Så himla konstig känsla att åka på vägarna jag tog varje dag, att se barerna jag gick till varje kväll, att få prata min älskade engelska. Jag är hemma fast borta.
Som folk är mest, fast kanske lite mer öppet grinig. Jag har en man och två barn och ett hus i en småstad. Förut var jag en sån som läste böcker och drack öl, lagade mat och var härlig. Nu är jag mest en morsa med för lite tid som käkar kycklingpinnar och förtielva pastor med tomatsås.
1 kommentar:
Visst är det en skum känsla?
Du har mail förresten!
Skicka en kommentar