onsdag, januari 28

Jag känner huvudet ovanför vattenytan. Kanske är till och med hela kroppen vid sidan av vattnet, I dunno. Jag vet bara att jag precis kom på att jag har börjat skämta igen. Det där skämtet som kommer blixtsnabbt och bubblande inne i huvudet och som bara är så himla roligt för att det är i stunden, ni vet? Jag kan också sitta en hel middag och faktiskt vara närvarande och lyssna på vad folk säger istället för att le när det verkar passa och kväva gäspningar eller bara zona ut och tappa allt vad trådar heter. Den är så skön, vägen upp igen. Den är så skön och kanske är vi över passagen där nedförsbackarna gick rakt ner i jagvetintevarförvileverjagskiteridethär-sjön. Snälla rara världen, låt mig få solskenet nu. Skrattet. Orken. Lusten. Kärleken. Jag känner en försmak och jag inser att jag har glömt. Jag vill inte ha glömt. Jag vill känna skämtet.