onsdag, januari 12

It never fails me

Det finns två saker som alltid muntrar upp mig. Den ena är den här bloggen, eller mer korrekt ni som läser den här bloggen. Varje kommentar, varje länkning och varje gulligt ord går rakt in i hjärtat. Jag kommer ihåg första gången någon kommenterade, hur glad jag blev och hur jag tänkte att noveltyn av det hela skulle försvinna med tiden. Men nej. Lika glad fortfarande. Sen är ni ju så jävla roliga/smarta/snälla så jag vill bara bjuda in er allihop på fest så jag får känna er på riktigt också.

Den andra grejen är deckare. Mord, blod och en mördare som tas fast på slutet.

Kvällens medicin alltså: läsa kommentarer och Val McDermids Fever of the bone (igen). Nu: snäll.

Godnatt.

4 kommentarer:

anagoesbananas. sa...

När andra människor bekräftar att man finns, och dessutom bryr sig om vad man säger och skriver, gör att man på nåt vis slappnar av. Lite grann :)

Linn sa...

Ja verkligen. Jag är en tusen procent bättre människa nu när jag bloggar än vad jag var innan.

Omomigen sa...

Alltså, med tanke på att alla typ börjar dreggla när du bloggar mat och att du verkar störtskön så skulle du nog få mota bort folk från dörren om du bjöd på fest!

Linn sa...

åhhåhå. får fundera lite på den där festen. kanske skulle vara lite kul ändå..