Nä, okej vi ångrade oss. Först ville jag ångra allt och åka på solcharter en vecka men sen sansade vi oss och gjorde om vår tripp till att enbart vara i Sverige istället. Vi lade till en övernattning på väg till Skåne och bytte ut Köpenhamn mot Blekinge. Jag är nämligen lite fundersam kring Blekinges existens för jag hsr aldrig varit där och heller aldrig träffat nån från Blekinge. Tror därför Blekinge är en marknadsföringskupp, typ som Lidls Dill fast lite större. Vi ska iallafall åka följande på semestern för er som vill ha lite tråkig info:

Rond (vecka) ett: Stockholm-Karlstad-Sunne-random ställen i Värmland-Lidköping-Stockholm

Jobba jobba jo-obba! (Andreas åker på mancave weekend i djupaste norrland, jag jobbar och åker till pappa)

Rond (vecka) två-tre: Stockholm -Lidköping - Trollhättan - Göteborgs skärgård - Hotell Köpmansgården i Höganäs - Hammenhögs gästgivaregård på/i Österlen nånstans - Guö Värdshus utanför Karlshamn - oklart. Det lutar mot Markaryd och sen oklart men vi får se lite där. Kanske blir det ett stopp till på vägen till Stockholm. Kanske blir det Lidköping och lämna tillbaka bilen direkt. Man får se lite där.

På min gullelista just nu ligger däremot Aplace. Jag köpte en klänning där för ett par veckor sen och efter en användning så gick sömmen på ena fickan upp så jag mailade och sa att jag ville laga på deras bekostnad. Fick svar efter cirka två minuter att jag kunde lämna in var och när det var bekvämt för mig och att dom självklart tar kostnaden. Jag vet att detta är inom ramen för konsumentköplagen, men jag gillar ändå ta det lugnt, vi fixar-attityden. Så hiss: Aplace.

Skickade precis kanske mitt argaste mail nånsin till en av våra leverantörer. Skakar typ fortfarande av ilska över deras totala brist på kundservice. Ingenting gör mig så arg som dålig kundsupport. Ja, barnmisshandel och krig och svält osv såklart, men självklarheter undantagna så är det dålig service som gör mig ga-ha-halen.

Semestertips i Skåne sökes

Igår tog vi tag i semesterplanerna och gjorde en lös plan som går ut på att vi ska vara med pappa i Värmland och Lidköping i en vecka. Det ska bli jättemysigt och mest mysigt för att pappa verkade bli så glad när vi bestämde det. Sen ska jag jobba en vecka emellan och ha två veckor till efter det. Det var dom två veckorna vi försökte lägga upp igår och efter lite dividerande kom vi fram till att vi ska göra Skåne/Danmark ett par dagar. Vi har bokat ett hotell typ nånstans vid Simrishamn två nätter och en natt i Köpenhamn och sen är vi (jag) sugna på att åka från Köpenhamn till Louisiana och då behöver vi nånstans att bo antingen i Danmark eller nånstans i närheten av Helsingborg. Ni brukar ju besitta en hel massa tips och kunskap när det gäller det mesta så jag frågar er: Är det nån som har nåt bra tips på boende max en timmas bilkörning från Helsingborg, ej söderut? While you're at it så är ni också välkomna att tipsa om saker att se i Skåne/runt Österlen. Och ja, Mirijam om ni är hemma tänkte vi sno till oss lite kaffe.

Igår hade jag en heldag med Stina och jag vet faktiskt inte vem jag skulle vara utan henne. Hon har funnits i mitt liv i 12 år och varit min bästis i 11 och att umgås med henne är som att komma hem. Vi har aldrig för lite att prata om. Vi kan skratta åt samma saker. Ahmen ni vet ju hur det är. Iallafall så gjorde vi Värmdö-Rindö-Vaxholm-Djursholm-Ica Liljeholmen igår. Vi upptäckte Siggesta gård (barnfamiljstips) och smög runt på nån udde i Djursholm och är övertygade om att vi såg kungligheter. Jag passade på att fira detta genom att ha högläsning av Johan T Lindwalls krönika om förlovningen. En ständig källa till asgarv och pinsamma vridningar i stolen, den mannen. Sen skukke vi köpa mat och jag ba SNÄLLS KAN VI ÅKA TILL ICA LILJEHOLMEN?! Och det kunde vi och sen var vi där inne i en och en halv timma. Jag skojar inte. Jag älskar Ica Liljeholmen. Kvällen avslutades med chark och ostar och melon och jordgubbar och glass i varsin soffa. En helt perfekt dag alltså.

Edit: hahaha, kan inte räkna. Inte 12 år. 18 år.

