söndag, januari 11

I mitt hjärta bor ett annat hjärta som finns till enbart för att oroa sig för min pappa. Hur mår han? Vad gör han? Hur mår han? Är han ledsen? Kan jag göra nåt? Borde jag göra nåt? Alltså jag har ju alltid haft ångest för äldre som lever själva och som jag har gett ensamhetsstämpel, men när den gäller en egen närstående så är ångesten exponentiell. Det spelar ingen roll att jag vet att han gör massa saker och träffar massa folk och har en massa planer, för jag letar ändå i rösten efter ensamhet när vi pratar.

2 kommentarer:

S sa...

Åh fy fan, jag kan inte sätta mig in i hur det känns med om jag tänker på det så gör det ont. Hatar också tanken på att det finns gamla, ensamma människor och jag förstår inte hur man överlever att förlora ett barn eller en fru eller man eller förälder.

Alltfinnsredan sa...

<3