torsdag, mars 4

vardag vardag vardag

 Jag sitter vid köksbordet med en halvkall, redan micrad, kopp kaffe. Andreas gör alltid kaffe på morgonen när han går upp med barnen och så finns det precis en kopp kvar till mig som jag kan micra när jag sätter mig vid datorn någon dryg timma senare. Som ett perfekt oljat maskineri. Vi pratade förresten om det igår, det oljade vardagsmaskineriet. Vi pratade om det med en blandning av skrytsamhet och ödmjukhet för vi är rätt himla nöjda med hur vi får vardagen att funka. Obs vill nu meddela att jag igår hade en RIKTIGT dålig dag. Barnen gnällde och härjade och när det var mat kom inget barn till matbordet. En unge satte sig under trappan (the fuck?) och den andra var i och för sig i närheten av matbordet, men satt på golvet och gnällde ta bort spaghettin ta bort spaghettin ta.. tills jag (vänligt) bar bort henne till tvättstugan för att jag inte orkade lyssna längre. Då började hon vråla rakt ut istället så det gick ju...sådär. (obs igen: dörren var öppen och jag bar bara bort henne lugnt med en förklaring så no need to call soc) Sen åt trappbarnet majskakor och skorpor och spaghettisurarn makade sig fram lagom tills vi var klara och åt halloumi och oliver. Och då kände jag att nej, men det är fan bara vi som har det såhär? Alla andra lyckas med sin uppfostran och deras barn kommer minsann till matbordet när det ropas och äter maten som serveras och det är aldrig tjafsigt och ingen spiller och så pratar alla med lugna röster och skratt om dagen. Sen bråkar ingen om tandborstningen, alla somnar i egna sängar i egna rum och sover hela natten. Våra barn somnade i vårt sovrum ja. Eller nej, Nils somnade tydligen i soffan när Andreas borstade tänderna med Ellen men han sov lik förbannat i vårt sovrum efter det. Och imorse trillade Ellen på trappan på förskolan när dom lekte sin roliga "ringa på och springa och gömma sig"-lek som 1) inte är kul från första början utan mest bara jobbig och 2) redan har resulterat i snubbel och gråt ett par gånger. Här är en annan av mina föräldrapeaks: När barnen slår sig när dom gör nåt jag har varnat 1000 gånger för att dom inte ska göra pga risk för ramla/bråk/whatever så har jag SÅ svårt att ba åh stackars lilla vännen kom här! utan att också lägga till Ser du nu hur det gick när ni inte lyssnade? Mom Award 2021 goes to... inte mig. 

While I'm at it så kan jag väl också outa att jag "ganska" ofta får med mig barnen från förskolan medelst hot om indraget lördagsgodis. Alla andra verkar hämta sina barn såhär: föräldern kommer. Barnet ser föräldern. Barnet springer till föräldern och dom kramas. Sen pratar föräldern med en personal medan barnet väntar bredvid, gärna också håller föräldern i handen under tiden, innan de tillsammans går småpratandes därifrån. Barnet och föräldern sätter sig i bilen och åker hem.

Såhär hämtar jag mina barn: Barn 1 ser mig komma och klättrar upp i klätterställningen och gömmer sig. Medan jag försöker prata med personalen om dagen kommer barnet tillbaka och står och skriker MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMAAAAAA så jag inte hör någonting. Sen ska barnet ha med sig dagens skörd av teckningar och nåt gosedjur som personalen måste hämta (inga föräldrar inomhus pga covid). Sen hämtar vi Barn 2. När Barn 2 får syn på Barn 1 springer dom iväg längst bort på gården och gömmer sig. Jag pratar med personalen om dagen medan mina barn leker monster och springer runt och skriker. Sen ägnar vi kanske 10 minuter åt att ropa på/jaga mina barn som absolut springer åt olika håll. Efter ca 10 000 men snälla kom nu?! hotar jag med nåt som känns tillräckligt allvarligt för att dom ska lyssna. Det är ofta lördagsgodis, men kan absolut också vara att morfar inte får komma och hälsa på eller annat. Då går dom oftast till grinden. Sen springer dom åt varsitt håll och så ägnar jag ytterligare 10 minuter till att försöka få in barnen i bilen där ingen vill ha bilbälte och dom turas om att knäppa upp det medan jag spänner fast den andra. Sen gråter oftast ett barn pga "vill inte ha mösssaaaaannnn" och jag är skitsur och 100% opedagogisk.

En sån dag var det igår. Och trots det känner jag en väldig high-five med min man om hur vi får det här kaoset att gå runt och ändå lyckas vara rätt lyckliga i det hela. Det är ju lite fint ändå.


8 kommentarer:

Caroline sa...

Haha, så skönt att man ändå är fler som har totalt kaos i vardagen. Speciellt vid måltiderna är mina barn huliganer. Högljudda, hoppande, bråkande matvägrande, kladdande osv. Utom EN gång när vi hade en elektriker som pillade med nåt i köket medan vi åt middag. Barnen satt som små änglar. Sneglade lite på den okände mannen i bakgrunden men sa inte ett pip. Det var den lugnaste måltiden vi haft på fem år typ. Och jag var jäkligt sugen på att klippa av nån sladd när han hade gått så han skulle behöva komma tillbaks igen 😬🤷🏼‍♀️

Emma sa...

Mitt barn låg och spottade på golvet idag!!! Då kan det hända att jag skrek GÅ IN PÅ DITT RUUUM. Sen blev vi sams. Jag blir ändå glad av att höra att andras barn beter sig lite eländigt.

Sara sa...

