fredag, mars 18

Åh, det är jobbigt att skriva det för skriver jag det så händer det utanför mitt huvud och då måste det vara sant, men det måste fan pratas om. Jag har ångest över att jag snart inte kommer vara gravid längre. Inte för att det är så jävla mysigt eller för att jag är rädd för att föda eller för att verkligheten plötsligt kommer bli en annan. Inte för någon djupt rotad moder jord-connection med bebin. Inte för nåt sånt. Jag kommer sakna att ha en gravid kropp. Att vara en gravid kropp. Det har varit så jävla skönt att bara få känna mig snygg rakt upp och ner istället för snygg MEN tjock eller snygg TROTS tjock. Den gravida kroppen har för mig blivit nån himla skyddsmur, typ jag är tjock för det bor ett barn här. Kurvorna jag vanligtvis döljer bakom sjokiga kläder har fått sällskap av skinnkramande klänningar som riktigt åmar sig kring kurvorna av mage och bröst och rumpa och armar och lår. Jag har kollat mig i spegeln och varit helt DAMN I'M HOT! En mage fylld med bebis är värd att visa upp, men också på ett sätt en orsak till att inte passa in i en size small. En undanflykt från att vara normal. En rustning som skyddar mot dom vanliga tankarna.

Fy fan vad fel att det är så. Alltså inte att jag tycker att jag är snygg som preggo, utan att jag inte riktigt tycker det som o-preggo. Eller att jag kan tycka det då med, men sen kommer det svarta molnet med alla dom andra tankarna som gör att jag gömmer mig istället.

Jag bävar inför faktumet att vara tjock och post-preggo. Pre-graviditet så må jag ha varit tjock, men då satt iallafall det mesta ändå där det skulle. Brösten var trots sin size spänstiga, magen var mjuk, men satt på magen, inte under. Röven existerade ovanför knävecken. Ja, ni fattar. Efter barnet är ute så är jag tillbaka där jag var innan, fast förmodligen lösare. Mer skinn, mindre fyllning liksom. Hur kommer jag ställa mig till den kroppen? Kommer jag kunna känna mig fin även då?

Jag ser ju andra och tycker att alla kroppar är snygga eftersom det är en kropp är en kropp är en kropp. Varför kan jag inte se min egen så? Varför blir jag helt orimligt jävla nöjd med att min vikt i princip är densamma nu som innan jag blev gravid? Varför ligger mitt självvärde i vikt eller storlek? Eller jag vet ju varför (FUCK YOU SAMHÄLLET) men hur fan gör jag för att orka skita i vad normen säger och bara köra mitt race? Jag har ju påbörjat det genom att aktivt välja in medier som visar mer än den vita på "rätt sätt" smala kroppen och genom att fullkomligt vägra ställa upp på att prata om utseende och vikt och bantning och genom att helt sluta kommentera andras kroppar, men det räcker inte. Jag kan inte göra det ensam.

Snälla, på riktigt snälla, kan vi inte lova varandra att inte prata om kroppar såtillvida det inte handlar om hur jävla häftig den är som klarar av en massa grejer eller möjligtvis hur kasst den fungerar ibland? Kan vi inte sluta koppla ihop hälsa med vikt och utseende?

Det. Är. Individuellt.

Jag är ett levande jävla exempel på att det går att vara tjock, otränad och ha perfekta hälsovärden. Med andra ord har jag, trots vad förmodligen alla som ser mig tänker, en SUPERKROPP för att prata tablåspråk. Katrin Zytomierska skulle dö av obehag om hon insåg det.

Och ja, jag förstår att övervikt kan vara ett tecken på hälsoproblem, men det är ju det som är så jävla orättvist. Depression till exempel, en potentiellt dödlig sjukdom, syns inte alls på utsidan. Det gör inte heller astma eller KOL, cancer, magproblem, struma eller tiotusentals andra sjukdomar. Ändå ska den som inte SER UT som normen vara posters för ohälsa. Alla som är tjocka är inte sjuka. Så jävla trött på hälsohetsen också förresten. Alltså superbra att folk är måna om sin hälsa, men kan vi inte bara bry oss om vår egen kropp och liksom skita i hur andra ser ut och vad dom gör? Ät kvarg, spring en mil, käka fem kakor på raken framför teven. Whatever makes you feel good liksom.