Steg två eller tre eller vad det nu är: ilskan

En annan sak som är rolig är min totala brist på tålamod just nu. Det är ju liksom inte starkt the best of days, men nu? Totalt obefintligt när det gäller andra människor. Jag vill gärna tro att vanliga Linn har nån form av förståelse för andra människor. Hen gjorde ju så för att hen är rädd/ensam/liten/whatever och fast jag inte håller med så kan jag förstå. Ni vet, sånt. Nu ba: KAN ALLA SLUTA VARA SÅNA JÄVLA IDIOTER?! Är orimligt irriterad på sånt som egentligen inte spelar mig nån roll. Sånt som jag igen gärna vill tro att jag kan känna empati för i vanliga fall. Och tro inte att det bara gäller främmande människor. Nej nej. För några dagar sen vaknade jag mitt i natten helt vansinnig på Andreas och gick och lade mig på soffan och ba NÄE NU ÄR DET SLUT! Varför? Ptja, han andades lite högljutt och vände inte på sig tillräckligt fort när jag sa till honom. Sen, när solen gick upp och vardagsrummet blev ljust och jag var tvungen att gå och lägga mig i sängen igen så var jag helt övertygad om att vi var tvungna att göra slut eftersom han inte ens vaknade och frågade var jag hade varit nånstans. Mest irriterad är jag (komiskt nog) på alla som tycker synd om sig själva och/eller är ledsna. Blir helt ahmen SKÄRP DIG! i huvudet. Jag vet att det inte är en fin egenskap alls, men samtidigt så är det liksom lite skönt att vara arg. Det är såklart inte rättvist nånstans och jag hoppas att jag inte agerar på det så mycket så att folk blir ledsna i verkliga livet, men inombords att få gå in i full blown hate mode är så jävla skönt.

Inspirationssnott vardagsekonomisnack

Sara skriver om hur hon och hennes man (man! Dom har gift sig, så fint!) gör med ekonomin i sitt förhållande och det är kanske en av mina bästa samtalsämnen så jag tänker att jag också hakar på. Först kan jag ju säga att vi tjänar nästan exakt lika mycket, give or take typ 500 kronor netto, och att vi från första början har haft nån form av det jämnar ut sig-tänk och typ den som har pengar betalar så vi har typ aldrig bråkat om ekonomigrejer.

Vi har nån form av gemensam ekonomi som mer och mer blir nästan helt gemensam. Vi flyttade ju ihop i typ september och då hade vi separat ekonomi och alla räkningar drogs från mitt konto (min lägenhet sen innan osv) och så satte Andreas över pengar för hyra/räkningar. Sen tänkte vi att allt annat liksom jämnar ut sig förutom semestrar och sånt som vi alltid fick hålla på och föra över pengar för att "fixa till". Det var asjobbigt ur meckperspektiv, så vi skaffade ett gemensamt konto för mat/gemensamma utgifter. Sen sålde/köpte vi ju lägenhet och då fick vi ju göra en ordentlig genomgång av ungefär allting. Det gick till såhär: jag ägde en lägenhet och han har ett förstahandskontrakt. Jag sålde min lägenhet med jättemycket vinst och dom pengarna använde vi till en insats för nya lägenheten samt en liten buffert på ett gemensamt sparkonto. Vi äger nya lägenheten 50/50. Vi har inget samboavtal för det finns ingenting som inte ska delas lika vid en separation. Vi löste pengadelen så att vi skrev ett skuldebrev där Andreas helt sonika "lånade" en del av insatsen av mig med "återbetalning" vid försäljning av lägenheten. Så om vi separerar så får jag tillbaka mina pengar och vi delar lika på eventuell vinst. Om vi inte separerar så spelar det ju liksom ingen roll eftersom det är skitsamma vems pengar som är vems när dom används för att vi ska ha det gött som familj. Och min förminskade förräntning på mitt kapital tycker vi är samma lika risk som att Andreas släpper sitt förstahandskontrakt, ifall nån undrar om det.

Eftersom jag gillar konton så har vi tre olika dit vi för över lika stora summor varje månad. Ett räkningskonto varifrån alla (tada!) räkningar/amortering/ränta och annat mög dras ifrån (pga jag tycker att det är gött att veta att pengarna till räkningar inte är slut om vi får för oss att ha på oss spenderarbyxorna en helg), ett gemensamt sparkonto och sen kortkontot. "Egna" räkningar typ CSN/träning/a-kassa och pensionsspar och andra egna grejer betalar vi var för sig. När (om vi kan) få barn så kommer vi slänga ihop all inkomst på ett och samma konto och bara splitta the fun-money rakt av. Alla gör så som just dom tycker, men vi är överens om att för oss handlar det om en familj, ett liv, dela lika. Föräldraledig är lika mycket jobb som ett vanligt jobb och den som är hemma bör därför inte straffas ekonomiskt för att den är hemma med barn. Tycker vi dårå.

