tisdag, april 3

Det bor en medelålders man i oss alla

Häromdagen skrev Frida att det svindlade för henne när hon tänkte på att det finns människor som inte dagligen hatar sig själv/sitt liv. Det svindlar för mig när jag läser dom orden.

Det gör ont att så många fantastiska människor tittar sig i spegeln och muttrar, fast det ekar i huvudet, hur jävla fula dom är. Som tittar på ett provresultat och tänker vad dåliga dom är. Som får beröm på jobbet och tänker det där sa chefen bara för att vara snäll.

Jag blir grinfärdig av att inte tro att alla känslor räknas. Att lycka alltid går före sorg. Att man måste vara stensäker bombsäker på alla beslut hela tiden. Att vi inte är nån om vi inte är originella. För isåfall finns det fan alltid nån som slår en.

Om ni har läst här mer än två minuter så kanske ni känner till mitt förakt för medelålders män och deras tvärsäkra jag har rätt även när jag har fel-attityd? Att deras brist på empati och hänsyn till sin omgivning får mig att vilja stoppa in allihop i flygplan och skicka dom till Grönland no return ticket?

Well. Det finns vissa saker med medelålders män som jag tycker är bra och alla vet ju att bra saker är till för att imiteras. Jag är lat och jag må vara lite dum, men varför uppfinna hjulet igen bara för att vara speciell?

Så.

Medelålders män är väldigt bra på att boosta sig själva. Inte står pappa direktör framför spegeln på morgonen och funderar på om benan gör att han ser mesig ut eller inte. Och när nån säger hej! Bra jobbat! så tänker pappa direktör inte det sa dom för att vara snälla. Han tänker why of course, det var ju jag som gjorde det.

Lyssna på det här absurda påståendet: Han tror att han kan för han har ägnat ungefär 98% mindre tid på att ängslas om alla tycker om honom om han är snygg nog rolig nog smart nog tuff nog ledsen nog smal nog glad nog. Han hoppade det steget och gick direkt på äh, vafan. Det här klarar jag.

För dom här medelålders männen som breder ut sig i tunnelbanan och säger absurda saker på möten bara för att få höra sin egen röst har förstått att den tuffaste kritiken aldrig kommer från någon annan. Den elakaste och mest upprepade mobbingen kommer från oss själva.

Frida, jag vill att du väljer ut en medelålders man i din närhet. Se till att hn är riktigt jävla jobbig. Och sen tänker du kan han kan fan jag också. Fast kan du lova mig att du sen när du har blivit snäll mot dig själv också är snäll mot andra? Så vi kan vara dom goda exemplen för gubbarna att ta efter?

10 kommentarer:

Sofia sa...

Du skriver så bra Linn! Det där är vi många som behöver höra. Ofta, ofta, ofta! Tack, jag behövde det särskilt idag.
Kram!

Lisa Frentz sa...

"Äh, vafan. Det här klarar jag." <--- det där tar jag med mig på seminariet idag. Tack.

emster sa...

hurra!

Frida sa...

Tack! Så himla fint och bra skrivet, jag ska verkligen försöka lära mig och blir bara så glad att du bryr dig om oss okända som kikar in i ditt liv.

Jag är så att jag har inga problem att finnas och ta plats på exempelvis en arbetsplats. Men kämpar mot där känslan av att vara ful och tjock och oälskad, den som jag hade hoppats skulle växa bort när man närmade sig trettio.

Kära Syster sa...

Jag kommer att tänka på killarna i gymnasiet/folkhögskolan som jag alltid lät gå före och ta alla chanser, för att jag tänkte att de förmodligen kunde bättre än mig. Men, precis som med de medelålders männen var ju enda skillnaden mellan oss att de aldrig hade slagits av tanken att de kanske inte kunde! Så jag utvecklade ett slags "Jag är i alla fall inte sämre"-attityd. (Oftast bättre.)

Sen är det en sak att sätta upp en attityd framför andra, en helt annan att stå för det när man är ensam med sig själv framför spegeln. Det ska jag också jobba på.

Tack för ett fantastiskt inlägg.
/E

Emilie sa...

meh vafaaan jag blir ju mer och mer kär i dig, linn! kan meddela att jag köpte tre av dom böcker du beordrade mig att köpa. du har mig kring ditt lillfinger, kvinna!

på ett bra sätt alltså. jag har varit sån som i huvudet tänker "jomenofta..." när jag får beröm osvosv, och jag vill påstå att det har minskat på sistone till stor del tack vare eget initiativ, men också tack vare din blögg.

en klängig kram på det också.

Johanna sa...

Herregud, det här var ju helt genialiskt.

Linn sa...

Sofia: Tack! Sluta nu vara dum mot dig själv, ok?

Lisa Frentz: Gör't! Hoppas det blev succé.

Emster: Yey!

Frida: Men det är väl klart! Ni hänger ju här så på nåt sätt är ni ju nån form av kompisar även om vi inte ses.

Ful tjock oälskad är onödiga tankar. Alltså jag menar inte att jag aldrig känner av det, bara att jag försöker jobba på att tänka att näe, dom här tankarna ger mig precis ingenting och sen tvinga mig själv att tänka på nåt bra istället.

E: Helt rätt! Även om jag tycker att du är så mycket bättre än dom.

Och ja, såklart. Det är alltid lättare att prata om hur man "ska" göra och tusen gånger svårare att genomföra det i praktiken. Jag försöker tänka på att jag faktiskt inte vinner nånting öht på att självmobba mig. Ibland funkar det, ibland inte. Men jag självmobbas mycket mindre nu än för några år sen så trägen vinner osv.

Emilie: hahaha! Alltså, låt dig icke förledas. Jag kanske är en ulv i fårakläder? Man vet aldrig. Närå. Vilka böcker? Är mkt nyfiken.

Och såklart jättejättekul att höra 1) att du börjar sluta med att förringa dig själv och 2) att den här bloggen har bidragit. Bloggen gillar att bidra.

Kram tillbaks!

Johanna: men GÖLLE!

Annika sa...

Heja Linn! Bra bra bra

Lfthmn sa...

Mitt i prick! Jag försöker ofta tänka så, att om tjuriga gubbar (motsvarande) kan så kan f-n jag också.

Jag tycker att du ska skriva en bok på temat. Allvarligt!