lördag, mars 26

Missunnsamhet. Känslan jag inte förstår.

Jag är ju en ivrig förespråkare för att alla känslor måste få existera, men en känsla beats me helt. Jag förstår inte missunnsamhet. Jag tycker inte att den har ett existensberättigande och jag blir väldigt frustrerad på folk som uttrycker den. Jag förstår vart den kommer ifrån, men tycker att det egentligen bara är en halvfejkad version av känslan som egentligen borde få ta den platsen. Oftast tänker jag att det handlar om sorg över att ha fått en shittigare hand än nån annan. Ibland kanske ilska över en snedfördelning. Kanske avundsjuka också. Helt rimliga grejer att känna. Men att vara missunnsam för att nån annan får nånting som jag av olika anledningar inte får är fan så jävla fult.

Ännu värre är att missunnsamhet liksom sipprar runt i vårt samhälle. Att den tar plats, får ta plats, i syrliga kommentarer, i "välmenande" råd, i ofta ganska illa dolda falska gratulationer. Jag säger inte att det är nödvändigt att glädjas med andra alltid, men jag tycker att det är 100% nödvändigt att se till att ens egen bitterhet stannar i tanken.

Eh okej, med dom glada peppiga orden så säger väl den här sura höggravida människan glad påsk då.

6 kommentarer:

Josefine sa...

Amen på detta. Har en person i min närhet som hade behövt rycka upp sig gällande just precis det här. Man blir en ganska okul person att vara med när det där sipprar igenom hela tiden.

Linn sa...

En "ganska" okul person att vara i närheten av, ja. Alltså klart att folk har rätt att känna att livet suger ibland och att allt känns orättvist, men att vara missunnsam känns mer som ett personlighetsdrag än en känsla på nåt sätt.

Tears and pearls sa...

Men om det är en person i din närhet som är så missunnsam, varför inte bara säga det? Det är väl aldrig fel att säga?

Linn sa...

Menar du mig eller Josefine nu? Mitt inlägg var faktiskt, tro det eller ej, inte riktad till en specifik person. Det var mer en allmän reflektion om folk i största allmänhet. Dock att det inte är så lätt att säga till en missunnsam person eftersom dom oftast by nature också är lättkränkta och kan ha svårt att se andras perspektiv. Är det då ingen närstående så skulle jag inte säga nåt utan försöka ignorera det så gott jag kunde.

Tears and pearls sa...

Det var till dej :) sorry för att jag var otydlig. Nej, är det ingen närstående kanske det är svårt att berätta sånt för. Men om man känner personen kanske det är bäst att säga sånt. Jag tror att det ibland kan finnas en väldigt tunn linje mellan att vara missunnsam och vara "välmenande". Att jag t.e.x (tar mej bara som exempel ) tror att folk i min närhet har missunnsamhet fast de är välmenande. Men allt beror ju visserligen på vilken situation det gäller :) kanske dåligt formulerat, men hoppas du förstår.

Linn sa...

Jag tror jag förstår vad du menar, men jag vet inte om jag håller med. Är det typ ens partner eller direkt familj så tycker jag absolut att säga till är det bästa alternativet, men då skulle jag nog aldrig låta det gå så långt så jag störde mig på det. Jag hade nog ifrågasatt det direkt. Sen tror jag att du och jag förmodligen läser in olika saker i missunnsamhet som ord/grej för välmenande skulle jag nog inte kunna tolka nånting som om jag upplevde det som missunnsamt. För mig är det rent jävla gnäll riktat mot andra och ett försök att skapa dålig stämning/ge dåligt samvete. Jag tror som sagt det är lite av ett personlighetsdrag och sånt är ju svårt att säga till nån om i allmänhet.