måndag, april 9

Vikten av att säga nej

Jag har tänkt lite mer på det här med självförtroende och självkänsla och att vara snäll mot sig själv. Och ja, jag åker tåg och har tråkigt och har precis läst psykologidravel, men skit i det nu.

De flesta av oss (som inte är medelklassmän) känner ofta alltid då och då känslan att vilja vara omtyckt. Att vilja vara till lags. Eller så agerar vi på rädslan att inte bli omtyckta alls. Hursom så är det förmodligen fler än jag som har sagt ja till middagar och flyttstädningar och extra jobb fast vi egentligen har velat ägna oss åt nåt helt annat.

Förutom att vi riskerar att faktiskt springa in i den berömda väggen så tror jag massa ja-sägande också är en väg till att tappa bort oss. För efter tusende gången munnen svarar ja så kanske hjärnan inte ens tänker men jag vill ju inte utan helt sonika har gett upp och bara tyst accepterar att nån annan bestämmer. Nu menar inte jag att man aldrig ska göra saker för andras skull eller alltid tacka nej till det obekväma. Jag menar bara att munnen inte ska säga ja per automatik.

För egentligen, om vi tänker efter, har vi nånsin slutat gilla nån för att den personen sa nej den där gången? Har vi slutat lita på en kollega som nekat till extra uppgifter för att kunna göra färdigt de den redan har på ett bra sätt? Har vi gjort slut för att nån inte vill gå på middag?

Och igen, jag pratar inte å de latas vägnar här. Det är milsvid skillnad på att säga nej i omtanke om sig själv och säga nej för att det låter lite jobbigt/finns ingen vinning för egen del. Jag pratar om de som trampar på sig själva för att göra andra nöjda, inte de som trampar på andra för att göra sig själva nöjda.

Nej. Mer än ett litet ord. Nej är min tid är lika viktig som din tid. Min vilja lika mycket värd. Nej är att lyssna på den egna magkänslan istället för andras.

Nej, det är inte enkelt. Det är skitsvårt och jobbigt och ångestframkallande och och och... Så. Himla. Skönt.

Det finns dock en regel i nejsägandet (jag har hittat på den själv, ja): man får inte ljuga. (Mer än i absoluta nödfall.) Om man inte vill gå på middag så får man säga det. Kan man inte hjälpa på jobbet så får man säga det. För om det finns nåt som jag tror är nästan lika skadligt för det där som kallas självet så är det att inte stå för saker.

Nej. Jag vill inte.

Ofta behövs det inte mer så faktiskt. Ni gör ju som ni vill, men jag kan verkligen rekommendera att prova ibland. Det är jävligt gött efteråt om inte annat.

5 kommentarer:

Lisa Frentz sa...

Nu ska jag vara lite dryg och citera Oprah "The word _no_ is a full sentence". Blir kanske lite förvirrande när det tas ur sitt sammanhang?

egoistiska egon sa...

Bra skrivet hörru.

Limpy sa...

Hurra vad bra du är!

Linn sa...

Lisa: jag menade nog inte i ett sammanhang heller egentligen. Jag menade/menar att det är viktigt att lära sig själv tycka att det är okej att säga nej. Oavsett sammanhang. Eller missförstod jag dig nu?

Egon: tack hörru.

Linn sa...

Limpy: du med!