Och ja, att vi tjänar rätt bra bägge två underlättar såklart. Det är mycket enklare att inte bråka om pengar när det finns pengar. Jag ber om att få återkomma i ämnet den dagen vi blir fler i familjen.

Tänker inte gå och träna idag för jag fick precis mens och mensvärk från hell och är redan så jävla sur och grinig så det får helt enkelt bli imorgon istället. Eftersom det här är ett månadsvis återkommande ämne här i bloggen så kör vi det den här månaden också: HUR KAN JAG INTE KOPPLA IHOP MITT HUMÖR MED MIN MENSCYKEL?! Idag är jag på riktigt så grinig så jag bara skulle vilja slå nån. Vår stackars butikspersonal ligger verkligen på minus idag och jag känner mest att jag vill kasta skor på henne och hon har gjort absolut inget annat än att bara råka vara i samma lokal som mitt åskhumör. Det är gulligt att vara tjej ibland alltså.

Härmed lovar jag...

Igår var det midsommar. Jag var med familjen och somnade innan tolv. Idag gjorde jag ingenting innan klockan två förutom att grina och försöka deala till mig att min kille ska sluta röka genom att lova att bli mindre tjock och otränad. Och med tjock och otränad menar jag inget mer än att det är det jag är just nu och med lova honom menar jag att lova mig själv. Och med det menar jag att jag för utseendets skull couldn't care less, men för min framtida friskhets skull så måste jag börja träna igen. Om jag ska vara gravid nån gång i framtiden så är det inte med ett flås som en väldigt gammal knähund. Jag ska banne mig vara stark och frisk för min skull och för min familjs skull. Jag ska inte lata bort min framtid och min kille ska inte röka bort den. Så på tisdag är det jag som går till gymmet. Jag kommer vara sjukt osugen, sur och supersvag och det är okej för jag ska göra det ändå.

Det var jättefint idag. Både i kyrkan och på minnesstunden efteråt. Jag som hade jätteångest inför det hela och verkligen inte förstod hur jag skulle kunna prata med hundra personer efteråt kände i kramandet utanför kyrkan hur otroligt mycket värme vi har omkring oss. Prästen var fantastisk. Solisten och piano/flöjttjejen var fantastiska. Floristen var fantastisk. Maten och servicen var fantastisk och begravningsentreprenören bara fixade allt annat. Det var så himla skönt att veta att dom var så bra och bara släppa allting och vara i stunden. Så mycket kärlek på ett och samma ställe mot mamma och mot oss. Jag är så himla tacksam för den.

Det är begravning idag. Inatt drömde jag att mamma var här och det kändes så himla naturligt. Att vakna upp till hennes begravning känns allt annat än naturligt.

Det är fotbolls-VM och jag är mer engagerad än vad jag tidigare trott. Det är soligt och varmt och jag sover som en jävla kratta på grund av det samt på grund av att Andreas låter som ett jasplan när han sover. I fredags gick jag och lade mig på soffan för att få sova, men då gick solen upp. Kände mig jävligt motarbetad då. Igår gick vi på stan i syfte att välja dom där jävla ringarna nån gång och lo and behold! Vi gjordere! En liten man som hette Lars och som hade väldigt nariga fingertoppar (yrkesskada?) ilade runt i butiken för att hämta mer grejer åt en viss bestämd dam som tänker lite som den här fast liksom lite mindre gluttrig fast ändå stor eller jag vet inte. Till slut blev det en version av den jag blev kär i förra gången som jag gjorde om en smula. Lite lägre här och lite smalare där och ta bort allt det runda för det ser helt snett ut. Ungefär så. Idag har jag tvättat, ätit jordgubbar och legat i soffan.

Vi har inget internet hemma. Ja, jag har väl ringt och bett dom skicka en router så vi kan komma igång för GOD IT'S KILLING ME att vara utan. Eller min plånbok egentligen eftersom det bara slutar med att jag internetdelar via telefonen och måste köpa massa extrasurf för att 8 GB visst inte räcker så himla länge när man vill se på serier i soffan. Annars så har jag bett min fina kompis som bor i London att gå till en butik och prova lite ringar åt mig eftersom jag har hittat en designer som gör FANTASTISKA GREJER! men är lite obekväm med att köpa saker på interwebz för massor med pengar utan att nån ens har tittat på dom innan. Jag har (nog) bestämt mig nu. Tror jag. Velar lite mellan en som har en sten i guld som är lite större och en som har en diamant som är lite mindre (for obviously diamanter är lite dyrare än guld va). Den första är rolig och cool och jättespeciell och den andra är snygg och elegant och kanske lite mer hållbar i längden men också cirka dubbelt så dyr. Funderar också på hur jag ska kunna övertala min kille om att få köpa en kopparlampa till köket samt vad för sorts bokhylla vi ska bygga samt var den ska vara placerad. Således kretsar större delen av min hjärnkapacitet kring hur jag ska kunna spendera en massa pengar eller hur jag ska kunna se mer på serier. Det känns inte helt sunt, men det får vara okej for now.

