tisdag, mars 29

It got to me in the end

Om resten av den här graviditeten har varit NÄE, jag har minsann INGA problem med att vara preggers. Jag ÄLSKAR att vara gravid (nåja) så har den från och med nån gång under påskhelgen tagit steget in i KOM UT FÖR FAN-fas. Jag har börjat samla på mig vatten (säger man så?) och känner mig så jävla tung och magen är så stor så att det är en struggle att få på strumpbyxor (och trosor tbh) på morgonen samt av dom på kvällen. Och allting som hamnar på golvet tittar jag bara trött på och låter ligga kvar, möjligtvis vispar jag lite med handen i golvriktning och frustar nåt oklart om Andreas är i närheten. För att inte tala om att bebin har börjat få attityd och liksom trycka ut sig mot kanterna. Igår, till exempel, vaknade jag med en mage som bara befann sig på höger sida av naveln. Det var...spännande.

Min chef tycker fortfarande att det är eoner av tid kvar och känner noll stress. Jag och mina planerade tretton arbetsdagar känner lite annorlunda. Upplever inte så mycket eoner, mer snabba små blinkningar.

2 kommentarer:

S sa...

Oh jäklar det närmar sig nu! :)

Åsa sa...

Jag minns tydligt den där övergången från att vara skiträdd för förlossningen (dom första månaderna vägrade jag ens prata om det faktum att bebben på nåt sätt skulle komma ut) till att Jamen jag skiter i hur det går till, kom ut nu för fan!
Iiiihhh.... snart snart =)