torsdag, februari 25

Jag lever

 En vecka sen jag bröt ihop lite. Jag tänker OERHÖRT ofta på hur skönt det är att vara vuxen. Eller äldre och på ett ställe där liksom livets erfarenheter ändå hjälper. Efter att jag bröt ihop tog jag ett djupt andetag, ringde en kollega och gnällde av mig (och bad om hjälp) och tog tjuren vid hornen. Problemet var ett alldeles för högt estimat på en kostnad vi 1) inte har kommunicerat så tydligt och 2) inte uppskattat magnituden av. Så jag började såklart med att ringa folk och kräva möten med diverse chefer och förklara t y d l i g t vad våra förväntningar var och att vi var otroligt långt ifrån varandra. Sen pratade jag med IT-chefen och min andra braiga kollega och ba nu måste vi ta tag i det här med projektgrupp för det här håller inte (och där har vi väl...sådär bra traction nu men en sak i taget osv). Och sen hade vi ett nytt möte i måndags där vi fick en summa som var hälften av den första och lite bättre förklaringar. Så idag tog jag tag i stortjuren och pratade med min chef tillika projektsponsor och ba ja hejhej nu är det så att vi kommer dra över budget här med en miljon eventuellt. Tankar på det?

Och det är här jag är så GLAD för att jag inte är tjugofem längre. För nu har jag lärt mig hur sånt här ska levereras* för att det inte ska ge samma reaktion som jag fick i onsdags (sömnlöshet/ångest/gråt) och också hur det blir en konstruktiv grej att tackla istället för ett blame game. Det hade jag t ex inte lärt mig på minirodini där jag tog ALLLLLLLDELES för stor skuld för skit jag verkligen inte hade med att göra. Det känns så vuxet att säga jag känner mig inte bekväm med att ta på mig hela ansvaret för det här. Jag kunde absolut ha tänkt lite längre och frågat efter ett estimat att inkludera, men å andra sidan var det noll personer på IT som sa nåt om behovet förutom "1 resurs på heltid". 

Detaljer schmetaljer, men min chef blev (iallafall inte som jag kunde utläsa via skärm) inte sur utan var mest konstruktiv (och sa att det inte är mitt ansvar <3 ) och sen sa han bra jobbat! så nu tänker jag fira lite här i min ensamhet vid köksbordet. Och hålla tummarna för att ingen ångrar sig för nu är det ca 10 arbetstimmar kvar tills jag är fastanställd och därmed också höjer lönen med 10%. (Tips om löneförhandling vid anställning: säg att du kan gå in lite lägre mot en rejäl höjning om dom är nöjda. Har funkat 3/3 gånger för mig. Och sen en gång slapp jag ens tänka tanken för jag fick en bra höjning ändå. (Tack Jenny)

Och om en liten stund ska jag ha möte med min braiga kollega och så ska vi sätta en plan för det som inte funkar och sen ska jag hämta barnen och jag längtar jättemycket efter dom nu. Fast jag vet också att jag kommer lacka ur absolut senast när vi stiger ur bilen här hemma första gången. Gulliga, men seamingly döva är dom mina barn.

* Man ska aldrig måla upp storleken på problemet själv. För även om det känns OÖVERSTIGLIGT för en själv så kan det för någon annan vara av rycka på axlarna-storlek. Man ska heller inte be om ursäkt eller ta på sig för mycket ansvar utan att det är befogat. Och så ska man säga så få ord man bara kan.

3 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Om det ger någon tröst har jag varit med och levererat besked att projekt kommer gå över budget med tolv miljoner en gång. 😎 Håller med i övrigt, har tidigare också tagit på mig alldeles för mycket ansvar själv. Nu: vara öppen med att fråga om det ÄR mitt ansvar, och precis som du säga att man inte är bekväm med något. Har t ex skrivit ut mig från en projektgrupp en gång för att jag helt enkelt inte kunde stå för besluten i gruppen och misslyckades med att få gehör. Oerhört skönt att då våga backa och säga stopp.

LoHe sa...

JÄKLIGT bra jobbat! Textboksexempel! Föresläsningsmaterial!
Imponerad!

Smurfenlina sa...

Hahaha säga så få ord man bara kan, det kommer bli mitt nya mantra!

Jag känner så igen mig i ditt jobbkaos. Är projektledare för ganska stora projekt på min arbetsplats och jobbar "egentligen" som kommunikatör. Men eftersom vi har väldigt få avdelningar som kan, vill (och tycker att de bör) jobba över hela bolaget så landar det ofta på min avdelning som av förklarliga skäl ALLTID jobbar över hela bolaget. Ibland är det som att man i en projektgrupp inte ens fattar vad en gör där. jag har blivit så mkt tuffare med att våga vara tydlig i vad jag förväntar mig av varje person i projektgruppen. Men det är jävligt läskigt varje gång.

OCH jag känner igen mig i ditt hemmakaos (som f.ö låter heeelt "normalt" i mina öron). Tre ungar som nu helt uppenbarligen är tvättäkta tweenies och rullar med ögonen åt precis allt. Uppfattas av andra som såååå lugna, artiga och "härliga" men här hemma är det vissa dagar en hel del hormonella utbrott, stamp i trapp och smäll i dörrar - och ögonrullningar gud vad jag har svårt att tackla dem! De trycker på en knapp hos mig som får mig att e x p l o d e r a. Som tur är kommunicerar vi trots allt ganska bra (har jag förstått när jag pratar med flera andra föräldrar).

Så jag gör som dig och ger oss själva en klapp på axeln och high-five för att vi ändå klarar några av dagarna riktigt jäkla bra!