Jag, en tant?

I sann husmorsanda har var jag och veckohandlade tidigare idag, och när jag kom hem kollade jag kvittot. Ett kvarlevande beteende från tider när jag hade det lite sämre ställt (läs var student).

Iallafall, blomkål var det dyraste på listan, vilket då osökt leder mig till tantbeteenden och mataffärer. Stina, min kompis dårå, jobbade under vår gymnasietid i kassan på Ica i ett lite lite fattigare område av Lidköping. Historierna hon berättade är outrageous och kräver nästan ett eget inlägg, men idag ska vi prata om tanten med bananerna. En liten stammistant som handlade tre fyra grejer varje dag. En tant som såg mathandlandet som dagens höjdpunkt och förmodligen enda kontakt med omvärlden.

En dag köpte tanten bananer, mumlade sin vanliga harang om ledvärk och döttrar som aldrig hälsar på och knatade hemåt. Bara för att återvända någon timma senare, arg som ett bi och hävda att bananerna inte alls vägde 543 gram. Dom vägde 530 gram. Och hon krävde kompensation. Stina, var service minded och kompenserade glatt damen hennes 50 öre medan hon ansträngde sig å det yttersta att inte garva tanten i ansiktet.

Att kontrollväga maten när man kommer hem, typiskt tantbeteende.

Att släpa sig tillbaka till affären för 50 öre, ett annat typiskt tantbeteende.

Ett tredje typiskt tantbeteende bevittnade jag själv vid grönsaksdisken på Coles. En liten liten tant slängde upp en fickkniv(!) ur sin medhavda tantkärra och skar bort hela innanmätet på blomkålen innan hon la ner den i korgen igen. Och jag menar med tanke på kilopriset och procentuell ätbar del på blomkål så vette fan om inte jag gör likadant själv nästa gång.

Håll ögonen öppna ni som handlar på Hjertbergs.