onsdag, maj 11

Den stora väntan

Det enda ingen har berättat för mig sen innan är att livet som bebisförälder i princip bara är en enda lång väntan? Först väntan på att ungen ska vakna pga saknad. Sen väntan på huruvida den är på bra eller dåligt humör och beroende på utfall (bra=hur länge till? Dåligt=hur länge till?) så väntar en på att den ska somna igen. Alltså vårt barn skriker typ aldrig men jag går ändå omkring hela tiden och tänker på när hon ska sova/äta/bajsa/skrika eller väntar på att hon ska bli hungrig igen, tänker på hur mycket hon har ätit, om hon har ätit tillräckligt, om hon åt för fort och kommer få magknip, om blir mätt, om hon växer som hon ska, om vi är dåliga föräldrar, om hon är överstimulerad och v ä n t a r på tecken. Kommer bli knäpp när Andreas går tillbaka till jobbet, för övrigt en annan sak jag går och väntar in. Nu är det sju dagar kvar, sex, fem osv.

5 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Tiden från att jag gick på föräldraledighet tills att Frans var typ 3 månader är de längsta månaderna i mitt liv. Jag visste mycket väl teoretiskt att man "försvinner" från världen i början när ungen är född. Typ ett halvår. Men att den tiden skulle kännas som ÅR? Var ej beredd på detta.

Mirijam sa...

Gud vad du kommer skratta åt detta inlägg om några månader, så här snart tre år senare fattar jag inte ens hur man skulle lyckas överstimulera ett barn på en vecka. Fördelen i den åldern är att de somnar om det blir för mycket, i Sigges ålder däremot, där märker man om någon är överstimulerad, hå hå jaja. Jag ska skicka en film till dig på vårt SYSKONMAYHEM någon kväll så kan du jämföra den filmsnutten med den sovande ungen ni har i babynestet där hemma. <3

Anonym sa...

Hööög igenkänning! Önskar jag bara hade kunnat slappna-fucking-av! Jag blir könstig i huvudet av att ha hand om bebisar som är mina. Lite lättare med andra, men inte mycket. Men jag vet att det går över. Dom visar vägen och visar att de faktiskt inte är så sköra! Kämpa på!
Maja i GBG

Linn sa...

Egon: Alltså jag tycker att tiden går så himla fort samtidigt som den går så himla långsamt. Att vi åkte in till sjukhuset när det precis hade snöat och kom ut när det var 26 grader och strålande sol och hela stockholm hade bestämt sig för att vara utomhus gjorde ju inte direkt känslan av att ha morahats i tiden speciellt mycket mindre.

Mirijam: Det är nog mycket man tänker i början som känns väldigt HAHAHA efter ett tag, men faktum att det känns så i början kvarstår ju ändå.

Maja: Skönt att höra att jag inte är ensam! Och jag vet ju att vår unge är en trooper, men att veta och logiskt förstå och att känna är ju tyvärr ibland totalt skiljt från varandra.

Mirijam sa...

Åh, ja så klart, det var verkligen inte menat som att vara dryg, ledsen om det tolkades så! <3