Jaha, det var den ranten det. Nu ska jag vänta på att Andreas kommer hem så han kan gå och hämta pizza så den här gravidkroppen kan vältra sig i transfetter och coca cola och sen gå och ställa mig framför spegeln och njuta av det jag ser i några veckor till. Trevlig fredag på er!

8 kommentarer:

Anonym sa...

Oh I feel ya! Var också tjock pre-preg och blev jävligt snygg då magen växte och annat krympte. Alltså så pinigt att erkänna det ändå, men det var verkligen tighta kläder och ca 300% mer spegeltid än vanligt. Efteråt? Jorå. Min kropp blev varken bättre eller sämre som post-preg men plus med att aldrig ha varit smaaaaaal, det är ju ca noll hets att få tillbaka platt mage. Platt mage liksom. Haha.

Anonym sa...

Fint och sant och helt vansinnigt. Inte ett dugg gravid men kan längta efter den där magen för att bli accepterad för min kropp och acceptera den Själv på nåt vänster. Läst din blogg länge och träffat dig genom en kompis men aldrig kommenterat men det här var för viktigt för att låta bli. Fint skrivet och lycka till med bebin.

maddiis sa...

Jag håller med dig så himla mycket! Jag har aldrig varit särskilt bekväm i min kropp oavsett vilken vikt jag haft. Har späkt, hatat och plågat och aldrig varit nöjd. MEN så blev jag gravid, och upplevde det precis som du. ÄLSKADE det och kände mig helt jäkla grym som bara gjorde en helt ny människa där inne som om ingenting. Nu, ytterligare en graviditet senare är det inte mycket på min kropp som ser ut som det var tänkt utan mer som modern konst, men jag har heller aldrig älskat min kropp mer. Min kropp har gett mig två fantastiska barn, och för det är jag evigt tacksam. Go kroppen!

Eelena Blomkvist sa...

Kanske inte riktigt hör hemma här men vill ändå säga. Jag har erfarenhet av att under en relativt kort period gå från extremt överviktig till nån typ av norm och sedan tillbaka upp lite igen. Bieffekten är att jag blivit extremt besviken på samhället. Jag blir behandlad så SJUHUUKT mycket bättre av exakt alla från snubbar (kända och okända) till vårdpersonal, busschaufförer, kassapersonal och random folk på stan. Kan nu köpa två kilo godis utan att någon lyfter ett ögonbryn men då.. Vilken ångest att stå i kö på affären. Kommer ihåg att min granne uttryckte sin åsikt när jag skulle panta flaskor. Idag: världens trevligaste gubbe som kvittrar som en fågel när vi möts i trappen trots dubbelt så hög drickakonsumtion. Rent värdemässigt är jag exakt lika pigg, frisk och med extremt bra värden oavsett vikt. Visst, det var jobbigt att andas som jättetjock men kolesterol, socker, järn etc är det ingen skillnad på. Är genuint ledsen för att jag är mer värd nu än för fem år sedan.

Johanna sa...

Så viktig grej att prata om. Känner igen mig i den där härliga känslan som gravid (och det ÄR ju rent magiskt vad kroppen presterar under en graviditet) men såklart bode både man själv och samhället känna så jämt. Att kroppen rocks lite oavsett hur den ser ut och oavsett om den har en bebis i sig eller inte. Jag hoppas du behåller lite av den där bra känslan även efter förlossningen! Jag tyckte att själva förlossningen framkallade en ny relation mellan mig och min kropp, jag var så impad av den efteråt. Ställde mig nästan utanför den och kände bara "herregud, det gjorde du bra kroppen". Det var jälvigt peppande faktiskt.

(Och du, kanske helt o-pk att säga men du är ju så himla snygg! Både som preggo och intepreggo.)

Anonym sa...

tycker ditt barn har en himla tur som får en så klok mamma

Hanna sa...

Skriver under på varje ord i denna.

Josefine sa...

Så otroligt bra inlägg. Och viktigt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer känna dig nöjd och stolt över din kropp efter förlossningen. Det är varenda människa värd att få göra. Alltid.