Ha ha ha. Hämta barnen från förskolan - groundhog day. Barnen går på en takförskola. Hämtar ett barn som oftast sticker iväg långt åt helvete, kan vara vilken av dem. Hämtar barn 2 snabbt som fan för att hitta barn 1. Barn 2 springer åt motsatt håll.
Sen springer vi runt, jag vässkriker och försöker muta med russin om vi bara sätter oss i lådcykel.
Efter tag är de ihopsamlade och då ska vi ner för branta trappan. Det brukar gå... bra.
Väl nere på gatan, intill ganska trafikerad väg sticker barn av mindre modell rakt mot bilvägen. Jag springer efter och vrålar åt större barn att stanna vid cykel. Fångar litet barn, som under mycket motstånd spänns fast i cykel. Ibland hoppas detta steg över om suget av russin är stort nog. Sedan cyklar vi hem i ljuv harmoni. Eller nej vänta. Antingen har jag tappat det helt och sladdar hem med dem och vägrar någon form av kul utomhusaktivitet eller så tappar jag det helt åt andra hållet och ska vara ”kul mamma” TM och stannar till på en lekplats. Och får då återupprepa episoden med att få ner barnen i cykeln och hem.

Men visst. Oftast sitter dem på sina platser och äter något av det man lagat. Hashtag Blessedlife

Åsa sa...

Mitt ena barn är någorlunda konsekvent i vad hon gillar för mat och inte. God mat är inte automatiskt lika med harmoni vid bordet, men chanserna att hon ska sitt ganska stilla och äta hyfsat ökar markant om hon får pannkaka, stuvade makaroner, gröt eller quesadillas.
Mitt andra barn är totalt opålitilig. Pedagogerna har flera gånger frågat vad hon gillar för mat egentligen och jag vet fasen inte. Vissa dagar äter hon ris och curry med god aptit, andra dagar stenvägrar hon varmkorven som var jättegod till lunch dagen innan.
Frid och matro vid köksbordet.... ahmen det händer ju typ en gång i månaden. Kanske.

Anna sa...

Men alltså, middagen är inte direkt som på TV-reklamen om vi säger så. Minst ett av barnen hävdar att vi lagat äcklig mat, även om det gick bra att äta förra gången vi gjorde samma. Ingen av dem har fattat att stolen är till för att sitta ner på utan den används mest för att klättra omkring på. Båda letar efter legitima anledningar att lämna matbordet (hämta papper, kissnödig etc.) så att de samtidigt kan springa och göra nåt annat, typ retas med sin syster. Men herregud om man skulle föreslå att de då ätit färdigt och kan tvätta sig! Det var ju hänt att maten försvunnit om utflykten varit alltför lång, så de håller den kort och... effektiv. Minst en av dem spiller ner sig så att man undrar om de kläderna någonsin blir rena igen eller så att någon blir blöt och den minsta ser till att det finns kladdiga fingeravtryck även där det inte borde vara möjligt (typ väggen, under bordet, på min tröja). Då har jag liksom inga bebisar hemma heller längre, den minsta är fyra år och jag väntar fortfarande på att få slippa tjata om att hon ska sitta ner och sluta kladda. Dessutom lämnar man ibland bordet med en lättare hörselskada eftersom inget av barnen fattar att det är en dålig idé att avbryta alla andra, och då pratar vi ändå om det här DAGLIGEN. Oh well, tur att de är söta annars, haha. Och det blir nog bra människor av dem ändå, precis som av dina. Men man tappar det ibland...

LoHe sa...

Följande ljudeffekter kunde höras när jag läste ovanstående:

*hehehehehe"
*höhöhöhö*
*mmmmmmm*
*hihihihi*
*Sss-ssss-ssss*

Varför är det så uppiggande att läsa om andras vardagskaos när man (egentligen) har nog av sitt eget? Summan av vardagskaoset är konstant, tror jag, oavsett om barnen är lätta/svåra att hämta eller om de snällt äter det som serveras/vägrar sätta sig vid bordet.

Linn sa...

Caroline: Det är SÅ skönt att höra om andras vardag tycker jag. Säkert 1000000% skittrökigt för alla som inte har barn och relaterar, men när man är mitt i det så är det fan min livlina att tänka att vi är fler som är med om skiten.

Emma: Haha, åh. Spotta inomhus har vi nog inte lyckats med, men mina barn turades om att hoppa från fåtöljen i sitt rum för att slå på taklampan igår. Superkul hade dom...innan jag kom på dom små rövarna.

Sara: Det är liksom next level att ha takförskola. Kan inte ens tänka mig så all kudos till dig! Ska prova russintricket!

Åsa och Anna: Barn och mat borde ju vara ett eget grundämne i skolan. Den som löser det problemet borde också få nobelpris.

LoHe: Ja, visst är det ljuvligt att läsa om andras kaos?

Camilla sa...

Min dotter springer också alltid iväg och gömmer sig eller springer ifrån mig var efter varv runt förskolan vid hämtning och vid lämning vägrar hon släppa mig. Men tack vare förskolepersonalen har det blivit bättre vid hämtning för de föreslog rutinen att jag ringer 5 innan jag hämtar för att påminna personalen och de ger då min dotter en förvarning om att hon ska hämtas så hon hinner avsluta leken på egen hand utan att bli överraskad och avbruten av mig. Det är ju inte alltid så att hon är glad för det men hon säger inte lika lätt emot förskolepersonalen så oftast nu för tiden är hon redo att gå hem när jag kommer och det är så skönt. Ett tag engagerades sig liksom hela förskolan personal från alla avdelningar i jakten på barn då jag just nu är sjuk och verkligen inte har energi att springa och jaga. Det är ju tillräckligt med konflikter som det är.