Vi var hos kuratorn idag, samma som vi fick tid med på BB. Hon är jättegullig och rar, ja rar är ordet, men alltså själva mötet var väl relativt menlöst. Nej, så ska jag inte säga. Det är bra att vi tar det på allvar och tar det som erbjuds i form av hjälp. Men jag tror att vi är fine. Vi bokade in ett uppföljningsmöte i augusti bara för att, men när vi gick därifrån tittade vi på varandra och ba äh, we're a team, det här blir bra. Vi har en frisk unge och en trygg relation och det stukade förtroendet för mödravården är nog ingenting som kanske behöver göras så himla mycket åt heller.

Jag är så kär i min bebis. Tänk att jag har skapat henne! Den lilla snusande klumpen som ligger på mitt bröst och sover och bara litar på oss, tänk att hon är min. MIN MIN MIN MIN MIN MIN MIN. Jag dår fjärilar i hela bröstkorgen tappar andan faller faller faller. Allt jag är är du älskade lilla vännen.

Den stora väntan

Det enda ingen har berättat för mig sen innan är att livet som bebisförälder i princip bara är en enda lång väntan? Först väntan på att ungen ska vakna pga saknad. Sen väntan på huruvida den är på bra eller dåligt humör och beroende på utfall (bra=hur länge till? Dåligt=hur länge till?) så väntar en på att den ska somna igen. Alltså vårt barn skriker typ aldrig men jag går ändå omkring hela tiden och tänker på när hon ska sova/äta/bajsa/skrika eller väntar på att hon ska bli hungrig igen, tänker på hur mycket hon har ätit, om hon har ätit tillräckligt, om hon åt för fort och kommer få magknip, om blir mätt, om hon växer som hon ska, om vi är dåliga föräldrar, om hon är överstimulerad och v ä n t a r på tecken. Kommer bli knäpp när Andreas går tillbaka till jobbet, för övrigt en annan sak jag går och väntar in. Nu är det sju dagar kvar, sex, fem osv.

Okej, så jag bara klagar här dårå. Kul av mig. Här kommer mer klag: jag fick spänningshuvudvärk igår och barnet valde just igårkväll att demonstrera att hon visst det har ett par lungor. Alltså det var ju skitsynd om henne som var så uppenbart störd av nånting (förmodligen lite för mätt pga föräldrar som inte fattade att barnet inte fattar skillnaden på ont i magen och hunger och därmed matade en redan övermätt bebis *sad parent emoji*) och vi var två och det gick ju bra men vi ba alltså hur gör föräldrar med kolikbebisar? Hands fucking down, ni förtjänar nobelpris allra minst. Har tänkt så mycket på lyxen av att vara två och hur dom där tio pappadagarna snarare borde döpas om till VAM - vård av mamman. Fördelning här hemma nu: 0% jag, 100% Andreas. Jag försöker att inte ha dåligt samvete för det utan känna att det är rättvist plus jag behöver det och Andreas tycker ju det också och säger att han vill ta hand om mig (lovez him) och njuta av lyxen. Tanken på att komma hem och vara hormonellt paj och mentalt slut och fysiskt ostabil OCH ha en nyfödd bebis på egen hand? Tror inte jag hade pallat alltså. Ensamstående föräldrar är således också hjältar.

Vi var tillbaka på SöS idag för barnmorskekontroll och den avdelningen följer samma skyltar som dom till Planerade snitt och jag blev så jävla sur. Om jag hade blivit lyssnad på en av alla tjugo gånger jag sa nånting om det som rörde min kropp hos nån av dom sju personerna vi pratade med innan allt satte igång automatiskt hade jag kunnat gå dit och fått mitt barn helt utan hell on earth. Det och den här JÄVLA amningshetsen gör mitt sinne mörkt. Alltså jag ska skriva nåt ordentligt om det någon dag, men den är en av tre grejer jag upplever skuldbelägger och förstör mer än det hjälper. Obs ALLA GÖR SOM DOM VILL/MÅR BRA AV, jag tror bara att många gör det på grund av skuldkänslor. Jag ammar inte för att det inte blev så, för att Ellen fick mat på neo och gillade den och för att känslan av att min kropp skulle vara nåt annat än min efter en förlossning där mina första ord var jag känner mig våldtagen (tyvärr true story) var för mycket att hantera. Jag ammar inte och vi har världens nöjdaste (NO JINX) unge som får massor med närhet och går upp i vikt och har noll magproblem och som added bonus så får både jag och Andreas sova sex timmar i streck eftersom vi kan turas om på nätterna. Jag ammar inte och jag VET att det är bäst för oss, men jag känner mig ändå som Världens Sämsta Mamma när den där lilla pipmunnen fågelpickar på mina bröst så fort hon tycker att maten inte kommer snabbt nog. Varenda informationshäfte, 1177 och för att inte tala om alla jävla lappar på MVC, BB och BVC pratar enbart om amning. Möjligtvis med en liten brasklapp om den som inte kan. Alltså till och med vid mjölkkylen på BB sitter det en lapp med tio riktlinjer för att få mammor att amma. No joke. I get it. Amma är svinbra för den som vill/kan. Det är klart att ett naturligt sätt att mata sin bebis ska promotas, men det här är inte information om fördelarna med amning. Det här är propaganda för Det Enda Rätta Valet och tillbakahållen information om man råkar tillhöra the dark side. Som om det inte vore jobbigt nog med alla hormoner och nyheter i livet med bebis liksom.

