onsdag, juli 13

Not my proudest moment

Det här med att jag precis skrek men du är ju så jävla dumihuvet till pappa med tårarna rinnande nedför kinderna, det är vuxet tycker jag. Så mycket för argumentationsteknik och jag upplever eller jag känner.

Du är ju helt jävla dumihuvet.

Jag är 27 år gammal och that, just then, var kanske en identisk situation till när jag var 10, 14, 19. Förutom att jag faktiskt inte slog i nån dörr den här gången.

4 kommentarer:

Johanna sa...

att bli tonåring så fort man "kommer hem" är helt naturligt. även om det känns lite... "förvånande" att det händer ibland :p

Linn sa...

Men jag trodde ändå att jag var förbi "du är dumihuvet-grejen".

inte skyldig sa...

Jag blir nyfiken på vad som föranlett den här kommentaren.

Linn sa...

Äh. Han lyssnade inte på mig bara. Svarade på grejer jag inte ens sa och vägrade se sin egen del i grälet. Han var dumihuvet, men sånt bör man väl liksom inte skrika ändå?