2005 nån gång

Vi kan väl fortsätta lite på temat minnen till musik. När jag kom in på kontoret imorse så spelades nån Lars Winnerbäcklåt i receptionen och det tog kanske nån sekund innan jag slängdes tillbaka till hösten 2005. Jag jobbade på bank i Västra Frölunda. Tog ettan från Stockholmsgatan varje morgon i pennkjol och skjorta. I högklackat och med ordentligt smink och ljusmålade naglar. Det var alltid septemberoktober. jag somnade nånstans vid Stampen. Jag tror jag hade 50 låtar eller nåt sånt på min mp3-spelare som gick på repeat. Lars Winnerbäck, Snook och Timbuktu kommer jag ihåg. En kaffe och en gillad bagel på Coffee House till frukost. Det var alltid grått och blåsigt. Lars Winnerbäck kommer alltid vara grått och blåsigt för mig. Och ganska ensamt. Jag jobbade, jag åkte hem, jag sov. Och sen gjorde jag om samma sak dagen efter. Jag var tjugotvå år och såg på Buffy på kvällarna och stämplade inbetalningskort på dagarna. Tacka gudarna för januari 2006 och Australien och ett liv som faktiskt levde.

Jag tänker på det ibland. Vad som hade hänt om jag inte hade åkt. Hade vi blivit ihop på riktigt då, jordnötsmannen och jag? Flyttat ut till ett hus på nästan landet? Jag hade tagit lilla bilen till jobbet på morgonen i min pennkjol och gett halvkassa investeringsråd till trötta femtioåringar. Han hade snickrat saker. Lekt övervuxna med två barn tidigt. Här kan jag inte tänka på det längre, för den genuina lyckan över att det inte blev så infinner sig och tar över.