torsdag, december 15

Det där livet och så

Och jag sitter och dinglar ena tofflan från foten, den andra invikt under mig, och lyssnar på mammaröst och papparöst och önskemusik på radion. Och jag glor in i skärmen och gör sista jobbet för dagen och planerar kvällsmat. Livet är normalt, fast inte. Min mamma har nåt jox i kroppen som förmodligen inte ska vara där och familjen är allt just nu. Vi tittar på varandra med kärleksögon, försöker förstå varandras tankar. Det är ingen idé att sminka sig på morgonen, för tårarna tvättar bort allting på några minuter iallafall.

Det är så himla konstigt det här med cancer eller tumör eller cystor eller så. När det har hänt andra har jag blivit en paralyserad kompis som inte alls har vetat hur jag ska bete mig för jag har tagit för givet att det är ett all consuming besked. Det visar sig att det inte är det, inte för mig. Det är klart att det finns en massa oro och en massa rädsla och en släng skräck. Men det finns också värme och kärlek och skratt och ett liv som inte alls verkar stanna som en gammal klocka utan batteri. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen; ingen känsla är solitär och bestående. Nu kan jag säga att det gäller även i situationer som sätter resten av livet på ganska så pyttig distans. Det går att åka buss och försöka lyssna på texten och melodin i öronen det hårdaste som går för att hålla tårarna i schack och samtidigt irritera sig på att gubben bredvid tar för mycket plats. Det går att oroa sig för en liten mamma och titta på Bonde söker fru samtidigt. Det går att gråta och skratta samma minut. Det finns rum för alla känslor, konstigt nog. Det finns rum för alla känslor och tydligen så finns det rum för att vara lite rationell och tänka strategi och jobb. Det finns rum att bli sur och irriterad och men vad fan lyssna på mig då!. Det går tydligen att bråka om struntsaker även nu, who would've known?

8 kommentarer:

Annika sa...

SÅ jävla skönt att läsa ditt inlägg. Fast ändå inte. Önskar ingen, och då menar jag verkligen INGEN, att ha det som du har det nu. Eller jag. Min pappa har nämligen också nåt jox i kroppen som inte ska vara där. Och det är som du säger. Ena stunden tittar man på bondebröllop på tv och lyckas nästan glömma att joxet spridit sig och nästa stund gråter man som ett litet barn. Många känslor. Mest rädsla. Frustration. Ångest. Kärlek. Hoppas det ordnar sig för din mamma.

Colombialiv sa...

Å vad jobbigt att läsa, jag hoppas hoppas hoppas så himla mycket att det är något godartat och lättförsvunnet jox hon har.

Stora kramar

It's all gonna be fine sa...

Fan för jox. Fan fan fan.

Matilda sa...

Men nej! Finaste Linn, jag tänker på dig och din familj. Puss!

Doktoranden sa...

Din nyansering är så vältalande och igenkännande. Min mamma hade "jox"(två gånger) så jag förstår vad du och er familj går igenom. Det är tunga besked, men det är inte ett all-consuming besked som du säger. Man kastas från högsta höjder till djupaste dalar och upp igen. Hoppas innerligt det går att få bort och att hon får bli frisk igen.

a sa...

Jättetråkigt att höra.
Hoppas att hon snart blir bättre!

Jag upplevde stor föräldrarelaterad sorg förra året och tror mig förstå vad du menar om den här blandningen. Jag tror det måste få vara en blandning för att man ska palla med. Man måste få ta in och deala i sin egen takt. Och man ska ju aldrig, aldrig få dåligt samvete för att man skrattar och är glad mitt uppe i det hela.

The world according to Elsa sa...

Sad to hear it. Jag går igenom ungefär samma sak just nu, så jag har en idé om hur det känns tyvärr. Man får bara hoppas hoppas hoppas och tro så mycket man orkar, att det kommer gå bra. Tills dess är allt extra värdefullt och närvarande och intensivt, och det är ju fint på sitt sätt det med. Som sagt, man orkar känna ganska mycket annat än det uppenbara fast man inte trott det. Och det är väl tur, att man inte fallerar helt. Kram.

Emelie sa...

Har av olika anledningar varit bortkopplad från internet ett långt tag. Nu har jag läst ikapp hos dig. Igen. Måsta alltid läsa ikapp hos dig!

Vill bara skicka en stor kram! Livet är jobbigt och underbart och gränsen mellan skratt och tårar är väldigt väldigt tunn. Men tur är väl det att man kan skratta och älska så att man står ut med skräck, oro och sorg när det dyker upp.
Hoppas att ni har fått besked och att det finns en behandlingsplan för lilla mamma om det behövs. Det absolut värsta är att gå och vänta på provsvar och nästa steg. Jag vet precis hur det är.
Så en stor kram och massa tankar från Göteborg.