I'm lost for words

Den där magkänslan att nåt är fel kanske inte är så mycket av en vidskeplig sak ändå. Nånting är truly väldigt väldigt fel. En av mina finaste vänner finns inte mer. Det verkar inte finnas tillräckligt mycket tid för vissa personer. De lever ut allting på en gång. De använder upp lyckan som vi andra använder syre, men för dem verkar det inte finnas en obegränsad mängd att andas. Sam var en av dem. Sam är en av de finaste personerna jag har mött i mitt liv. Och nu har han valt att inte finnas mer.

Det gör så himla ont.

Det gör ont för att jag inte kommer få kramas sådär så min axel passar in perfekt under hans arm. Det gör ont för att ingen mer kommer skrika PATRÓNE PADRE! till bartendern. Det gör ont för att hans släpiga brooklyndialekt aldrig mer kommer fylla mina öron. Jag kommer aldrig mer få dra handen genom hans krulliga hår eller sitta och lära mig konstiga ord på en bänk eller skratta åt idiotiska idéer på fyllan. Vi kommer aldrig mer ta bilen upp i bergen, gå på promenad på piren och titta på pingviner eller käka frukost i Fitzroy bland alla veganer. Det gör ont.

Men det som gör mest ont är att ingen av oss som älskar Sam kunde göra nånting för att mildra hans känsla av ensamhet. En ensamhet som tillslut tog över.

Sam, jag saknar dig saknar dig saknar dig. Jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen.