Snefyllan

Hemma 22.22, tiden man får önska saker. Jag önskar att jag hade haft en kille att komma hem till och en axel att gråta mot. Alla så himla fina. Nästan. Vad gör man när man vill vara bra person men det går inte för det finns person som känns som naglar mot svarta tavlan? Jag försöker verkligen ignorera, tänka att det är destruktivt att inte tycka om, men det går inte. Det finns en person som går mig fullkomligt på nerverna och tillslut krävs det så mycket kraft att försöka ignorera att det är mer värt att åka hem för suget har helt försvunnit. Jag VET att det är jag som får lida för att jag ogillar så mycket, men jag kan liksom inte hantera det. Jag har lärt mig att hantera mig och mina jävla bombkänslor så himla mycket under de senaste åren, men den här...avskyn får jag inte bort. Fy fan vad jag är en hemsk person som inte kan se försonande drag. Vill krypa ihop i en boll och gråta men jag kan fan inte gråta. Insidan tigger och ber om att få gråta men det går inte.