Jag får fysisk abstinens med hjärtklappning när mitt barn inte har varit i min famn på en stund. För att inte tala om när hon gör minsta lilla ljud eller min som verkar tyda på nån form av missnöje. Då får jag lägga band på mig för att inte bara springa dit och slita upp henne. Alltså jag förstår ju rent intellektuellt att hon har det svinbra och att det är helt naturligt att hon drömmer och gör minspel och helt ärligt inte farligt om hon skulle gråta lite heller, men logik biter inte på hormoner. Helst av allt skulle jag sitta inklämd mellan Andreas och Ellen jämt för jag vill helst vara nära honom hela tiden också. Jag har en bild i telefonen på dom tillsammans och mitt hjärta gör volter i bröstkorgen när jag ser den pga MIN FAMILJ! MIN! Gud jag är så jävla kär i min familj.

Jaha okej, eventuellt så har tårfesten som har varat i två dygn (är den över?) något att göra med hormonnivåer och att mina bröst ba NU KÖR VI WOOP WOOP! Eventuellt var det viss sömnbrist och eventuellt den lilla detaljen att allting släppte när vi kom hem. Eller eventuellt alltihop samtidigt. Jag pendlar mellan att vilja slicka mitt barn i ansiktet (jo, true story. Den instinkten fick jag förut.) till att vid min mörkaste stund igår sitta med henne i famnen med hjärtklappning och gråta av trötthet och känna MEN UNGJÄVEL JAG ORKAR INTE för att hon vägrade somna och var sur för att hon inte fick suga på mina bröst och/eller äta. Alltså hon fick såklart äta först, men dom kommer ju liksom till en punkt när magen är full och resten bara kommer upp och nappen var HELT VÄRDELÖS när hon kände lukten av riktiga boobz. Och Andreas tog henne såklart så fort han hade fixat klart vad det nu var han fixade men då blev jag äh-hä-hä-nnu mer ledsen för att han var tvungen att trösta henne när jag behövde att han tröstade mig. Plus såklart känslan av att vara en helt totalt värdelös och genomrutten morsa för att jag ens tänkte så. Inatt har jag sovit typ hela natten och tänker bara att hon är världens gulligaste.

Viljestyrkan - den andra sidan

Fast förlossningen slutade med två timmars krystvärkar, sugklocka och en medtagen bebis så kan jag nästan ändå säga att kanske 70% av förlossningen var fantastisk och ascool och just den delen skulle jag lätt göra igen precis närsomhelst. Alltså problemet med förlossningen var att den gick bra tills den inte gjorde det på nåt sätt och mitt fokus och sätt att hantera smärta gav ett förlängt förlopp. Alltså det är inte MITT fel, men det är en anledning. Det som gick fel var att jag fick hålla på i totalt 78 timmar från att vattnet gick där värkarna gick asbra tills dom inte gjorde det och då sattes det värkstimulerande dropp som också gick bra tills det inte gjorde det. Det som gick fel var att vi har träffat inte mindre än fyra läkare innan förlossningen för att undvika ett långdraget förlopp med risker för mig och barnet i slutändan. Det som gick fel var rutinerna i överlämningen där ingen läste ordentligt i journalerna och ingen heller riktigt lyssnade på oss. Det som gick fel var att den egentliga tiden vi var på förlossningen var 18 timmar och majoriteten av den tiden förlöpte precis som den skulle och dom två dygnen som jag hade värkar på hemma som stannade av vid två tillfällen ignorerades trots att det ju borde ha vägts in att jag inte hade vare sig ätit ordentligt eller sovit på tre dygn. Det som gick fel var att inga värden visade att nånting var fel. Förutom att det gick för långsamt och min livmoder var tröttare än resten av mig och läkarna gjorde felbedömningar.

Det som gick rätt var att jag på fullaste allvar tyckte att värkarna var helt okej att hantera fram tills att jag var öppen 10 centimeter. När vi kom in till sjukhuset för "igångsättning" två dygn efter vattenavgång så hade jag öppnat mig fyra centimeter när jag trodde att inget hade hänt hemma och eftersom jag fortfarande skrattade och pratade och var uppe och gick under tiden så kände jag mig som kanske bäst i världen på att föda barn och planerna på snitt sköts på framtiden eftersom allt gick bra. Fram till att jag var öppen sju centimeter körde jag på TENS och lustgas och dansade i rummet till Beyonces Girls och hittade kraften i girlpower och tyckte livet var helt okej. Sen fick jag epidural och sov i två timmar och sen började det bli tufft, men jävligt coolt att ta värkarna men det gick absolut bra. Klart det inte var skönt, men jag hade förväntat mig smärtor som inte går att hantera och det här var klart hanterbart. Sen stannade allting av, dom höjde värkdroppet helt bisarrt och drog ner på epiduralen så jag skulle känna ordentligt. Fy fan. Men skit i det nu, för nu pratar vi om ljuset. All tid fram tills dess var svinhäftig. Vi hade kul och kramades och var ett team och jag hade superfina värden och bebisen också och alla ba FAN DU ÄR SÅ JÄVLA GRYM PÅ DET HÄR! Det tar jag med mig.

Det andra jag tar med mig är att jag har fucking världens coolaste snippa och att sugklocka in all fairness inte alls måste sluta i totalt blodbad. Jag fick knappt en grad två bristning (slemhinna, inga muskler eller nåt) som ändå syddes i operationssal på grund av att den satt långt in. Jag förväntade mig att ha så jävla ont så jävla länge redan när jag tänkte att vi skulle ha en normal förlossning, men in all fairness så var jag öm dom två första dagarna och sjukt svullen i kroppen av vatten typ tills idag, men jag har inte haft nåt ont. Inte ens lite lite mensvärksaktigt efteråt när livmodern drog ihop mig.

