Livet livet. Döden döden.

Tack för alla fina ord. Er omtanke värmer nåt oerhört. Jag mår helt okej. Det är fruktansvärt tragiskt och ledsamheten pendlar från skakgråt till en liten klump i magen, men på det stora hela är det okej. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Sorgen är ju min, inte er, och livet går ju vidare även med den i bagaget så jag tror att det här blir det som skrivs om det här. Mina minnen är ju bara värda mycket för mig. Tomheten är ju min tomhet.

Men jag har ju glädje också. Urfina vänner till exempel. Era ord. Att få bära omkring på 4 månader av pure kärlek i två timmar som kiknade när jag pussade honom nånstans mellan alla dubbelhakor. Barn, kanske världens bästa medicin. Dom och promenader tills benen stumnar. Kanske också att det sprang en älgkalv i trädgården förut. Inte så mycket att jag blev rädd för att mamma älg skulle attackera mig på hemvägen av promenaden, men kalven var göllig.