torsdag, april 21

Är egentligen sur på nåt annat i grunden, men i brist på möjlighet att ventilera det

Har så så så svårt för folks publika sorg över bortgångna kändisar. Tänker alltid på hur förminskande jag upplever att det är för alla som har förlorat nån som i allmänhetens ögon är vem som helst, men som för den personens krets är allt som finns. Och med alla menar jag jag. Det känns som en så jävla konstig värdering av liv. Alla liv som försvinner är en lika stor sorg, hur oansenligt det livet än må ha verkat i allmänhetens ögon. Jag tycker den publika sorgen är lite äcklig, en tävlan i vem som sörjer bäst/mest. Men så är jag kanske inte helt hel i hjärtat efter min egen förlust heller.

5 kommentarer:

Frida sa...

Har också förlorat en förälder och känner prick som du gör. Lite "men ge er för fan".

Johanna sa...

Jag har själv inte förlorat någon nära på det sättet, men känner lite samma som du. Satt och förundrades igår över allas "Det FÅR INTE VARA SANT"- tweets. Samtidigt har ju en känd person många fler som påverkas (i någon grad) av deras död, eftersom fler helt enkelt känner till att de existerar. På det sättet är det ju logiskt att reaktionerna bli olika... Men ja, något knäppt över det hela är det helt klart. Också hur det känns som att artister som dör plötsligt betyder så SJUKT mkt mer för alla än de någonsin gjorde som levande?

Anonym sa...

Håller helt med. Samma trams när Bowie dog.

Hanna sa...

Ännu konstigare när folk grinar till typ Greys anatomy. Där är det inte ens nån som dött på riktigt.

Filippa sa...

Förlorade min man för snart ett år sen, och känner absolut inte något inför att folk sörjer offentligt, eller kändisar. Varför skulle det störa mig vad andra människor har för känslor så länge deras handlingar inte påverkar mig? Om något har jag blivit mer öppen inför sorg efter vad som hände mig. Låt folk göra tycka tänka vad de vill tycker jag.