Misery loves company

Jaja, okej. Jag sa att jag längtade hem, men jag har som vanligt när jag ska lämna en orosklump i magen. Inte att det ska hända MIG nåt, nejnej, men just den där känslan är så himla lik känslan när nånting är hemskt fel. När jag har gjort nåt dumt. Eller låtit bli att göra nåt jag borde. Att det liksom har hänt nånting och jag vet inte om det än.

Det är förövrigt en av singelskapets baksidor, den andra sidan av den känslan. Ja, alltså att ingen kommer veta om det händer mig nåt. Visst skulle folk väl bli oroliga om jag inte kom till jobbet, men säg att det skulle hända mig nåt en fredag, då skulle hela helgen kunna gå utan att nån visste. Det är ju inget konstigt att nån inte svarar när man ringer. Kanske lite märkligt om man har bestämda planer, men det är många av mina helger som består av planer i form av vi kan väl höras om det imorn? och ibland hörs man inte och det ringer inga domedagsklockor då. Eller nu på semestern, jag har ingen som förväntar sig att jag ska höra av mig varje dag. Den dagen jag åker till Stockholm så kommer inte ens mamma och pappa att oroa sig, för vi brukar aldrig prata i telefon varje dag. Hur länge skulle det rent hypotetiskt kunna gå då? En vecka? Två?

Sånt roar jag mig att tänka på ibland. Sen blir jag orolig för att det har hänt mina älskade vänner nåt och måste spamma telefonboken med sms för att säkerställa att allt är okej.

Eh jasåatte...godnatt.