fredag, januari 17

Att vara omringad av män

På min avdelning sitter det, förutom min chef och jag, bara män. Individuellt är dom jättefina, härliga, varma, trevliga män, men ja män i grupp är män i grupp är män i grupp. Förra veckan hade jag ett mindre melt-down pga utanförskapet. Jag känner mig inte o-omtyckt på jobbet eller liksom medvetet utesluten på nåt sätt, men fan, män saknar ju lite basic people skills (följdfrågor, prata om saker utanför deras egen intressesfär t ex). Och jag har gjort min fair share av "vara en av snubbarna". Jag har inget intresse i att hålla koll på fotbollstransfers eller tabeller eller senaste uppdateringen i nån hockeygrej och är därför (frivilligt?) exkluderad i kanske 80% av kontorssnacket (när inga andra tjejer sitter här). Jag var vansinnig över att inte orka vara Uppfostraren (TM) på jobbet också häromdagen, men nu när jag skriver det här känner jag mest meh. Jag fick ju prata av mig häromdagen och nu är jag lugn igen. Tänk att man är så förutsägbar? Eller liksom funkar så mönstermässigt. Jag har alltid, utan undantag, blivit ASFÖRBANNAD över random grej (min go to-känsla) och så fort jag har fått prata om det så släpper det och går från piskande metervågor till ett lite guppande hav i bakgrunden bara. Nog om det, det jag tänkte skriva innan jag gjorde nån form av konstigt avstickarintro var egentligen nåt annat: En annan grej med att jobba bara med snubbar är att man också får en annan sida av t ex föräldraskapet, eller annan och annan, men man får uppleva männen från nåt annat håll än ens egna partner/ens egna kompisar. Alla här är otroligt dedikerade till sina familjer. Dom pratar gärna och länge om sina barn och sömnbrist och matvägran och jamen ni vet, allt som hör barn till. Tre av dom har bebisar hemma nu. Ingen sover bra under spädistiden, men ja, allihop är gemensamt överens om att deras partners drar det absolut största lasset (så dom VET ändå att det är så). Häromdagen sa en av dom appropå nattsömnen just att hans fru tar den största smällen pga har bebisen (han tar hand om deras tvååring) varpå jag bara frågade om inte han kunde ta nån natt eller någon morgon? Inte för att ifrågasätta utan bara precis samma som jag skulle ha sagt till en kvinna i samma situation: kan inte din snubbe ta barnet nån natt/morgon så du får sova? Nåväl. Det intressanta/spännande/tragiska är att han vänder sig mot mig och är GENUINT förvånad över frågan och det är svintydligt att tanken inte ens har slagit honom. For the record så gillar jag honom otroligt mycket och upplever att han verkligen både vill ha och utövar jämställdhet, men tanken hade inte slagit honom att han kanske kunde paja lite nattsömn för att hon skulle få en morgons sömn. I allmänhet är det mycket "hon får ta natten för jag jobbar"-känsla här och i det får jag bita mig i tungan för att inte ifrågasätta för mycket. Jag sa iallafall att jag trodde hon skulle uppskatta det supermycket om han tog nån morgon nån gång så hon fick sova ut. Hoppas han lyssnade.

7 kommentarer:

Den där Andreas sa...

Det här är ju spännande för jag arbetar i en helt omvänd kontext. Jag är som ensam man omringad bara kvinnor. Och jag älskar det! Nu är jag ju inte den personen som bryr sig det minsta om sportsnack utan kan äntligen få prata om barn, familj och relationsrelaterat prat som jag ärligt talat inte tror existerar i samma utsträckning män emellan. Tyvärr måste jag ju tillägga för vi män behöver prata om det. Jag har försökt både med kollegor och med manliga vänner men det flyger liksom inte. Sen pratar vi ju inte bara på jobbet om barn och relationer men det finns där. Jag upplever också att våra relationer med varandra på jobbet blir bättre och vi börjar bry oss om varandra. Det finns en ärlighet i att fråga om hur man mår eller vad som händer i våra liv som jag inte upplevt tidigare i någon särskild utsträckning.

