Mättnaden

Det slog mig förut att jag har så himla fina vänner och det slog mig också att det är konstigt att jag inte alltid går runt och förstår att jag har världens bästa vänner, för jag har ju det. Dom är smarta och roliga och bra på att prata. Och bra på att lyssna. Och av nån konstig anledning gillar dom mig lika mycket som jag gillar dom. Och allt det fina glömmer jag av mellan varven och väljer teven och soffan framför häng. Oförståeligt nu när jag tänker efter.

Idag har jag blivit matad med tacos och glass och film och kärlek och skratt och nu är jag så mätt så jag håller på att spricka. Hur det går med mitt taxiåkande? Sådär. Var för mätt för tunnelbanan så jag åkte taxi hem. Nu ska jag läsa The lovely bones av Alice Sebold tills mättnaden går över och jag kan sova igen.