onsdag, januari 7

För inte skyldig, enligt förfrågan

Jag har ju skrivit om det förut ett par, ehum, gånger, men eftersom jag vet hur det är att behöva hoppas och längta och känna så gör jag det än en gång. Jag ger er sagan om min kille (och mig).


Jag hade signat upp mig på Mazily som då var över förväntan av delivery av män som gjorde annat än att maila bilder på sina könsorgan eller använda för många smileys med utsträckta tungor. En fredag skrev jag en status om huruvida det anses okej eller aningen aspbergeraktigt att äta samma mat varje fredag och nån timma senare var det nån Andreas som svarade att det var alldeles utmärkt okej, eller nåt sånt. Det var i början av mitten av december 2012 och konversationen fortsatte i ganska långa mailkonversationer (jag) och roliga svar (han) och vi tyckte väl bägge två att det verkade rätt så lovande. Tyvärr kom en jul och all dess ledighet i vägen för att ses så när kvällen den 2 januari 2014 kom var jag rätt så jävla nervös. Han verkade ju så bra, men det hade ju andra gjort innan honom och ja, jag var full av hoppfull förtvivlan.

Det var rätt kallt ute, is på gatorna och stjärnor över södra Stockholm. Jag var så nervös så jag var där en kvart för tidigt och var tvungen att gå ett extra varv runt kvarteret och dessutom ringa Lisa och skrika över min nervositet. Sen stod han där, med en sportbag på axeln, glasögon och en mörkblå ulljacka, helt jättelång och sträckte fram armarna till en kram. En bra, skön kram. Och så gick vi in och satte oss och han vände sig om och gick till baren och visade därmed sin snygga jeansröv och jag var vågade slappna av lite. En trevlig man med snygg jeansröv ger iallafall minst en trevlig kväll, det vet ju alla.

Vi drack en öl två öl tre öl fyra och jag skrattade så jag kiknade och vågade nudda honom när vi tog en cigarett på gatan utanför. Sen stängde baren och vi tittade på varandra, ville inte sluta ses. Han följde med mig hem. Vi stod på min innergård för en till cigarett och han kramade mig med jackan utanför mina armar och viskade ner i mitt hår jag gillar dig. På riktigt, jag gillar dig. Och jag blev yr av alla fjärilar i magen.

Det kanske inte finns kärlek vid första ögonkastet. Jag tror att det är en efterhandsrekonstruktion, något man "ser" när man redan vet hur det gick, men fan alltså. Det var nånting med honom från dom första orden som gjorde mig lugn (och pirrig). Det var (japp, här kommer det) lite som att hitta hem.

5 kommentarer:

S sa...

Älskar er historia! Jag hoppas på nåt liknande, eller vilken som helst bara det blir någon, historia!

inte skyldig sa...

Underbart! Ler när jag läser.

st germain sa...

Verkligen riktigt, riktigt fint!

Den där Andreas sa...

En sån himla fin historia! Dessutom blir den ännu finare när det var genom din blogg jag hittade till Mazily och där hittade Camilla. Samma Camilla som jag flyttade tillbaka till Stockholm från Norrköping för, som jag nu bor med och som jag förlovade mig med för två dagar sedan. En bra historia det med.

Linn sa...

S: Och det kommer du få!

Inte skyldig: vad bra! Det finns ju också en etikett där jag samlade första halvårets inlägg och sen orkade jag inte etikettera mer. Den är rätt så fin. Kolla "En liten saga".

St Germain: Tack!

Den där Andreas: Näe?! Är det sant? Hurra för er och grattis till förlocningen!