torsdag, januari 21

Det är väl inte nån idé att ens säga no jinx för nu förstör jag väl allt här oavsett

 Jag längtar till helgen igen. Jag vill vara med mina barn som verkar ha kommit in i nån fullkomligt ljuvlig fas (NO JINX!) och jag är så kär i dom. Dom leker så himla bra med varandra och det gulligaste: dom längtar efter varandra på dagarna. När jag lämnade häromdagen grät Nils för att han saknade Ellen så mycket efter att vi hade lämnat henne på hennes avdelning och när dom ses är det första dom gör att kramas och berätta att dom älskar varandra. Insert gråtglad smiley. Dom leker och leker och pratar och fnittrar och alla sitter (typ) vid matbordet när det är mat och äter (typ) maten och lyssnar (typ) när vi säger till dom. Nattningarna tar en kvart och alla sover hela natten och vaknar med ett ÄR DET MORGON NU? HURRA!! Eller jag och Andreas kanske inte riktigt känner hurra, men det är ju svårt att inte bli lycklig när den ena frågar den andra om den vill leka och dom sen smyger upp och börjar leka utan vår inblandning. Dom har det toppen på förskolan, men jus nu vill jag bara att dom ska vara hemma hos mig. Jag har roligt på jobbet och har fått två ytterligare projekt som känns jättekul och mitt huvudprojekt är godkänt och ska strax starta och ändå vill jag bara vara med mina barn just nu. 

Nåja, så funkar ju inte livet så nu sitter jag här och kollar på andra företags kategorier på deras webshoppar och kartlägger och äter hemmagjort bröd. Kaffet står i ett sånt här tjockt duraplexglas mitt framför mig och är exakt rätt temperatur. På köksbänken står en deg och jäser och tulpanerna på vardagsrumsbordet är precis sådär perfekta i gränslandet mellan levande och skrumpna. Natten håller på att dra sig tillbaka och raden med höga gamla tallar avtecknar sina siluetter mot en allt ljusare himmel. Det enda jag hör är kylskåpets surrande, vattnet som porlar i takrännorna och fläkten på datorn. Så här tyst var det aldrig i Stockholm. 

1 kommentar:

LoHe sa...

Man blir lite stolt när ens ungar är kärleksfulla. Tänker att det är ett så tydligt kvitto på att alla de där gångerna när man totalt tappat det och skrikit på dem och varit arg och bråkat inte har skadat dem. Barn som visar kärlek gör det för att de lärt sig av sina föräldrar.