Idag har jag blivit beordrad att ligga i soffan hela dagen och TA DET LUGNT, SA JAG! Det är skitsvårt att inte hålla på och pilla med nåt och bara liksom ligga still och jag har självanalyserat anledningen och kommit fram till att det är mycket liksom slut nu. Mamma, obviously, men också mina mål eller drömmar eller så. Så många singelår där jag liksom drömde om kaffe på sängen en famn att krypa in i frukostar i köket stora fönster i vardagsrummet ett gemensamt hem gemensamt liv. Och så nu, jag har allt det där. Och i tomheten och alla minnen och oron och allt som har pågått under de senaste åren så har liksom målen, drömmarna, varit en hållhake eller nåt att fokusera på och nu har jag liksom inte nåt direkt att fokusera på. Okej, vi har fortfarande några grejer att göra (bokhylla! sovrummet!) men det är smågrejer. Nästa stora grej är liksom bröllop eller barn och det känns lite tidigt att tänka på det nu och jag är asnöjd med jobbet så där kan jag inte heller ha nån plan. Det är tomt. Äh, jag ramblar här nu men iallafall så ska jag öva på att göra inget och låta huvvet komma ikapp kroppen.

Lyssnar på Nas, dricker hemmagjorda drinkar (älskar vara vuxen och ha spritskåp) och spelar Stockholmsspelet. Sämre kan en ju ha det.

Idag är jag på jobbet. Jag möttes av en stor kram från min chef och en lapp på skrivbodet med Välkommen tillbaks! Du har varit saknad! från min kollega. Sen kom min andra chef (alla är mina chefer egentligen så jag vet inte vad jag ska kalla dom) och ba men HEJJE! Vi har saknat dig jättemycket! Jag fattar ju att det här är väldigt lyxigt. Att min arbetssituation är superlyxig. Men ändå, den mänskligheten dom har visat mig under den här tiden, shit vad dom vinner på det i längden. Att inte alla företag tänker mer på sånt och mindre på pengarna. I slutändan är det säkert min arbetsgivare som betalar mindre iallafall eftersom jag till och med i en kris som den här känner men YEY! Idag får jag jobba! Jag känner mig nästan lite ny på jobbet för nu sitter jag här och känner mig helt eh vilken ände ska jag börja i vad ska jag göra? *surfar interwebz* Ikväll ska jag bara vara hemma och ligga i nån av sofforna och göra absolut ingenting. Längtar helt orimligt mycket.

Först vill jag faktiskt bara tacka innerligt för att ni finns, att ni läser och för era tankar och kommentarer. Det är ju alltid roligt att få kommentarer, men nu känner jag att det liksom är direkt förlösande och ni är så himla smarta och snälla och fina. Tack för det. Sen kan jag väl berätta att vi träffade prästen som ska hålla i begravningen idag och det var en sån himla lättnad. Jag är inte medlem i svenska kyrkan och har ett lite komplicerat förhållande till det här med organiserad tro och har varit djupt orolig för att vår präst skulle vilja köra sitt eget kyrkorace och liksom bossa och hålla stenhårt i traditioner och annat mög och ja, jag vet inte riktigt varför jag har varit så orolig, men jag har iallafall varit det. Så kommer det en präst idag som liksom öppnar samtalet genom att prata om hur kärlek och sorg tar olika former och att man faktiskt måste tillåta sig att vara lite extra förlåtande mot sig själv just nu. Att allt är okej. Precis min mammas ord. På pricken det hon sa när hon för ett par veckor sen strök mig över håret och tröstade mig när jag snorade ner i hennes täcke. Sen fortsatte det på det spåret och om jag hade trott på sånt så hade jag varit helt säker på att mamma hade nåt finger med i spelet i det här. Hela liksom ångesten över begravningen bara släppte och nu känner jag bara hur himla fint det kommer att bli. Jobbigt, såklart, men också himla himla fint. Imorgon ska vi träffa floristen och sen ska jag sätta mig på ett tåg hemåt och bara vara där ett par dagar. Kanske eventuellt bjuda ut min kille på date och kanske gå på stan och leta planlöst efter en vas eller en kudde eller smink eller nåt annat som är totalt oviktigt för världens fortlevnad och i övrigt ligga i soffan och glo framför mig och bara unna mig att ta det lite lugnt i ett par dagar.