Sen ska vi också prata om personalen både på neonatal och på BB. Jävlar vilka fantastiska människor! Att vi nästan är förbi det jobbiga är till stor del för att vi har fått möjlighet att prats om det och bli stöttade och få all information som bRs går att få och kuratortider och extramöten och och och. Allt.

Det sista är såklart min dotter. Jag har liksom BYGGT henne I MIN KROPP. Shit vad det är coolt. Jag kommer göra det igen om vi kan.

Fråga till icke-ammande mammor

Jag ammar inte, har inte försökt eller försökt stimulera och inte känt nånting förrän nu och nu har "mjölken runnit till" och internet och 1177 och alla andra informationskanaler har enbart information om mjölkstas när man ammar eller på annat sätt stimulerar. Det är ju vidrigt. Hur får jag det att sluta? Finns det nåt jag kan göra förutom tajt topp och värmeförband? Samt: när går det över? Svar=en miljards ljusår av tacksamhet.

Viljestyrkan - den mörka sidan

Det finns två väldigt olika sidor av den senaste veckan. Det finns en ljus sida och det finns en väldigt mörk och ingen av dom kan existera utan delar av den andra, men slutet är alltid ljus som en strålande stjärna. Vårt barn kom till världen efter att min kropp krystade ut henne på ren jävla vilja. Jag var inte i rummet, jag var utanför bortom beyond, och när det var klart andades jag lustgas tills jag blev medvetslös. Och dom lät mig. Andreas stod bredvid barnläkarna i nåt annat rum och var helt övertygad om att hans barn, vårt barn, höll på att dö. Det gjorde hon absolut inte. Hon var bara medtagen efter pärsen. Jag minns när Andreas kom in med henne och lade henne på mitt bröst. Jag hade precis slutat droga bort mig själv och hon som är mitt barn låg på mitt bröst och hennes hår (detta hår!) var vid min näsa och jag somnade bort i microsekunder hela tiden och kände ingentinghet. Det jag presterade söndagen den 1 maj är ingenting annat än en atombomb till kraftansamling och fokus. Det är min livlina i det här, att jag gick genom hell men jag var en warrior en amazon en fucking queen. Personal, både sån som var där när det hände och alla läkare, barnmorskor och sköterskor som vi träffat de senaste dagarna är bestörta till tårar över hur vi har hanterats och över varför det inte bröts. Barnmorskan som var där under det sista passet har gråtit vid bägge dom tillfällen vi har träffats efteråt. Min perfekta lilla bebis fick spendera första dygnet på neonatal med sladdar i kroppen och nålstick i händer och fötter. Vi har hela tiden vetat att hon mår bra och att vi inte har nåt att oroa oss för och Ellen har med all tydlighet visat från första sekunden att hon är en så jävla trooper och att hon är helt på det klara med att mamma och pappa är det bästa som finns. Alltså hon är min idol, min hjälte, mitt hjärtas största kärlek. Att känna hennes lilla kropp mot min, se hennes blick i min, få hennes doft i näsan är magiskt. Givet att hon hade fått förbli opåverkad av förlossningen istället för medtagen så hade jag gjort exakt samma grej igen redan idag.

Jag är din mamma nu

Det ligger en varm klump människa på min bröstkorg och andas med små nöjda suckar. Det är så konstigt hur det bara var fyra dagar sedan som samma människa låg på insidan av samma hud eftersom det känns som en hel evighet. Jag har aldrig känt mig så rätt i livet som när min dotter tittar rakt in i mina ögon och ser mig. Fyra dagar och så jävla mycket liv redan.

Ellen Isabelle, du har mitt hjärta på ett fat för all framtid.

Vad är det förresten med hjärnan och minnen kopplade till låtar eller dofter? Satte på vår musiksak och det är väl nån lista Andreas spelade häromdagen på och så plötsligt José Gonzales Heartbeats och jag är i Melbourne på tre sekunder. Det är typ förhöst, kanske april? Det är t-shirtvarmt men mörkt ute och jag är hemma hos Maggie och Hacke och det luktar marijuana och vitlöksfräst köttfärs och fruktté. Jag har precis tränat och är nyduschad och Sam är där. Sam med det fantastiska leendet och det fnittriga skrattet som pirrade långt ner i maggropen. Veneer spelas back to back och vi röker cigarett efter cigarett och pratar och skrattar och jag känner mig så där fri och Titanic-on top of the world! Livet är lätt och jag är rolig och vi sätter oss i bilen för att åka ner till St Kilda pier och kolla på pingviner och jag och Sam fistbumpar på att fånga en och ha den som husdjur. Det luktar varm asfalt och saltvatten och vi går nära utan att nudda varandra fast jag inte vill nåt hellre. Sams tänder lyser i mörkret när han ler. Jag är säker på att mina ögon glittrar.

Vecka 40+0

Vi var hos barnmorskan imorse. Vår vanliga var sjuk, som vanligt, så vanliga kanske hon inte är längre? Vi har säkert träffat samtliga barnmorskor där nu och alla är så himla mysiga. Hjärta dom. Jag och bebin mår fortsatt bra. Hon hittade inte hjärtljuden först utan bara navelsträngsljudet, men eftersom bebin nuförtiden ger sig tillkänna cirka hela tiden så var jag inte ett dugg orolig och sen kom det, kloppetikloppetikloppeti, 138 slag i minuten. Lilla hjärtat *gråtemoji*. Vi har tid för ultraljud på onsdag nästa vecka och läkarbesök efteråt för att sätta planen om bebin inte kommer innan dess. Det känns så tryggt och lugnt och fint. Det är riktigt jävla tråkigt att vara föräldraledig utan nån att vara förälder åt. Jag försökte slösa bort lite tid med att äta frukost på Espresso house och sen ta en sväng på HM, men nu sitter jag likförbannat här i soffan. Börjar också bli rätt sur på Andreas för att han går till jobbet och träffar vuxna och får ha sitt vanliga liv. Tycker att han kan vara hemma med mig och dö tristessdöden. Mej, det tycker jag ju inte egentligen, men fan lite grann ändå.

