onsdag, april 17

Om jag bara hade kunnat få vara lite arg. Det hade underlättat. Nu är det bara sorgligt och vemodigt och gör fucking ont. Och då kommer dom fula tankarna. Om inte han som tycker att jag är fantastisk kan vara kär i mig, vem ska då kunna? Och hur länge ska jag gråta och känna mig orkeslös och tycka att livet suger?

3 kommentarer:

Bitter sa...

Men åh. Det är tråkigt och ledsamt och för jävligt. Så är det. Men Det är inte så som ditt huvud säger åt dig. Det finns hur många som helst som kommer tycka att du är mer än fantastisk. Du ser dem inte nu bara. Du är bra och det räcker så. Gråt färdigt, drick vin, köp något onödigt, ät gott. Jag tänker på dig så länge.

minahistorier sa...

blir så ledsen av läsa allt detta. tror & hoppas att det kommer att bli bättre med tiden & att det är rätt beslut ni tagit. är man inte uppöveröronen-kär från början så vet jag inte om man blir det senare heller...

Emma Danielsson sa...

efter att ha avverkat ett par relationer i varierande längd har jag kommit fram till en del grejer:

om personen är så ointressant att man glömmer bort den så fort den inte är i rummet, ja då måste det bli hejdå. eller om personen är riktigt riktigt elak. eller om man slutar att respektera personen.

ibland handlar det om tajming. någon drömmer om villa och barn medan den andra vill plugga utomlands. då är det bäst att låta varandra vara och så kanske man kan eventuellt se om det funkar bättre någon annan gång.

ibland handlar det om grundläggande värderingar. var går egentligen gränsen för otrohet? har man olika uppfattningar kring det är det ganska svårjobbat. kanske enklast att lägga energin på annat.

ibland handlar det om att inte våga släppa in nån på livet. det är sjukt obehagligt att blotta sig. då är det lättare att säga att man inte är kär på rätt sätt och göra slut.

men ytterst, ytterst få gånger har det handlat om att vara kär. kärlek är ju en grej, det bygger ju på en massa olika saker och man kan ju hysa kärlek för sin kille, sina föräldrar och sin katt osv. men att vara kär ...? rätt överskattat skulle jag säga.

min devis har varit att så länge attraktionen finns där, så länge det är en människa jag vill ha i mitt liv och om vi inte haft problem som inte har kunnat gå att jobba på (se ovan), ja, då har jag satsat allt. sen har det iofs alltid skitit sig ändå fram tills idag, men då vet jag i alla fall att jag har kört skiten ur relationen.

jag vet att det är en klen tröst att säga att jag du har all min sympati och att jag lider tillsammans med dig. nästa vår tittar vi tillbaka på det här och säger "ah, den där snubben, vilken jävla tur att jag inte hänger med honom längre".

kram