Handbok i sorg sökes

Jag vet fan inte hur man gör det här med sorg. Jag har nästan mest ångest över att jag inte vet hur jag ska känna och därför känner att allting jag känner (förutom när jag är hulkledsen) är fel, fast jag har lovat både mig själv och mamma att inte tycka så. Jag är rädd för att det är fel på mig när jag har klarat av att flytta och måla och spackla och packa upp och ikeashoppa och skruva ihop möbler och få en klar lägenhet på två dygn utan att bryta ihop mer än på lunchpizzerian i fredags när jag började storgrina mitt i en halväten funghi med lök. Förutom då, när jag fick gå ut och gå och gömma mig under en byggställning, så har jag inte gråtit en endaste tår och inte heller känt nåt större behov av det. Lite som att jag inte fattar att det har hänt, som att det är helt overkligt och bara en väldigt väldigt sjuk liksom övningshändelse. Trots att jag vet hur verkligheten faktiskt ser ut. Sen får jag jättedåligt samvete för att jag ens kan liksom tänka tanken att mamma är borta utan att bryta ihop i en liten våt pöl och bara vilja ligga i sängen och kolla in i väggen och ännu värre att jag tänker att jag verkar vara rätt okej i det här. Är det nåt seriöst fel på mig? Är jag en robot eller saknar jag empati eller medmänsklighet eller kärleksfullhet? Eller håller jag på med nån form av superavancerad bortträngningsmekanism som är hemskt ovälkommen eftersom jag ju faktiskt tycker att det är helt okej att gråta och liksom nästan väntar på att sorgen ska komma som en tsunami? Hur skadad är jag? Hur skadad kommer jag bli i framtiden av att jag inte orkansörjer? Eller är det så här att ha sorg? Inget i mitt liv är ju som vanligt liksom. Jag planerar begravning istället för bröllop och gömmer mig för sociala sammanhang istället för att vältra mig i dom. Allting har en bitter underton och ingenting är liksom lika roligt som det borde vara. Vår nya lägenhet är fantastisk. Den är verkligen allting vi har velat ha och allting jag nånsin kunnat drömma om, men ändå känner jag mest ett lågmält yey? och en känsla av att vilja sova i veckor. Är sorg att ta udden ur allt annat i livet? Kan nån komma och förklara det här för mig eller?

Samtidigt i livet får vi vår nya lägenhet om ett par timmar. Jag är sjukt nervös. Tänk om jag inte gillar den? Tänk om den inte alls känns så fin som den gjorde när vi har varit där och kollat? Å andra sidan, tänk om den är precis så fin som vi har i huvudet? Har gjort en dagsplan som går ut ungefär på att åka och äta frukost, lämna nycklar till förrådet till flyttgubbarna, köpa färg och penslar och målargrejer, åka och skriva kontrakt, möta flyttbilen vid nya lägenheten, spackla, tejpa, provmåla en vägg och riva ner en platsbyggd säng. För nån som har gjort att handla till en dagshändelse känns det kanske inte så lagom, men jag vill verkligen komma iordning så vi har ett hem och inte bara en samling för våra kartonger.

Det är inte tiden vi har tillsammans, Linn. Det är vad vi gör med den.

Det är en ny verklighet nu. Livet där mamma är minnen och delar av mig och min syster och min pappa och alla som älskade henne, men där hon i egen person inte längre finns hos oss. Det är oerhört oerhört oerhört tomt. Och sorgligt. Det är inte varken rättvist eller orättvist och cancer är ingenting som i sig självt är elakt. Jag vill bara säga att just det är väldigt viktigt för mig. Det är en hemsk otur att råka ut för cancer, men den i sig själv är inte elak. Den är ingenting mer än en kroppsfunktion som går fel och orsakar en helvetes massa lidande för väldigt många människor. Det finns ingen rättvisa i sjukdomar. Jag vill inte att minnet av mamma ska solkas av ilska och mörka tankar, ånger eller ångest. Mamma var oerhört många saker, alltigenom fina. Hon har gett mig, och min familj, så mycket fint och så många saker att hålla fast i nu, i det nya livet. Hennes ord kommer eka genom mitt huvud. Hennes kärlek går långt in i varje cell i min kropp. Lilla, älskade, fina mamma. Jag saknar dig oändligt.