Linn sa...

Ja, jag förstår att du älskar det. Jag har jobbat med en grav majoritet kvinnor sen 2012 och hade glömt av hur det är. Alltså männen jag pratar om är på inga sätt dåliga människor. Individuellt är dom jättefina och öppna och trevliga, men män i grupp blir speciellt. Idag har vi varit ungefär 5 personer på avdelningen vilket ju ändrar den procentuella andelen kvinnor (jag = 20 procent) och idag har konversationen varit helt annorlunda. Sen att jag personligen upplever att kvinnor jobbar bättre än män, generellt, är en helt annan sak. Obs inte alla män blablabla, men med bättre helikoptersyn, högre hjälpsamhetsgrad och mindre gnäll om admingrejer.

LoHe sa...

Det lär han nog ha lyssnat på. Jag upplever (ursäkta generalisering) att hos MÅNGA män är högstanivån hög men lägstanivån är... låg. Låter ganska mycket så på din kollega.

Är det inte rimligt att den som är föräldraledig primärt tar nätterna? Så har vi alltid gjort och jag begriper å min sida inte att man kör varannan natt (som mina manliga kollegor med bebis hemma gör). Beror väl i o f s på hur man har det och får man aldrig sova behöver man naturligtvis hjälpas åt, men jag tycker ändå att den som jobbar liksom har förtur på att få sova. I alla fall på veckorna.
"Ja men det är ju vila att gå till jobbet också" sa någon av killarna när jag undrade över upplägget. Jo, förvisso, men det är ingen som förväntar sig att en föräldraledig ska vara energisk och skärpt, så som man faktiskt behöver vara på jobbet :-D

Linn sa...

LoHe: Jag tänker att det beror jättemycket på 1) hur bebisen sover och 2) hur hemmiljön är i övrigt samt 3) mammans allmänna mående.

Att gå till jobbet är ju ibland som semester när man har barn och att vara hemma är ett jobb som kräver uppmärksamhet varenda minut av varje dag. Jag har jättesvårt för "den som jobbar får sova" när den som är hemma samtidigt är helt slutkörd både mentalt och fysiskt. Om man ffa ammar och aldrig får sova sammanhängande och sen dessutom ska ha hand om en bebis samt småsyskon som kanske bara får vara på förskolan 15 timmar i veckan plus sköta hemmet så som man gör när man är den som är hemma så tycker jag absolut det är att likställa med att gå till jobbet. Min ork för typ bråk/tjafs/trams är så jävla mycket lägre när jag är trött och slutkörd än när jag har fått vila och hur högt betalt jag än har så är det ingen som står och skriker mig i ansiktet eller bajsar på sig och kräver byte samtidigt som en annan får för sig att testa om det går att bada i toalettstolen.

Jag tror att vi för det mesta körde att den som var ledig fick sova, förutom på morgonen när Andreas har gått upp kanske 97% av alla mornar de senaste 3,5 åren. Men när någon = jag var helt slut så är klart att Andreas tog en natt eller morgon. Jag har ju kollegor som berättar att deras partners knappt kan hålla sig vakna och som ringer och gråter för att dom har en tuff dag och så tar dom noll procent av nätterna. Det tycker jag är helt sjukt. Och om man kör den som jobbar tar nätterna så tycker jag det borde vara självklart att helgnätterna då går till den som jobbar.

Anonym sa...

Du är klok. Alla (de flesta jag pratar med) män går med på premissen om att det är jättehårt att vara hemma med bebis, hårdare än att vara på jobbet - ofta. Ända tar de inga nätter, pga: den som jobbar (betalt) får sova. Men långa perioder av sömnlöshet sätter ju spår som man inte sover bort på en natt eller så. Det tar tid att komma över och kan resultera i utbrändhet på längre sikt. Kanske inte heller så bra för familjens ekonomi vilket ju är relevant om vi jobbar med premissen att det är viktigt för familjens ekonomi att den som jobbar betalt får sova. Det är helt rimligt att få sova ibland när man är hemma med bebis. Nätter och morgnar tycker jag i princip kan ses som en del av den fritid som man måste dela mellan sig för återhämtning. Dvs att man ser den som jobbar med bebis arbetstider som varande dagtid (nu antar jag att den som jobbar för pengar har ett dagjobb). Sen är det ju klart att man kan ta hand om en bebis även om man skelar av trötthet men att det är svårare att stirra på ett excel ark i det tillståndet. Men ändå, några nätter och några morgnar borde bebisjobbaren få sova.

