) riktigt tufft, men givetvis ångrar jag mig inte. Barn är livet, kärlek, skratt och glädje och det överskuggar allt annat i längden. Och jag rekommendarar ändå alla som är minsta lilla sugna på en trea att KÖR för fan. OM - och det här är viktigt- man är beredd och okej med att pausa sitt eget liv i några år på riktigt. Jobb, hobbies, vänner, resor. Kanske får man pausa allt sånt. Jag var SÅ naiv innan minstingen kom, tänkte att man kunde leva på ungefär som innan, ett barn mer eller mindre gör väl inte så stor skillnad när man är en trygg mamma liksom. Så är det kanske för vissa, men för oss blev hela familjen väldigt annorlunda. Räkna INTE med att ”trean bara hänger med”, det kan lika gärna bli alla andra som får hänga med trean. Och det blir nog i så fall betydligt enklare om man är lite inställd på det.

Linn sa...

Alltså först av allt: tusen tack för att ni är så bjussiga! Skönt att höra era tankar och erfarenheter av det.

Anonym 1: Gud vad spännande! Förstår att du längtar! Tänk va, en liten bebis att snusa på. Och även om det blir förskolebarn i tio år så kan du också tänka att du kommer få barn som VILL vara med dig i tio år. Har hört att dom tydligen vill vara med kompisar och sånt sen...

LoHe: Den känslan och tanken har jag också. Här blir dock spärren för just orken och att vara där för dom två vi har för stor just nu. Jag känner också lite att jag vill att barnen är stora nog att förstå lite mer innan vi tar ansvar för ett barn till med allt vad det kan innebära. Stort lycka till när den dagen kommer till er!

Matilda: Jag förstår precis tankarna. Och tre barn ÄR ju en grej som påverkar mer än bara "ett barn till" som med boende som du säger osv.

Anonym 2: Nej, alltså mitt medvetna jag vet ju att det inte finns nån rättvisa och jag menade verkligen inte att dom som har det svårt liksom har "förtjänat det" för det vore ju riktigt ruttet av mig. Tänkte det inte alls i förhållande till någon annan än bara mig och att jag känner att vi har det oförskämt bra. Men angående det här med att "bara" ha två - alltså jag tror att jag kommer längta lite så länge jag är fertil. Eventuellt hela livet. Det betyder ju inte att det inte är rätt beslut för oss, men jag tror aldrig att jag bara kommer känna att det är helt rätt. Vi är nog många som känner så.

Anonym 3: Vad fint att höra! Tack för att du delar med dig!

Emma: Haha, men det fattar jag! Man FÅR känna att man är klar 100% också!

Anonym 4: Tusen tack för att du delar med dig! Jag förstår att det är kämpigt, framförallt om man får ett barn av typen man inte haft innan. Kämpa på!

Caroline: Tusen tack till dig också! Det är klart att man kan känna att det är skitjobbigt och vidrigt i perioder men ändå inte ångra sig. Och kanske är det en orimlig tanke, det här att livet på nåt sätt ska pågå i nån himla harmoni? Det känns som att det mest bara pågår och så får man försöka hänga med. Jag har ju alltid tagit ut det negativa i förskott och var ju helt sääääker på att vi skulle få barn med kolik eller att det skulle vara svinjobbigt att ha barn så tätt som vi har och sen har det liksom varit mest...okej? Inte så himla jobbigt så här i efterhand? Men jag tror också att vi hade känt OTROLIGT annorlunda om vi hade fått ett annat sorts barn än Nils. Så det beror kanske på inställning pyttelite, men mest beror det nog på vilken typ av barn som bestämmer sig för att komma.

Anders Maria sa...

De flesta tror att magisk kärleksformulering inte fungerar, oroa dig inte, jag är här för att ge dig steg för steg på kärleksstavningsförfarandet och hur man får omedelbart resultat inom 24 timmar.
Jag kommer också att hjälpa dig att utföra alla magiska kärleksförtrollningsböner för att få tillbaka ditt barn hem även efter så många års separering.
Jag har gjort denna liknande kärleksförtrollning för så många människor över hela världen och det fungerar för dem alla, de pratar alla bra om mitt fantastiska jobb.
Jag är tacksam mot mina Oracle-gudar i Oduduwa för de begåvade krafterna i mitt liv att göra detta utan att samla in pengar från människor. du måste köpa allt material som krävs för att användas helt själv, du behöver inte skicka pengar till någon för att köpa magiska saker.
kärlek stava magi känner ingen gräns. det fungerar överallt där det finns luft, vatten, eld och jord.

Vill du att din ex-kärlekspartner ska återvända till dig!
Vill du att ditt barn ska älska dig mer än fadern
Vill du ta tillbaka din förlorade son hem?
Vill du förena dig med ditt barn även efter så många års separering.
Vill du ha ett barnbidrag från fadern?
Vill du locka kärlek och uppmärksamhet från ditt barn?
du är så väldigt lycklig att komma över de här artiklarna och jag tror att det kommer att hjälpa dig så mycket att återställa din trasiga familj igen. bara ett meddelande till Dr.Oduduwa Temple för lösning så är alla dina problem över. prova idag så blir du glad därefter. tack.

Fortsätt kontaktkommunikation med Grand Master Dr.Oduduwa via (dr.oduduwaspellcaster@gmail.com)