Söndag

Jag sitter med korslagda ben i soffan och jobbar och är lite bakfull och trött. Det sista var precis vad jag inte hade planerat att bli, men nu blev det så för vi grillade hemma hos Nellie igår och det var så vansinnigt trevligt så jag kunde liksom inte låta bli. Det var en sån där kväll som man liksom nästan lite fantiserar om, där samtalsämnena går från terapeutiska till banala omvartannat och det känns helt naturligt att dansa när musiken drogs på lite trots att vi bara var fyra personer. Jag blev skitkär i min kille och sjöng med till nån jättekonstig finsk tango. 

Det känns så mycket just nu. Imorse när jag stod i öppningen till vardagsrummet och såg A sitta med kaffet och tidningen och frukosten vid bordet med tända ljus och morgonfrisyr så blev jag helt det här är mitt liv nu och så blev jag liksom förvånad och var tvungen att stå och glo lite. Det var lite samma häromdagen när jag var hemma själv och jobbade och A var på nåt jobbgalej och jag gick ut och tog en cigg och då slog det mig tvärtom, det här var mitt liv då. Jag är ju liksom nästan aldrig ensam längre. Jag kanske är ensam några timmar i taget om vi bortser från dagtid när andra är på jobbet. Övrig tid har jag nästan alltid nån form av sällskap. Det är rätt stor skillnad från innan när jag kanske ägnade ett par timmar i andras sällskap och var själv resten. Det bästa är nog ändå att känna att livet ju var bra då också. Visst, vi ska inte sticka under stol med vad fysisk närhet och en relativt konstant ström av uppmuntrande ord gör med psyket, men nivån av lycka är liksom inte tiodubblad nu. Det är bara ett annat format.