Anonym sa...

Vi gjorde så att vi tog varannan natt med bebisen, lillebror, från att han började med ersättning när han var tre månader. Det var premissen för överlevnad då storebror två år tagit knäcken på mig mest men även mannen pga sjukligt dålig sömn från födseln. Eller egentligen tog mannen flest nätter mellan att bebis var 3-8 månader.
Det var ett måste som jag inte gick att förhandla bort från min sida som jag började prata om när jag var gravid med tvåan. Ingen självklarhet från början från maken. Men jag fick igenom det. Och det är nog ett av skälen till att vi fortfarande är tillsammans, kära och att bitterheten från min sida ej tog över. Och egenrligen en självklarhet pga nästintill utmattning från sömnbrist och två täta graviditeter från min sida.
Men sablars, det är inte lätt att komma överens. Om allting. Och männen skulle jag säga överlag, åker på en räkmacka om de inte tar nätterna och lika mycket föräldraledighet. Men det är min erfarenhet. Och alla barn är olika. Etc etc etc.
/Ida

Safa Sadat sa...

Hej alla, jag heter Aisha Sadat, jag är gift i 20 år med min make och vi har två son, äldre en 16 och yngre är 11 år. Min man älskade mig mycket men det kom till en punkt när han engagerade sig i en relation med en kvinna som är hennes kollega. Jag föreställde mig det aldrig men på något sätt förändrade hans inställning till mig och barn, hans sena kom från jobbet fick mig att tänka på saken, även på mitt 20-årsdag i mars håller jag mig borta från sex eftersom vi lovar att göra det på bröllopet jubileumsdag, 15 dagar före bröllopsdagen, medgav han att ja han hade sex med sin kollega.
Han förde henne i min säng när jag var ute på jobbet, det betyder att mina känslor var helt värdelösa för honom, mitt mentala tillstånd är full av ångest, jag tror att jag inte kan glömma och återhämta smärtan, den här kvinnan var i full kontroll över henne och jag ville aldrig göra det med våld, hon vill vinna över mig när hon är skild, hon sa att hon var avundsjuk på vårt förhållande och att hon kommer att förstöra mig genom att ta min man. Jag var tvungen att diskutera det med en vän som bad mig hitta en bra stavningskaster som kan hjälpa mig, först trodde jag aldrig på den här Cast-stavningen men jag måste prova förrän när jag kom över PROFET NOSA UGO e-post på internet om hur han har hjälpt så många människor att få tillbaka sitt ex och hjälpa till att fixa förhållandet och göra människor lyckliga i sin relation och några andra berättelser om andlig sjukdom.
Jag förklarade min situation för honom och han hjälpte mig att utföra några böner, några örter och rötter och ett litet offer som jag gjorde, och inom sju dagar kom han tillbaka för att be om ursäkt och det var bara ett mirakel för mig, jag är glad idag att han hjälpte mig och jag kan stolt säga att min man nu är med mig igen och att han nu är kär i mig som aldrig tidigare.
Behöver du någon hjälp i ditt förhållande som att få tillbaka din man, hustru, pojkvän, flickvän, vinna lotterier, växtbaserade botemedel mot sjukdom, astma, artrit, könsbrist, stroke eller någon sorts sjukdom, andligt problem, jobbfrämjande, Tittare som läser mitt inlägg som behöver hjälp med eventuella livsutmaningar bör kontakta PROPHET NOSA UGO och du kommer att vara glad att du gjorde det.

E-post: nosaugotemple@gmail.com
WhatsApp: +37258031247
https://karnatakatemple.wixsite.com/karnataka