tisdag, augusti 21

Okej är också en känsla

De senaste veckorna har folk frågat, som man gör, hur är det? och jag har svarat som det är. Det är sådär. Det är rätt okej. Det är okej. Jag säger inte det för att få en massa sympati och men gud, har det hänt nåt? men när nån säger att saker inte är Så Himla Bra så är det precis det som blir reaktionen. Jag vill prata lite om det.

Det är inte en skyldighet att vara så jävla lycklig jämt. Det är fan inte ens en möjlighet att vara lycklig jämt. Dessutom är inte enda alternativet till lycklig att depression. Det finns gråzoner mittemellan där livet bara liksom råkar vara lite. För mig är 2012 ett år som jag kanske inte skulle be dra åt helvete, men det har inga bestående minnen what so ever. Det är ett år som absolut inte handlar om mitt välmående utan om ett förhoppningsvis framtida välmående. Som är utmanande och häftigt, men inte gör att jag får lyckorus i huvudet.

Det betyder inte att jag inte har roligt stundtals. Det betyder inte att jag vill hoppa från en bro. Det betyder bara att livet inte är så jävla spännande just nu och jag, jag orkar inte göra det speciellt mycket mer spännande heller. Och så tror jag att det är med livet. Ibland är det supermegaduperälsk, ibland är det nattsvart och ibland är det en jävligt tveksam nyans av beige.

Kan vi inte komma överens om att det är okej det också så vi slipper ångest över att vi inte "gör det bästa av livet" hela jävla tiden?

11 kommentarer:

jessie sa...

ja, men precis! tack för den här texten. och kram!

Johanna sa...

Håller också med. Ibland är det verkligen "sådär" men säger man det får man ett "jahaaa...! Har det hänt något?" och det orkar man ju inte svara på.

Samtidigt är det svårt att veta vad man ska säga när någon säger "äh, det är sådär faktiskt". Man vet inte om de vill att man ska fråga vidare och är rädd att det ska framstå som att man inte bryr sig.

Men håller sjukt mkt med om det du skriver, man kan verkligen inte vara lycklig hela tiden - ingen är det - och om fler vågade säga det skulle de inte kännas så främmande längre.

mikebike sa...

Håller med som fan och jo, det är helt ok. Tveksam nyans av biege. haha den var bra.

wonderland sa...

Precis så!

Kanske vi måste i fortsättningen prata i färger så slipper man förklara? ;)För jag känner igen "tveksam nyans av beige".

Sofie sa...

amen!

Eller nåt sånt sa...

Precis så

Sofia sa...

Här är det mycket grådask nu. Så jag håller med dig. Men finns det verkligen de som inbillar sig att livet bara är fantastiskt heeeeeeela tiden. Jobbiga människor i så fall.

Christel sa...

Så. Jäkla. Bra. Skrivet.
Ja, livet är okej just nu. Inte dåligt, men inte heller på topp. Det är ju så det är. Herregud, det vore ju utmattande att gå runt och vara överlycklig hela tiden.

Hillevi sa...

Jag håller med! Men jag tror problemet är att man har så få socialt gångbara alternativ för att besvara "hur är det"-frågan. Alla svarar "bra" oavsett hur det egentligen är, och till och med i mina nattsvartaste stunder har jag därför aldrig kunnat med att få ur mig något värre än "sådär" alt. "lite trött" när folk frågar hur det är. Så ja, med mina egna mesiga mått kan ett "sådär" verkligen vara skäl att oroa sig. Men du har ju rätt, varför kan man inte bara få säga precis hur det känns utan förmildringar och så får folk bara ta det för vad det är?

Maria sa...

Heja dig, du är så bra.

Kan du tänka dig att vara min mentor?

Linn sa...

jessie: tack! och kram!

johanna: Jo, men jag vet att det är svårt att veta vad man ska svara, men jag tänker att om man får säga att livet är sådär ibland så kanske man också vågar säga när livet är riktigt jävla jobbigt också. Och för att tvinga fram det så tänker jag att jag måste lita på vad folk säger. Om dom säger okej är det okej och så petar jag inte mer i det. Om dom säger att det är rätt pissigt så bryr jag mig. Det ligger ju lite i ens eget ansvar att vara tydlig med när man vill ha hjälp också. Tycker jag.

mikebike: mmm, jag var mycket nöjd med den formulering själv också faktiskt.

wonderland: jag lovar att börja nu.

Sofie: tack!

Eller nåt sånt: vi kan ju snart starta en liten livet är okej-klubb här ju!

Christel: JAg förstår inte hur dom överlyckliga gör det om jag ska vara helt ärlig. Det måste ju vara total självförnekelse.

Hillevi: Det är väl där jag tycker att det socialt gångbara bör ändras. Och att alla behöver börja ta lite mer ansvar för att tala om hur vi mår och inte hymla så himla mycket. Vi kan väl komma överens om att börja med det?

Maria: Tack! Och javisst! Har alltid drömt om att få vara lite mentor.