torsdag, april 18

Wish me luck

Stina kom till mig igår som en räddande ängel med ett survival kit av blommor, glass, godis, vin och skräptidningar. Sen kramade hon mig när jag grät, lyssnade tålmodigt när jag upprepade samma saker om och om igen och till sist gjorde hon det bästa av allt och ba jag sover här inatt. Jag gav henne en tisha min kille brukade ha på sig att sova i och knölade ner hans tandborste i soporna. Jag har reclaimat mitt hem nu och det känns jävligt bra.

Idag ska jag till jobbet för första gången den här veckan och det är förknippat med ungefär ett ton ångest. Vill helst bara krypa ihop till en boll och dra täcket över huvudet, men det hjälper ju inte. Jag vet ju att det inte hjälper så nu går jag upp och går till jobbet. Som jag sa till Stina imorse, blir det för jobbigt är det ju bara att gå hem.

3 kommentarer:

Agnes sa...

Ibland kan jobbet vara bra för att få tankarna på annat. Jag var i samma sits förra helgen och smyggrät på balkongen, i kontoret, i badrummet. Dock grät jag troligtvis mindre än om jag varit hemma. Slut på självupplevd rapport.

Det är ju som du skriver, bara att gå hem om det blir för jobbigt. Kram

Josefine sa...

FAN vad livet suger ibland! Men som vi båda vet blir det bra igen. Man får bara (bara och bara det kan ju verkligen vara ett jävla slit) hålla ut. Det kommer att klicka till rejält med någon annan när du minst anar det. I know it. KRAM!

Linn sa...

Supermegaduperkram! Tack!