På tal om saker vi tycker om: vår nya lägenhet. Nästa fredag (9 sleeps!) får vi nycklarna. Jag längtar väldigt väldigt väldigt mycket.

Vaknade lite mer på rätt sida idag. Ska ha datenight med Andreas ikväll. Vi ska gå till Matboden och jag ska äta det jag alltid äter (pepparstek, är besatt av deras pepparsås) och vi ska prata med varandra och ha det mysigt. Längtar så mycket! Dessutom har jag insett (återigen) att jag jobbar på världens bästa ställe. Jag pratade med en av mina chefer idag (chef/ägare/kollega all in one) om det här med att jag är borta så himla mycket. Jag har försökt kolla lite på hur jag ska göra med all tid jag inte är på jobbet. Om jag är sjuk/behöver bli sjukskriven eller om jag ska utnyttja vård av anhörig-bidraget (Johanna, tips till dig att gå in på försäkringskassan och läsa lite om det) eller om jag ska ta obetald semester eller semester, ja ni fattar. Så säger hen ba sluta, klart att du ska ha lön som vanligt. Det är en extraordinär situation, du jobbar ju också och är tillgänglig och sköter ditt jobb. Du tar full lön oavsett hur mycket du jobbar, punkt. Alltså. Så humant sätt att tänka. Okej, gotta work. Hejrå.

Menåh dåligt samvete också, hatar det med

Jag vet att ingen menar nåt illa. Jag vet att ingen vet hur man ska göra i den här situationen. Jag vet att alla bara vill prata med nån som förstår. Och inget av det jag är arg på kommer från mina vänner eller min familj om nån läser här. Ta ej åt er, det är inte riktat till er, bara till universum i allmänhet. Ni är fantastiska. Slut disclaimer.

Har en riktig fittdag. Hatar ungefär alla. Läste Gillian Flynns Gone girl på tåget och blir uppriktigt asirriterad över att folk tycker den är bra. Jag orkade kanske 30% in och sen var jag tvungen att hoppa och scanläsa kapitel för kapitel till slutet för att få reda på om det var som jag trodde. Hatade språket. Hatade karaktärerna. Är även sjukt irriterad på min kille och känner mest ÄR DET HONOM JAG SKA LEVA RESTEN AV LIVET MED? HUR SKA DET FUNKA? Och bonusen: alla andra jävla människor som envisas med att berätta hur jobbigt DOM tycker att det är med mamma och sjukdomen, vad dom har för minnen osv. Ta det med nån jävla annan för fan. Jag är en dotter en syster en flickvän en sister in law, inte en fucking psykolog. Jag har nog med att hålla ihop mig själv och min familj och skiter högaktningsfullt i andras jävla tårar och ångest i det här. Gråt ut hos nån annan. Jag är inte allmänt villebråd bara för att jag är anhörig. Gud. Hatar allt idag.

Jag är fortfarande i Lidköping. Livet pendlar fortfarande upp och ned. Lördag var en fantastiskt jobbig dag för mig med tårarna precis i halsgropen hela dagen, eller ja utanför också en hel del. Jag ville verkligen verkligen inte vara hos mamma i lördags. Hon hade en av sina sämre dagar och jag orkade liksom inte se det. Såklart var det också under mina timmar där som hon fick som ondast och låg och kved och tittade på mig under halvstängda ögonlock jag orkar inte mer nu. Jag ville 1) spy och 2) springa därifrån. Tvingade pappa att komma och hämta mig med tårarna droppandes ner för kinderna. Vissa gånger är det liksom no point i att torka bort dom. Hon somnade ju sen och vaknade på kvällen och var enligt pappas sms pigg som en lärka och ligger och babblar och äter glass men det som var i mig just exakt då var inte direkt ljust. Jag försöker verkligen att inte ha dåligt samvete för att jag inte vill (kan) vara med henne hela tiden och tänka på att jag måste ta hand om mig själv också för mitt liv ska ju fortsätta även på andra sidan det här, men det är fan inte lätt. Och dom riktigt riktigt fula svarta men kan hon inte bara få dö-tankarna, dom är inte ett uns lätta att förlåta sig själv för även om jag rent logiskt förstår varför jag tänker dom. Samtidigt har vi dagar som igår när vi familjeintog hennes rum och låg i bäddsoffan och satt i fåtöljer och skrattade skrattade skrattade. Eller som idag när hon ligger här bredvid mig i soffan hemma och vilar lite. När vi precis har haft en vanlig familjemiddag. När jag har köpt och planterat blommor (tvingade en stackars tjej på blomsterhandeln att hålla mig i handen och okeja när jag valde pga har aldrig planterat shit ever) och mamma och pappa firar 35 år ihop. Dagar som man ba men herregud hon kan ju inte försvinna får inte försvinna hon hör hemma hos mig hos oss här.