Ha! Nu fick jag mail av pappa (ja, det där med pappa och hans mailande är en story i sig) där han ber om hjälp att hitta en bra färg till huset som ska målas om. ETT UPPDRAG! ETT UPPDRAG! ETT UPPDRAG! Yey. Sen ska jag träffa Emma och ta en kaffe vid två så det kanske blir en okej dag det hör iallafall.

Den finaste presenten (nej, ingen bebis)

Jag hade stora planer på att gå och köpa en ettårspresent till Andreas idag, men sen kom det jobb (det absolut sista) emellan och så hann jag inte och ja, well, ingen present. Vi pratade om att gå ut och äta, men ingen av oss var egentligen speciellt sugna så istället köpte vi en massa götteplock och åt hemma i soffan. Eller vi köpte inte, Andreas köpte, och på vägen hem hade han gått till butiken som gjorde min bröllopsbukett och köpt en likadan, i den mån det gick i form av blommor in kallare season i år osv. Jag började gråta för att det är så himla bara jag och det vet han. Dock att det kanske trumfades en stund senare när han öppnade posten och resultatet från när han tog bort några leverfläckar för några veckor sen visade ABSOLUT INGA FÖRÄNDRINGAR ELLER KONSTIGHETER. Stor fucking jävla sten från mitt bröst. Om nu bara den här bebin hade kunnat komma ut också så får jag fan en trifekta av lycka den här veckan.

Bröllopsdag

Idag är det ett år sedan jag fick en man/blev en fru. (!!!!!!!!!) Det är så overkligt lyxigt att leva med Andreas och då menar jag inte diamantregn och dyra handväskor-lyxigt utan känslomässigt lyxigt. Det är tre år sen på dagen som han sluddrade fram jag älsckar dig med en vinare i handen som han drack direkt ur i trapphuset utanför min dörr och därmed avbröt vårt uppbrott och påbörjade det finaste som finns. Det kanske inte är det mest romantiska jag kan säga om vår relation men för mig det bästa tecknet på att det är rätt: han har gjort mig helt fri från ångest. Han är den mest tillåtande, mjuka, bekräftande och kärleksfulla person jag någonsin har träffat och han är liksom min? Han ser mig. Han hör mig. Han älskar mig. Alltså det är så stort så jag får tårar i ögonen när jag skriver det. Jag må googla skiljsmässa+snabbt och kolla på lägenheter på hemnet när jag är förbannad, men inget av det är på riktigt. Vi är på riktigt. Jag kommer alltid att älska dig bby.

Som vanligt på helgerna så ligger jag fortfarande i sängen, mätt och belåten och med tidningen läst men nu är skillnaden att jsg verkligen vill göra nånting medan Andreas är typ äeh men typ vara hemma? JAG ÄR HEMMA JÄMT JAG BLIR TOKIG JAG MÅSTE UUUUUUUUT. Problem: har noll fantasi på vad ut innebär. Var sugen på att åka till Gustavsberg en sväng, men nu blev vädret kasst. Skulle kanske kunna ta en tur till Zetas handelsträdgård, men vi är borta så mycket på somrarna så det mesta ändå kommer vissna. Å andra sidan ska jag ju vara hemma dag ut och dag in fram tills dess så kanske vore lite gött att göra mys där iallafall? Fotografiska är ett alternativ, men lördag plus dåligt väder kommer bara innebära tusen folk och jag hatar folk. Plus bebin visar absolut no intentions att komma ut. Tror att hen till och med har krupit ännu högre upp i magen för kan knappt sitta utan att få nån form av röv/knä/fot under revbenen.

Förstår att ni dör av nyfikenhet av min händelserika dag

Nä, men jag skärpte mig väl och gick och och sminkade mig och satte på mig min nya hugh hefner-klädsel (strumpbyxor, underklänning som är mest som ett linne just nu och nån form av kaftan) som ändå är en klädsel och sen packade jag ihop allt förpackningsmaterial från igår när vi fick soffan, tvättade två maskiner tvätt och två maskiner disk, pillade lite med blommorna och vattnade dom, städade kylskåpet och packade upp senaste matleveransen, städade under diskhon och målade naglarna. Sen sov jag i en timma. Det gäller ju att inte ta ut sig va.

Jag är verkligen dålig på att vara hemma utan att totalt säcka ihop. Idag har jag till exempel sovit till tio, ätit lite sorglig frukost på det skrap vi har hemma (mathemleverans 14.15) och sen har jag suttit i soffan. Egentligen finns det två tusen saker jag skulle kunna ta tag i, bära bort skräpet från soffan som kom igår, lägga in den vikta tvätten i garderoberna, jobba av det sista, tvätta mig själv och borsta tänderna och klä på mig till exempel. Just det sista är nog min värsta grej. Om jag inte kommer upp ordentligt och får på mig lite smink och riktiga kläder så lajjar jag bara runt här hemma utan nån form av substans och mår egentligen rätt så dåligt av det. Jag vill inte superoptimera varenda timma, men jag behöver nån form av syfte för att inte helt tappa konturerna.

