Läser det där mailet/inlägget om att säga hejdå. Läser det igen. Och igen. Och igen. Saknaden att få uttrycka mig på engelska: gigantisk. Saknaden efter en svunnen tid: jobbig men överkomlig.
Som folk är mest, fast kanske lite mer öppet grinig. Jag har en man och två barn och ett hus i en småstad. Förut var jag en sån som läste böcker och drack öl, lagade mat och var härlig. Nu är jag mest en morsa med för lite tid som käkar kycklingpinnar och förtielva pastor med tomatsås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar