Om kärlek och konflikter och evigheten, amen.

Matilda undrar om det finns livslång kärlek när så många förhållanden runtomkring henne rasar ihop till små grushögar. Jag tror att det finns. Fan, jag måste tro att det finns, jag skulle gå under annars. Däremot tror jag inte att den är enkel och puttinuttig och rosaröd. Jag tror snarare att det handlar om respekt och vilja och en ärlighet mot sig själv främst och den andra i andra hand. Jag är uppvuxen i ett hem där gräl aldrig var av ondo, eller alltså det var dom ju och jävlar vad vi var osams, men att gräla sågs inte som ett fel. Man skrek och grät och smällde i dörrar och härjade och sen sa man förlåt och det var det. Därför är jag inte ett dugg konflikträdd, snarare tvärtom. Jag är livrädd för att det ska puttra saker under ytan och vill gräva fram dom och få dom kastade i ansiktet så jag kan rätta till. Alltså don't get me wrong here, det är inte så att jag GILLAR att bråka, jag tycker bara inte att det är så mycket av en big deal. Man bråkar och så blir man sams och så vet man vad den andra tycker och så kan man tänka på det i framtiden. För man vill ju att dom man tycker om ska vara lyckliga, inte sant?

Nu menar jag inte att det är okej att slänga hårborstar i väggen för att det ligger en sko mitt i hallen (japp, that's me) eller att skrika sig hes för att tandkrämstuben är kladdig (again, me), men att man ska våga prata om dom viktiga sakerna. För sin egen skull framförallt.

Och om man gör det. Om man pratar med varandra och respekterar varandra och lyssnar och tar åt sig och accepterar att det finns småfel här och där och att man faktiskt inte VILL vara ihop med en kopia av sig själv, då, då tror jag att det finns livslång kärlek.