För resten av världen har jag röstat. Jag vill ha FI i EU och jag har nog aldrig känt mig så liksom nödgad att rösta som nu så det mvar lite en känsla av triumf som följde mig ut ur stadshuset idag. Jag kommer inte rösta rosa i september, men det känns så så så skönt att ha gjort det idag.

(Mamma ska inte ha ont. Hon får jättemycket superbra hjälp för att slippa det, men nåt gick fel i lördags så medicinen tog inte som den skulle. Vanliga dagar är inte som i lördags. För er i den här processen, be om remiss till smärtteam direkt när första smärtan början. Dom är proffs och jag tror att för många väntar och tror att smärta är en del av det hela. Det är det INTE. Det finns asbra hjälp att få. Slut info/tips.)

Jag är tillbaka i vardagen igen, temporärt. Min kollega svarade Hurra! Jag har längtat efter dig! som svar på min fråga om hen skulle jobba idag och därmed kunna släppa in mig eftersom mina nycklar är hos nån av våra timanställda. Igår när jag kom hem blev jag arg på Andreas för att jag tyckte att han höll på och gav mig råd när jag egentligen bara ville gnälla och höra jaaa du har helt rätt stackars lilla dig *klappar på ryggen*. Det var inte så nödvändigt, men det är svårt det här med ilska och irritation också. Jag tror att jag har kommit förbi hela orättvisetänket* och den onödiga ilskan den medför, men alla små konfrontationer i vardagen som jag (mkt duktigt) liksom ställer mig över äter i mig. Nån personal på sjukhuset som jag ju VET bara vill väl men som ibland inte har fingertoppskänsla och liksom vill praaaataa hur MÅR du Linn? Egentligen? och jag mest känner MEN DRA ÅT HELVETE JAG VILL INTE PRATA MED DIG och istället ler och svarar artigt. Nån som kommer in mitt i ett samtal på fel sätt. Bubblet under ytan vi alla bär på som slipper ut ibland när man inte förstår varandra och som är så lätt så lätt så lätt att hugga på. Familjerelationer som ska medlas. Alla gör ju sitt bästa men det är snårigt att få alla att förstå och att sätta egna gränser och att well, ens veta vad man vill eller behöver. Så, igår i mitt eget (nåja) hem med min stackars kille så ba gnällde jag loss och så kanske inte Andreas heller var på sitt soligaste humör och så blev vi kanske lite sådär småsura på varandra men sen fjäskade han lite genom att laga mat och gulla med mig så vi blev sams igen. Jag älskar den mannen till månen och tillbaka.

*Det finns ingen rättvisa i sjukdomar. Ingen förtjänar att bli sjuk, även om det ibland kan kännas så. Alla människor har lika värde, det gäller (tyvärr) även idioter. Kroppen får inte cancer för att karma finns. Det är en cellidioti. Cancer är inte elak. Den har ingen egen identitet. Den är förjävlig, men den har ingen själ man kan hata. Det är en felprogrammerad kroppsfunktion. Livet är livet och fast jag önskar med allt som är jag att det inte vore så så är det så. Jag kommer säkert ta tillbaka det här och köra ett varv till med ALLT ÄR ORÄTTVIST JAG HATAR LIVET VARFÖR HÄNDER DET HÄR OSS? men just nu: acceptans.

Det har varit en himla fin dag idag. Jag har jobbat lite, städat lite, lagat lunch till mig och pappa och syrrans kille och hängt med mamma. Hon var hemma idag för första gången på kanske en månad och det var så himla mysigt/roligt. Dom har köpt en ny fåtölj till vardagsrummet och pappa hämtade den efter hon åkte in på sjukan och fler gånger än en tror jag hon har längtat efter att SE FÅTÖLJEN HAR NI BILDER VISA NU! mer än att vara hemma med oss. Idag galopperade hon (nåja) upp för trappan och claimade den med ett väldigt nöjt leende. Sen hade vi family time och jag tror att vi allihop vid nåt tillfälle skrattade så vi fick tårar i ögonen. Mamma bannade pappa för att han använder syrrans brittiska kille till billig invandringsarbetskraft. Pappa delade med sig av diverse resehistorier. Jag och syrran mös i ett soffhörn. Det ryms oerhört mycket kärlek i det här. Oerhört mycket kärlek. Nu har jag bäddat ut bäddsoffan hos mamma och sitter i en fåtölj vid fotändan av hennes säng och tittar växelvis på teven och på henne när hon sover. Jag kanske borde ha ångest, men jag känner bara fluff idag och vet ni? Jag har bestämt mig för att alla freaking känslor är okej i det här. Om man är ledsen så är det okej, är man glad är det också okej. Det kommer finnas tid nog för sorg så om det är dagar timmar stunder när den är mindre närvarande så tänker jag ta mig fan passa på att njuta. Imorgon drar jag till Rockholm och planen är att jag ska jobba torsdag-fredag och sen ta min snubbe under armen och åka tillbaka hit. Jag hoppas fluffet kan hålla i sig tills dess.

