söndag, mars 13

Ibland när han sitter i soffan försjunken i en bok sitt jobb telefonen brukar jag smygtitta på honom. Hans händer, världens mjukaste händer. Sättet hans jeans korvar sig kring knät när han ligger utsträckt med ena benet böjt. Rynkan mellan ögonbrynen. Början på leendet när han märker att jag kollar på honom. Det tar all min luft, ibland.

Det är så konstigt att vara en del av en egen liten familj. Att han är min, att vi är oss, att det här hemmet är vårt.

Jag. Är. Så. Jävla. Tacksam.

4 kommentarer:

minahistorier sa...

så fin känsla det där, tacksamhet över det speciella som man har med nån annan. att man får ha det!

Johanna sa...

Åh, fint! <3

Den där Andreas sa...

Vet precis vad du menar! Jag brukar försöka att i smyg ta en bild för att kunna bevara och titta på när jag behöver bli på bättre humör.

S sa...

Så fint! Saknar den där känslan. Tänk så ännu finare det blir när bebin kommer! :)