Är egentligen sur på nåt annat i grunden, men i brist på möjlighet att ventilera det

Har så så så svårt för folks publika sorg över bortgångna kändisar. Tänker alltid på hur förminskande jag upplever att det är för alla som har förlorat nån som i allmänhetens ögon är vem som helst, men som för den personens krets är allt som finns. Och med alla menar jag jag. Det känns som en så jävla konstig värdering av liv. Alla liv som försvinner är en lika stor sorg, hur oansenligt det livet än må ha verkat i allmänhetens ögon. Jag tycker den publika sorgen är lite äcklig, en tävlan i vem som sörjer bäst/mest. Men så är jag kanske inte helt hel i hjärtat efter min egen förlust heller.

En sån där lista från Maria från Nio till fem

HAR DU?

Folköl i kylen:
Ja, nästan jämt. Sen vi flyttade till den här lägenheten så har vi kanske öppnat tre vinflaskor (om vi inte har haft middagar med andra) så en folkis till maten ibland har blivit lite av en thang. Och nej, just nu dricker jag mest bubbelvatten eller cocacola när jag unnar mig. Cocacola kan vara min hang-up den här graviditeten för damn vad gott det är, men är inte fjorton så försöker hålla mig till en burk i veckan till fredagspizzan.

Något husdjur: Nej. Till Andreas stora förtvivlan är jag allergisk så han inte kan ha katt. Jag är rätt nöjd men att vara allergisk för min inställning till cirka alla sorters djur som inte är stora hundar är iiiiih, uuuuuh, ta bort! Måste på riktigt byta sida av gatan om jag möter en chihuahua pga tycker dom är så jävla äckliga.

Någon favoriträtt: Ahmen sånt där libanesiskt plock tror jag, med rödkålssallad och hummous.

Puder på dig: Har nån compact foundation från Make Up Store.

Några framtidsplaner:
Föda en bebis, ta hand om said bebis.

Någon sjukdom:
Astma och allergier mot ägg, fisk, nötter, mandel och sojabönor. 

Gymkort:
Nä. Jag är verkligen svindålig på att träna. 

Några MVG:n:
Uhm, i allt utom Naturkunskap B, Matte B och typ gymnastik tror jag. Gick ut gymnasiet med 19.7. Det var så himla viktigt för mig då, betygen. Nu känner jag mest: åh lilla gumman samt bra fucking jobbat!

Något beroende: 
Andreas. A-fil och Start (nytt beroende sen ett par veckor tillbaka). Färska bär. Bubbelvatten.

Nagellack:
Köpte ett på Kicks i helgen som är gråbeigelila. Det känns hippt och så.

Någon vän som bor i ett annat land:

Ja, ett antal.


VEM?

Avskyr du: Nä, men alltså jag avskyr väl ingen? JO! En säljare som verkligen inte fattar vinken och som jag och min kollega kallar Namn The Rapist för att han har en sån rapey attityd. Honom avskyr jag verkligen. 

Längtar du mest efter: Min bebis.

Stör du dig på:Kiera Knightley och hennes enminsansikte, Donald Trump, Anders Timell eller om det är hans bror, eller bägge egentligen. Samt alla män som beter sig som svin och alla kvinnor som stöttar svinigt beteende. (Obs såklart inte dom som blir utsatta och stöttar pga måste!)

Gosar du med: Andreas. Bebins ena snuttefilt och gosegrisen som numera bor i vår säng för att "få vår lukt" (<- div="" hahaha="" inte="" lv="" med="" mig="" orkar="" sj="">

Lagar mat: Väldigt gärna när jag inte är hungrig eller höggravid. För ett par veckor sen hade jag en hel lördag att laga mat till ett par kompisar och det var så himla härligt att stå där och hacka. Jag älskar nästan att laga mat. Om jag är mätt. Är jag hungrig så hatar jag allt så...

Diskar: Under tiden jag lagar mat eller efter när jag inte har lagat mat. Vi kör på den som inte lagar diskar-metoden här hemma, though just nu kör vi mest på Andreas gör allt-metoden. Den funkar också fint. Hehe.

VAD?

Gör du nu: Sitter i soffan och tänkte jobba lite, men hittade den här listan istället och kom precis på att jag måste flytta bilen pga städdag och eftersom min aktivitet idag är att åka och tvätta bilen så kanske jag helt enkelt ska duscha, göra mig iordning, åka och tvätta bilen, parkera om den och SEN jobba? Gud, så många val nu när jag har så mycket tid.

Gör dig till en bra människa: Att jag existerar. Jag tycker att alla som inte är dåliga människor borde tänka att dom är bra människor och sen göra så gott dom/vi kan för att göra ännu bättre. Det är inte en individs fel att samhället är som det är, men varje individ kan försöka göra lite bättre. Jag är rätt så bra på att säga ifrån när saker inte sköts schysst och stå upp för dom som inte kan stå upp för sig själva.

Gör dig till en dålig människa: Att jag är rätt så ego i grunden och har en tendens att stänga in mig och inte ägna så mycket tid till mina kompisar. Vilket är skitkonstigt för jag älskar ju dom. Plus är också dålig människa för åker för mycket bil, är dålig på att sopsortera och bidrar verkligen till Sveriges BNP om en säger.

Vill du arbeta med: Jag gillar det jobbet jag har nu.

Är roligast just nu: Att jag och Andreas har det så jävla bra. Jag är stolt över oss.

Har du på dig nu:  Trosor och en sladdrig klänning från Monki.

Äger du för skor: Två tusen par? Jobbar ju med skor såatteh. Nä, men kanske 10 par i hallen och ett gäng till i garderoben. Fördelen med att jobba med skor är kanske att jag byter innan dom blir helt nergådda och fula. 

Har du för storlek i skor: 37. Som råkar vara vår provstorlek på jobbet, därav ovan.

Läser du för bok: When everything feels like the movies av Raziel Reid

Ska du göra nu: Gå och duscha, sminka mig, klä på mig, åka och tvätta bilen.