Regnblandad sol med mullrande åska

Så mycket som ändras på ett par fjuttiga veckor. Jag har typ halvt flyttat hem till Lidköping, for now. Mamma bor på sjukhus och vi försöker ta tillvara på tiden. Tid är ett jävligt flytande begrepp kan jag säga. Eoner av sorg finns i magtrakten, nån tidsblinkning bort i det stora hela, och samtidigt glädjen en liten minut kan ge. Trösten en kramtid kan skänka. Sekunderna det tar för skrattet att flytta sig från naveltrakten till bakre delen av gommen.

Livet, hörrni, så förjävligt och så fint. Snälla snälla snälla slösa inte bort den på idioter och ring den där personen som du har tänkt ringa ett tag. Håll jävligt hårt i dom som står er nära och boka en resa och hälsa på dom direkt. Säg vad ni tycker. Fråga det ni vill veta. Dröj inte kvar i det ni inte kan vill orkar förändra. Gå framåt, vidare, se det fina. En dag (hoppas inte) så står ni där jag står nu och då ska gudarna veta att det är förjävla skönt att ha sagt dom sakerna man vill säga. Det är jobbigt nog ändå.

Jag har snöat in på kroppen också. Hur tiotusentals år av utveckling har gjort den smart nog att ha vett att utveckla eget morfin och portionera ut det vid behov (gnm gråt vsg för info) och samtidigt så dumihuvet så den förstör sig själv. Hur den fixar till huvudet så man på nåt sätt ändå verkar fungera fast the unmentionable är på ingång. Varför man blir torr i ögonen av att gråta mycket. Sånt. På nåt sätt ger fakta nåt att hänga upp mig på in time of need. Det, och meningar folk jag älskar har sagt till mig lately. Thank god för smartheten i mitt skyddsnät. Att ingen relation man vill ha nånsin tar slut. Att det inte blir värre än så här, det blir bara konstant och man lär sig bära det konstanta. Att det finns dom som på två livstider inte har nått dit jag är med mamma och att det inte är tiden vi har med varandra utan vad vi har gjort med tiden vi haft. Det sista är mammas och ja, hon tröstar mig i det här. Jag gråter vid hennes sängkant, huvudet i hennes knä, och hon tröstar. Vi kan möta varandra i det ledsna älskling, säger hon med tårar i halsen i ögonen på kinderna och stryker mig över håret. Fina älskade underbara mamma. Jag kommer klara mig, men det kommer bli så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt.

Helt plötsligt längtar jag efter att bli en sån där som kan sy. Och yoga. Som är tillfreds eller tar sig tid att kanalisera grejer genom att pilla. Ni vet. Istället: äter pizza, ser på vad som helst som är på teve (just nu champions league semi), klickar på saker på pinterest och låtsas som att jag kommer göra likadant/att mitt hem ser likadant ut/att jag också är smal och alla kläder passar exakt som på bilderna.

Att försöka göra normalt

I fredags gick jag tidigare från jobbet efter att ha stängt fyra gånger på grund av gråt. Sen grät jag, grät lite till och fick snäll mat av Andreas och såg kanske nån film. Kommer inte ihåg. Igår vaknade jag med huvudvärk och var vansinnigt irriterad på vädret för det matchade inte riktigt min sinnesstämning. Sen bestämde vi oss för att skita i allt och bara göra roliga saker hela dagen så vi promenerade en sväng och sen kollade vi på ringar och blev kära och var tvungna att sätta oss i solen och dricka vin och ba vi kan inte! Eller...kanske? Kan vi? efter att det var liiiite dyrare med ringar än vad vi trodde/tänkte. Sen gick vi hem och göttade lite innan vi gick och drack drinkar och åt middag och sen somnade jag till nån dålig film i soffan. Idag har jag fått frukost på sängen, pratat med min chef och packat ihop vår skräpskrubb. Det blev två och en halv flyttkartonger noggrant märkta med innehållet. Nu har vi paus och ikväll ska vi göra pizza. Imorgon åker jag till mamma och pappa och tills dess ska jag fortsätta suga i mig resten av mitt liv.