tisdag, mars 10

Om barn och bråk och sånt.

Känslan när ens barn kommer hem med en blåtira från förskolan. Också känslan när det är ens andra barn som har orsakat den... Det var en halv-olycka och Nils hade tydligen inte ens blivit ledsen så personalen hade inte märkt nåt förrän märket började synas, men nu är det kanske tredje eller fjärde veckan i rad som Ellen har gjort nåt med Nils på förskolan. Det börjar ju som en lek, det är inte så att hon knuffas med flit eller för att göra honom illa, men sen verkar det som att det går överstyr på just förskolan. Dom har en lek som heter mine-mine där dom tar tag i en grej, eller varandra, och så har dom dragkamp medan dom skriker MINE! MINE! och så skrattar dom så dom håller på att trilla omkull. Det är inte min favoritlek, men eftersom dom har så kul så har vi inte stoppat den hemma. Samma sak med nån lek där en är lok och den andra tåg som håller om midjan på loket och liksom drar omkull hen. Den leken gör dom i sin sackosäck eller på vår mjuka lekmatta och samma där, vi har inte stoppat den för dom har bara roligt. Det är också en lek där dom turas om att vara lok/tåg så den verkar liksom jämlik på nåt sätt. Men nu verkar det som att lekarna har migrerat till förskolan och där stoppar dom (alltså våra barn) inte i tid eller så leker dom på en mindre anpassad plats, typ asfalten med leksaker på. Obs att jag inte blamear förskolan för dom kan inte hålla koll på exakt allt hela tiden och det börjar ju som sagt som en jätterolig lek. Igår hade Ellen iallafall lagt sig på Nils så han fick en leksaksbil vid ögat (blåtiran). Förra veckan hade hon också lagt sig på honom, fast då fick han ont i ryggen, och veckan innan det hade dom skickat ut Ellen på gården (med en grupp andra barn och personal) för att sära på dom för att Ellen hade varit fysiskt på på Nils på ett sätt han inte kunde stoppa.

Ellen ville nästan inte gå in genom dörren igår när dom kom hem från förskolan för hon skämdes så mycket och när vi pratade om det var hon ledsen. Vi var såklart inte arga, för vad är vitsen 8 timmar senare? Men vi pratade ju om vad som hade hänt och varför och hur vi kan se till att det inte händer igen. Så nu är det absolut förbjudet att brottas eller dra i varandra. Jag gick och lade mig svinsur igår för jag och Andreas pratade om det precis innan läggdags och han tycker att jag är en jävla fun-police som detaljkontrollerar barnens lek. Och jag känner att jaha, men det är inte en mänsklig rättighet att brottas och lek ska vara på lika villkor eller allra minst nåt som är roligt för alla deltagare och när en får smällar och blåtiror och blir rädd så är det inte lek längre, även om det må vara Nils som initierar till leken. Och vi är vuxna och kan sätta den gränsen åt honom/dom och det är vår himla skyldighet att göra det. Andreas mumlade nåt om att lära sig i leken och då ville jag faktiskt slå honom jävligt med nåt tungt i huvudet (ironiskt nog) och skrek-väste NILS ÄR KILLE! HAN BEHÖVER INTE LÄRA SIG ETT SKIT OM ATT BROTTAS ELLER KNUFFAS ELLER DRA I VARANDRA ELLER LEKA KRIG ELLER PISTOLER. HAN BEHÖVER KRAMAR OCH DOCKOR OCH ATT NÅN VISAR ATT NEJ BETYDER NEJ. Sen stormade jag in på toaletten och tjejduttade olika saker i ansiktet innan jag gick och lade mig.

Sen vaknade Ellen vid typ halv-tre och kom upp i vår säng och snurrade och vid halv fyra gick jag och lade mig på soffan, vansinnig på min nästan-fyraåring och hennes jävla stökande och bökande. Idag har jag tre rätt viktiga möten och jag är på jättedåligt humör. Hurra.

3 kommentarer:

Mimmi sa...

Har inga svar. Har ingen tröst. Har bara ca samma situation, minus förskolan pga dom går ju på olika förskolor (ett tag till). Rut vill ofta "hjälpa" mig reglera sin sjövilda lillebror från att slå ihjäl sig. Han klättrar tex nåt vansinnigt på allt och är (tyvärr) rätt skicklig. Jag försöker låta honom utforska sina egna gränser, dvs slå sig lite lagom när han trillar men ofta är det inte läge, som tex när han släpat ut en ganska lätt pinnstol till stengolvet i hallen och sen står på den med ansiktet mot stolsryggen och väger så den nästan slår över (true story Olle 13 månader, jag var på toa, allt gick på ca 1,5 minut). Iaf, så snart Rut nu hör mig säga nåt i stil med "Stopp Olle" så hojtar Rut "Jag hjälper dig mamma!" och innan jag hunnit dit har hon dragit ner honom från stolen/byrån/sängen/en kista/fucking takkronan med ett stadigt grepp kring tex halsringningen på tröjan, eller armen i en vanvettig vinkel, eller nåt. För det mesta får jag ju stopp på det innan han strypts eller har fått axeln dragen ur led men grundproblemet är samma. Hon vill väl men hanterar situationen helt utan känsla för styrka/grepp. Händer i lek dem emellan med. Ett tag var Olle nästan rädd för Rut, även om hon ville krama honom. Nu har han mest bara uppat sitt pansarvagn-game och blivit ännu vildare/starkare. Jag får inte Rut att förstå att hon även i stundens hetta eller lekens roliga måste komma ihåg att hon är större och starkare.

Du har mitt nummer om du hittar lösningen som inte innebär en massa skrik och skäll på treåringen som egentligen bara vill väl..

Filippa sa...

Hear fucking HEAR om vad söner inte behöver lära sig (det fixar vårt fantastiska samhälle ändå åt dem). SVINBRA SVAR.

Hanna sa...

Jag är verkligen jordens största party pooper i vårt hus. Har två killar på 7 och 3 år som absolut inte får slåss, sparkas eller brottas på nåt slags bråkigt vis.
Jag fattar förstås att det kan vara del av lek osv, men vill visa starkt att det inte är ok att vara fysisk på ett sätt som kan göra illa någon,
Sen händer förstås olyckor i många roliga lekar.