Som att ta semester inför semestern

Jaha, idag var alltså min sista officiella dag på jobbet pre bebis. Det känns så jävla konstigt? Mest konstigt för vad i hela friden ska jag göra nu? Jag är inte ett dugg sugen på att gå hemma och sparka grus och vänta, egentligen. Samtidigt så tänker jag att jag ju förmodligen kommer tycka att det är rätt gött att ha varit ledig några dagar innan bebin kommer och eftersom ankomsttiden inte direkt är kommunicerad på förhand så är det ju svårt att veta om det blir på onsdag eller den tionde maj (som jag gissar är absolut sista dagen att vräka bebin assisterat). Och OM det blir på onsdag (me thinks no) så vore det ju gött att ha tvättat det som är kvar i tvättkorgen och ha käkat långfrukost framför teven iallafall en gång innan det ska göras med en unge i famnen. Men OM det blir den tionde maj SÅ KOMMER JAG BLI TOTALT CRAZY BANANAS av att bara vanka omkring här hemma. Plus: jobbet är ju en rätt göttig distraktion från det eviga hur känns det nu? Var det där en förvärk? Mår jag inte lite illa? Är det ett tecken? Kommer den nu? Nu då? Oj, vad det trycker nedåt, undra om det är barnet? Nu då? Näe okej, men den här gången? som jag går omkring och tänker typ konstant när jag är hemma. Och till alla er som redan har fött barn en gång: jag förstår att jag förmodligen kommer fatta när det verkligen är dags, men eftersom jag inte är där än och jag inte vet hur det känns så känner jag som ovan hela fucking tiden. Blir typ provocerad av MEN PASSA PÅ ATT NJUTA NU! Eller nej, blir inte typ provocerad, blir provocerad. Andra saker som provocerar mig: när random folk frågar om vi vet vad det blir för kön (förmodligen ja, men skit i det du). Alltså hur kan det vara så intressant för andra människor? Det är en bebis och förhoppningsvis är hen frisk och kry och har det bra där inne. Har börjat närma mig gränsen när jag i ren protest inte ens vill berätta det när hen är på utsidan samt döpa hen till typ Charlie. Alltså ALLA frågar. Det är helt sjukt.

Projekt kroppsrenovering pågår

Alltså det är inte lätt att fila fötter och klippa naglar med femtio centimeter bebis i vägen, let me tell you. Nu har jag iallafall gjort det (till Andreas stora äckel när jag klippte naglarna i soffan pga enda stället där jag kunde sitta så jag nådde utan att kräkas upp en fot. Alltså jag tänkte såklart ta upp efter mig, men hann inte eftersom nagelhitler sprang efter dammsugaren och i princip fångade naglarna i luften.) och lagt en ansiktsmask, tvättat mig från topp till tå i lukta gött och gjort en inpackning. Just nu har jag en paus i soffan för att hämta kraft inför det sista projektet: naglarna. Ska göra handbad och peta ner nagelbanden och måla fint med mitt nya gråbeigelila nagelack som jag unnade mig igår. Vill gärna måla tånaglarna också, men det är fan fysiologiskt omöjligt och Andreas verkade gahahanska osugen att göra det åt mig. Ska nog äta blodpudding till lunch och juica lite apelsin och ingefära och kanske göra lite iskallt gurkvatten med mynta. Det saknas bara en kvinna med fillers och en vitrock innan det här hemmet förvandlas till Sturebadet.

(Har jag sagt att jag har en innestående behandling på Sturebadet sen förra julen som jag inte kommer mig för att boka pga känner mig så himla obekväm med det stället. Massage vill jag ha i en mörk lokal som luktar rökelse eller hos en naprapat i scrubs där min kropp bara är en kropp, inte på öfvre östermahlm där allting är en statussymbol, men jag vågar inte berätta för Andreas att jag känner så så istället ligger presentkortet och stirrar på mig bredvid sängen. Jag är världens sämsta person att ge bort upplevelser till pga gör dom typ aldrig av orsaker jag inte riktigt kan förklara med nåt annat än att jag är bekväm och inte gillar nya miljöer.)

Vi åkte till Täby C och gled runt och provade parfymer och köpte iallafall hälften av det på listan och sen åt vi på Bagel street Café innan vi åkte hem. Det var mysigt. Nu läser jag When everything feels like the movies av Raziel Reid och äter choklad och Amdreas bokade precis bord på Matboden för vem vet när vi kommer gå på restaurang nästa gång? Inte för att jag klagar. Jag älskar Matboden och jag går gärna på date så jag får en möjlighet att sminka mig och klä på mig nåt snyggt istället för mjukisdressen som är mitt signum här hemma.

Leva life

Jobbade inte sista dagen igår, trots att det var planen. Det blev för stressigt och jag mår bra och är pigg och barnet är enligt barnmorskan fortfarande lite ruckbart så min gissning är att det inte kommer nån bebis den här helgen. Jag har kanske max en dags arbete kvar innan jag kan lämna över rent och fint så istället för att stressa ihjäl gårdagen så jobbar jag på måndag också. Gick till och med in på försäkringskassan och avanmälde föräldraledighet på måndag. Är det så man gör eller? För att vara nåt som borde vara relativt enkelt så har dom sannerligen inte gjort det lätt för folk att hitta relevant information och då ska gudarna veta att jag vanligtvis inte är speciellt dumihuvet när det gäller instruktioner och att jag älskar alla sorters formulär som går att fylla i.

