fredag, juni 27

Inspirationssnott vardagsekonomisnack

Sara skriver om hur hon och hennes man (man! Dom har gift sig, så fint!) gör med ekonomin i sitt förhållande och det är kanske en av mina bästa samtalsämnen så jag tänker att jag också hakar på. Först kan jag ju säga att vi tjänar nästan exakt lika mycket, give or take typ 500 kronor netto, och att vi från första början har haft nån form av det jämnar ut sig-tänk och typ den som har pengar betalar så vi har typ aldrig bråkat om ekonomigrejer.

Vi har nån form av gemensam ekonomi som mer och mer blir nästan helt gemensam. Vi flyttade ju ihop i typ september och då hade vi separat ekonomi och alla räkningar drogs från mitt konto (min lägenhet sen innan osv) och så satte Andreas över pengar för hyra/räkningar. Sen tänkte vi att allt annat liksom jämnar ut sig förutom semestrar och sånt som vi alltid fick hålla på och föra över pengar för att "fixa till". Det var asjobbigt ur meckperspektiv, så vi skaffade ett gemensamt konto för mat/gemensamma utgifter. Sen sålde/köpte vi ju lägenhet och då fick vi ju göra en ordentlig genomgång av ungefär allting. Det gick till såhär: jag ägde en lägenhet och han har ett förstahandskontrakt. Jag sålde min lägenhet med jättemycket vinst och dom pengarna använde vi till en insats för nya lägenheten samt en liten buffert på ett gemensamt sparkonto. Vi äger nya lägenheten 50/50. Vi har inget samboavtal för det finns ingenting som inte ska delas lika vid en separation. Vi löste pengadelen så att vi skrev ett skuldebrev där Andreas helt sonika "lånade" en del av insatsen av mig med "återbetalning" vid försäljning av lägenheten. Så om vi separerar så får jag tillbaka mina pengar och vi delar lika på eventuell vinst. Om vi inte separerar så spelar det ju liksom ingen roll eftersom det är skitsamma vems pengar som är vems när dom används för att vi ska ha det gött som familj. Och min förminskade förräntning på mitt kapital tycker vi är samma lika risk som att Andreas släpper sitt förstahandskontrakt, ifall nån undrar om det.

Eftersom jag gillar konton så har vi tre olika dit vi för över lika stora summor varje månad. Ett räkningskonto varifrån alla (tada!) räkningar/amortering/ränta och annat mög dras ifrån (pga jag tycker att det är gött att veta att pengarna till räkningar inte är slut om vi får för oss att ha på oss spenderarbyxorna en helg), ett gemensamt sparkonto och sen kortkontot. "Egna" räkningar typ CSN/träning/a-kassa och pensionsspar och andra egna grejer betalar vi var för sig. När (om vi kan) få barn så kommer vi slänga ihop all inkomst på ett och samma konto och bara splitta the fun-money rakt av. Alla gör så som just dom tycker, men vi är överens om att för oss handlar det om en familj, ett liv, dela lika. Föräldraledig är lika mycket jobb som ett vanligt jobb och den som är hemma bör därför inte straffas ekonomiskt för att den är hemma med barn. Tycker vi dårå.

Och ja, att vi tjänar rätt bra bägge två underlättar såklart. Det är mycket enklare att inte bråka om pengar när det finns pengar. Jag ber om att få återkomma i ämnet den dagen vi blir fler i familjen.

6 kommentarer:

Mirijam sa...

Alltså, finns det folk där den ena går hemma med barnen och är fattigare än sin partner som fortfarande jobbar? VEM GÖR SÅ?

När Tobbe blev student så blev vi ju fattigare båda två eftersom min inkomst fick jämna ut ekonomin lite. Och när jag blev mammaledig så blev vi ju ännu fattigare men det blir ju fortfarande fattigare för båda två?

Linn sa...

Jamen det finns det många som gör! Det är nåt, i mina ögon, förvrängt rättvisetänk. Typ om en har gått högskola och tagit studielån och kämpat för ett välbetalt jobb ska inte hen behöva avstå från sina privilegier bara för att den andre kanske inte har gjort det. Jag blir mycket provocerad av det tänket måste jag säga. Plus det finns inget som säger att universitetsstudier = hårt jobb. Eller hårt jobb = bra betalt för den delen.

egoistiska egon sa...

Låter så himla bra hela tjotaballongen. Vill nog egentligen att vi också ska ha det sådär, men vi skaffade gemensamt konto förra året. Efter 8 år tillsammans, 6 år som sambos. Det är ju rätt stört faktiskt.

Anonym sa...

Min pappa var så söt när han motiverade varför han och mamma har varsitt eget konto utöver det gemensamma (jag hade alltid trott att de hade ALLT gemensamt): "Jamen, om jag ska köpa blommor till mamsen kan jag ju inte göra det för våra gemensamma pengar, det blir ju jättekonstigt!"

F.ö. har jag och Jacib först nu när vi köpte huset styrt upp det där med ekonomin men inte alls så seriöst (och bra!) som ni. Vi har bara varsitt kreditkort som vi köper allt gemensamt på och i slutet av månaden betalar vi det från vårt nya gemensamma konto där var och en satt in ungefär så mycket vederbörande anser vara rimligt och har råd med. Svårare nu när jag inte jobbar, innan hade vi också väldigt lika inkomst... Skönt att i a f ha deg så bra att man inte behöver bråka om pengar!

Louise Hell

Linn sa...

Egon: haha, ja men alla gör ju olika. Det viktigaste är väl att man är överens och har respekt tänker jag? Samt att man inte gör ekonomi till ett ämne som är känsligt eller speciellt. Framförallt det sista tror jag stenhårt på för jag tror att bristen på kommunikation kring pengar är betydligt jobbigare än bristen på pengarna themself. Det var skitjobbigt i början tycker jag. Vi har aldrig bråkat, men jag kände väldigt mycket att jag var ansvarig för allt och hade koll medan Andreas mest bara betalade grejer. I verkligheten betalade vi lika mycket (jag kontrollräknade nån gång) men det kändes hela tiden som att nån var "skyldig" den andra pengar. Sen vi fick gemensamma konton: känslan är borta. Det är det bästa, för mig (oss).

Louise: Naw, men gullepappan. Mina föräldrar har alltid haft varsitt lönekonto som pengarna har gått till och sen har pappa betalat allting och mamma har köpt grejer till hemmet. Dom har haft separata konton, men behandlat pengarna som att bägges pengar är allas.

Vi pratade också om kreditkort också men sen när vi tänkte efter hur vi bägge fungerar så tog vi bankkort istället. Det är ju egentligen samma lika. Er uppdelning låter ju jättebra, men jag bara undrar lite grejer (som du inte behöver svara på om du inte vill):
Behöver ni då inte ha ett "möte" varje månad så att ni är säkra på att ni sätter in tillräckligt mycket pengar? Rimligt känns för en ekonomipaniktant som mig väldigt luddigt om du fattar vad jag menar? Och JA till det sista. Det är väl förmodligen det bästa av allt.

SARA sa...

Älskar – precis som du – när folk vågar prata om sin privatekonomi! Tror det är guld för jämställdheten.