Jallefall, trots att det då inte var min sista dag på jobbet igår så känns det som att det var det och min energi har därför förflyttats från att orka jobba/ta hand om mig själv till att gå in i full on fixarmode här hemma/ta hand om mig själv. Imorse gick jag upp och gjorde BLTs, starkt kaffe, blodapelsinjuice och fruktsallad till frukost. *wife of the year*

Nu är jag assugen på att åka till Täby centrum och köpa krukor så vi kan plantera om lite blommor, pärmar så jag kan sortera våra papper, en cykelpump så vi kan pumpa barnvagnsdäcken och batterier så vi kan prova TENS-maskinen som jag lånade av min kompis. Vill iofs mest åka till Täby Centrum för att jag vill köpa smink på Make up store, schampoo på Lyko och drälla lite på R.O.O.M, men jag gömmer det bakom ovan. Hehe.

Fel sorts feminism, finns den?

Jahapp, vaken miss i nassen igen då. Tänker ganska mycket på jobbgrejer pga sista dagen imorgon (GAH! EEK!) och har "en del" jag behöver/vill få klart innan jag går och börjar dagen med att vara borta till minst 10 för ska på sammafatta graviditeten/tankar inför förlossningen-möte med barnmorskan och avslutar den med ett förmodligen 2 timmar långt möte med mina chefer för överlämning (just in time, tack för det *kryssögaemoji*)

Tänker också på det här med att vara feminist och på den i mina ögon oerhört töntiga jävla du är en dum feminist, nej du är en dum feminist/jag är rätt feminist, nej jag är rätt feminist-diskussionen som pågår på internet/i verkligheten hela tiden. (Ja, Lamotte och Lady Dahmer I'm looking partly at you.) Alltså jag blir så jävla trött. Feminism som begrepp går väl ut på att uppmärksamma att kvinnor och män behandlas olika i samhället och att det beror på samhällsstrukturer byggda på en historia av män i maktposition samt en vilja att förändra det pga att det är helt jävla snett, no? Med ett end goal att män och kvinnor (helst även alla människor i all annan strukturproblematik också) ska behandlas lika, ha samma rättigheter och skyldigheter och att samhället ska vara byggt på en struktur som är jämlik och främjar detta, ja? Så är min definition av feminism iallafall.

Det som gör att jag vill skrika rakt ut av frustration av samtliga människor som av en eller annan anledning vänder sig emot andra individer för att dom är DÅLIGA FEMINISTER är att jag tycker att det är just exakt den sidetracken som gör att folk i allmänhets/samhällets fokus flyttas från the end goal above till att antingen vara sur för att nån klampar in och klampar runt på stolt uppbyggd mark eller vara sur eller rädd för att överhuvudtaget förknippas med "manshateri". Alltså jag fattar att en blir förbannad som feminist med lite brainz och historiekoll när en sån som Lamotte ångvältar in och flashar sitt manliga ego, men jag fattar lika mycket hur gensvaren från hata alla män-feministerna skrämmer bort en rätt stor majoritet som fortfarande inte har fattar/lärt sig varför feminism är the shit.

Min poäng är alltså att jag blir förbannad när diskussionen/actions utgår ifrån att det bara finns ett sätt att nå målet och att alla som tycker nåt annat är dumma i huvudet istället för att handla om hur vi som har fattat kan få med fler på tåget tills vi genom sheer force har rubbat den här jävla strukturen och uppnått jämställdhet. Alltså Lamotte stör mig nåt vansinnigt pga han verkar vara en riktigt oskön snubbe som har hittat/tagit en plats i rampljuset, men om hans svador får fler folk att fatta att vi lever ojämställt och behöver agera så är det ju ändå bra för the end goal. Tycker jag. Om män måste fatta, och eftersom män 1) innehar makten samt 2) behöver ge ifrån sig makten så måste dom fatta, så kanske en del av dom är mer mottagliga för Sköna Snubbar-feminismen än Män Är Kräk-feminismen eftersom den första känns mer inkluderande för dom än den andra. Förhoppningsvis kan dom sen gå vidare från Sköna Snubbar till att liksom fatta-fatta att ingen hoppar på dom som individer och kanske till och med gå från Inte Alla Män-lägret till Män Är En Samhällsgrupp/Det Handlar Inte Om Mig-lägret=win!

Och I know, det är så SÅ frustrerande att behöva ta på sig lärarrocken och backa från arenan för yet another högljutt ego, men om vi tänker att alla grupper behöver en av deras egna för att fatta och att det är ahaupplevelsen vi vill åt så kanske det är värt det i längden?

Innan vi kan inse att vi behöver alla sorters feminister vi kan få så kommer vi aldrig att vinna. Och jag vill verkligen vinna, så please skärp oss.

Sov fyra timmar inatt pga jobbstressy *pigg*

Orkade jobba till klockan tre ungefär och sen gick jag raka vägen till Christoffers blommor och köpte tulpaner och nån asrolig lökpinne och sen gick jag till engelska bokhandeln och köpte tre böcker. En Jeffery Deaver (Solitude Creek), en Rainbow Rowell (Landline) och sen en till som ligger i köket och är svår. Passade även på att handla på vägen hem enligt devisen ALLT SOM ÄR GÖTT och kom hem med vindruvor, blåbär, hallon, körsbärstomater, buffelmozzarella, nån engelsk superlagrad ost, st agür, baguette, gräddfilschips och fläderlemonad. Har redan eftermiddagsätit lite chips och väckt bebin, men resten av kvällen tänker jag spendera i ett soffhörn med diverse delar av ovan inom armlängds avstånd.

Om att minska andelen långdragna förlossningar

Ingen bebis så där jättemycket på väg än, nej. Huvudet var lite ruckbart, men lite fast vilket verkade betyda att den har flyttat ner lite grann men inte hela vägen. Men herregud vad oskönt det var när hon kände efter! Här brukar jag ha lite dåligt samvete för att jag petar och trycker lite på bebin ibland (när jag vill att hen ska röra sig/flytta sig/ligger obekvämt) men det är ju INGENTING mot hur hon ruskade om alltihop. Tiden sprang iväg lite så vi hann inte sammanfatta graviditeten och journalen, men jag frågade igen om det här med planerat snitt istället för igångsättning, should it come to that, och jag älskar att hon verkligen lyssnar och tar mig på allvar. Vi fick en läkartid nästa vecka för att kunna få in det i journalen så jag ska slippa gå fram till 41+3 och oroa mig för att bli igångsatt (obs EJ judgy, alla gör som dom vill, jag vill inte). Hon berättade också att en av överläkarna på SÖS kvinnoklinik precis har färdigställt en forskningsrapport/forskningsarbete om hur PH-balansen/mjölsyrenivån i fostervatten kan hjälpa till att avgöra hur kroppen reagerar på en igångsättning/hur den beter sig under förlossningen. Att bli igångsatt är ju alltid lite av en chansning eftersom det inte går att veta till 100% hur just den kvinnan och det barnet kommer reagera på behandlingen. Vissa är hur mottagliga som helst och andra inte alls. Forskningssyftet/projektet är att minska antalet akuta snitt och långa utdragna förlossningar genom att helt enkelt på förhand bedöma med hjälp av PH-balansen i fostervattnet om just den kroppen är mottaglig eller inte. Visar det sig att PH-balansen är för sur så är tanken att planerade snitt ska användas istället för att minska risker och onödig smärta i fall där akutsnitt ändå skulle bli alternativet. Nu var jag tvungen att googla lite på det och om jag förstår det hela rätt så startade Eva Itzel det här projektet för över 10 år sen när hon insåg att fostervattnets PH-balans kunde visa om livmodern/barnet var tillräckligt syresatt och att en övervakning av det kan förhindra syrebrist hos barnet och andra skador på mamman som kan uppkomma pga långdragna förlossningar. Här och här och här kan ni läsa mer om ni vill. 5000 personer har hittills varit del av forskningen och nu ska SÖS börja implementera den här metoden i sin vanliga verksamhet. Så himla intressant tycker jag. En liten passus är att det här projektet har delvis finansierats av Bill och Melinda Gates Foundation pga den potentiella förbättringen av kvinnors hälsa. Yey för det här känner jag.

Eftersom jag ska jobba sent ikväll så har jag förmiddagen ledig och HALLELUJA vad härligt det är. Inatt sov jag som en klubbad säl i nio timmar och nu har jag legat i sängen och läst och käkat lugn frukost i typ två timmar. Vi ska till barnmorskan halv tolv och sen tänkte jag och pappan till mitt barn käka lunch ihop. Det har typ hänt en gång sen vi blev ihop tror jag. Alltså inte att vi äter lunch ihop för det finns ju helger och semestrar, men att vi äter lunch ihop en jobbdag. Det ska bli mysigt. Jag hoppas på att barnmorskan ska säga att det här barnet nog kommer viiiilken dag som helst, men med tanke på att jag känner cirka noll "tryck nedåt" och inte heller upplever det som att ha "en melon i snippan" så gissar jag att det snarare är så att det blir en lång väntan här. I helgen hade jag lite förvärkar, tror jag. Det gjorde iallafall ont och sammandragningarna (igen, tror jag) tryckte liksom på rätt mycket neråt men det gick över rätt snabbt. Hyste en liten förhoppning där ett tag om att det kanske var bebis på utgång, men nej. Nu ska jag lyxduscha och göra mig iordning.

20 dagar kvar säger appen (37+0)

Gnöl. Jag är så jävla graviiiiiiiid. Jag ska jobba tio dagar till och när jag är på jobbet så känns allt fine and dandy (förutom att jag inte får plats att sitta ordentligt), men vid fyra är jag helt_slut_som_artist. På torsdag ska jag ha första mötet med min vikarie. Klockan sex på kvällen pga hen jobbar fortfarande på sitt andra jobb. *gråter*

En del av mig tycker att barnet kan komma ut nu så jag kan få strunta i allting och bara ligga hemma och kolla på en bebis, den andra är lite mer plikttrogen och vill ändå göra klart i den mån det går och lämna över på ett schysst sätt.

Hemma glider jag omkring i så lite kläder som möjligt och känner mig som en säl. Andreas har på skämt (eller?) börjat kalla mig Ers höghet efter att jag inte bara inte gör ett skit även har börjat med den sköna grejen att ifrågasätta om han gör det rätt. Jag är verkligen en ljuvlig människa.

Av nån anledning verkar han ändå inte vilja rymma härifrån utan skrattar bara lite, hämtar whatever högheten vill ha och klappar och tröstar och kramar och peppar. Ett jävla under av balanserat humör är han den där mannen. Jag har aldrig älskat nån så högt så djupt så innerligt som jag älskar honom för det.

BB-väska - kom och tyck!

Så jag har börjat packa BB-väskan och eftersom internet är en sån ljuvlig plats så har jag redan googlat mig till att det här är bra idéer:
-schampoo/balsam
-fuktkräm
-läppcerat
-liny-nånting-salva
-stor handduk
-strumpor
-mjuk BH
-stora troser
-mjuka kläder
-egen kudde
-ipad/datamaskin
-kläder till bebin (strumpor/mössa/brallor/omlottbodys)
-bebisfilt

Alla ba TA MED SAKER ATT ÄTA! Men vad? Alltså hur mycket? Vad var er bästa pryl? Jetetacksam för tyck_83