måndag, juni 2

Handbok i sorg sökes

Jag vet fan inte hur man gör det här med sorg. Jag har nästan mest ångest över att jag inte vet hur jag ska känna och därför känner att allting jag känner (förutom när jag är hulkledsen) är fel, fast jag har lovat både mig själv och mamma att inte tycka så. Jag är rädd för att det är fel på mig när jag har klarat av att flytta och måla och spackla och packa upp och ikeashoppa och skruva ihop möbler och få en klar lägenhet på två dygn utan att bryta ihop mer än på lunchpizzerian i fredags när jag började storgrina mitt i en halväten funghi med lök. Förutom då, när jag fick gå ut och gå och gömma mig under en byggställning, så har jag inte gråtit en endaste tår och inte heller känt nåt större behov av det. Lite som att jag inte fattar att det har hänt, som att det är helt overkligt och bara en väldigt väldigt sjuk liksom övningshändelse. Trots att jag vet hur verkligheten faktiskt ser ut. Sen får jag jättedåligt samvete för att jag ens kan liksom tänka tanken att mamma är borta utan att bryta ihop i en liten våt pöl och bara vilja ligga i sängen och kolla in i väggen och ännu värre att jag tänker att jag verkar vara rätt okej i det här. Är det nåt seriöst fel på mig? Är jag en robot eller saknar jag empati eller medmänsklighet eller kärleksfullhet? Eller håller jag på med nån form av superavancerad bortträngningsmekanism som är hemskt ovälkommen eftersom jag ju faktiskt tycker att det är helt okej att gråta och liksom nästan väntar på att sorgen ska komma som en tsunami? Hur skadad är jag? Hur skadad kommer jag bli i framtiden av att jag inte orkansörjer? Eller är det så här att ha sorg? Inget i mitt liv är ju som vanligt liksom. Jag planerar begravning istället för bröllop och gömmer mig för sociala sammanhang istället för att vältra mig i dom. Allting har en bitter underton och ingenting är liksom lika roligt som det borde vara. Vår nya lägenhet är fantastisk. Den är verkligen allting vi har velat ha och allting jag nånsin kunnat drömma om, men ändå känner jag mest ett lågmält yey? och en känsla av att vilja sova i veckor. Är sorg att ta udden ur allt annat i livet? Kan nån komma och förklara det här för mig eller?

13 kommentarer:

anna sa...

Åh. Jag vet att vi inte alls känner varandra, men jag känner igen mig väldigt mycket från när min pappa gick bort för snart fyra år sen.
Grät hysteriskt den eftermiddagen och kvällen då jag fått reda på att han dött (det skedde väldigt hastigt) men efter det gick jag in i vad jag kände var ett robot-mode där jag styrde med allt praktiskt, planerade begravning och så vidare. Även under själva begravningen fick jag liksom säga till mig själv att vara närvarande, för jag var till och med då i nåt slags fixarläge där jag och min bror var de som höll i trådarna.
Jag minns precis tankarna om att man inte sörjde på "det rätta sättet" och oron för att det skulle välla fram sen, all sorg som jag trängt undan. Och så exakt det där med att inte orka med sociala sammanhang. Massor av fina människor hörde av sig efter att det hänt. Jag blev så glad över att folk brydde sig (herregud vad bara ett litet sms betydde allt just då), men jag screenade samtal som aldrig förr. Till och med från min allra bästa vän. I mer än en veckas tid satt jag enbart (förutom när jag ringde samtal och fixade och donade) och kollade på skräp-tv och sov. Det var exakt det jag behövde då och min bror gjorde samma sak.
Jag "kan" verkligen inte mycket om sorg men jag tror absolut att sorg väldigt ofta ser ut precis så som du upplever den just nu. Inte gråt och skrik och explosiva känslor utan mer segt, grått, vemodigt, bittert. Och att den tar sig uttryck så i stället behöver INTE betyda att det är dåligt för en och att man tränger undan. Det är bara en annan variant. För min del har den där attack-vattenfallsorgen jag var rädd för inte riktigt kommit, utan i stället har den kommit lite då och då i pytsar under åren. Tar igen lite utebliven gråt så att säga.
Sen tror jag också att sånt här ofta kan vara kopplat till hur personen man sörjer har gått bort. Även om det verkar ha gått snabbt förstår jag det som att du visste och på något plan var förberedd på vad som komma skulle? Naturligtvis blir ju chocken enorm ändå när det väl händer, men tänker att sorgen kanske pga det också blir mindre explosiv, att man på något sätt börjat bearbeta det lite lite grann i förväg. Jag tänker så ang. pappa också. Även om han som sagt dog väldigt plötsligt så hade han varit jättesjuk bara månader innan och vi förberedde oss då på att han skulle gå bort. Därför fanns det på något sätt med mig, i mig, att det kunde hända.

Var snäll mot dig själv och fortsätt precis som du gör, utan dåligt samvete. Alla har sin egen sorg och bär den på precis det sätt som den kan och behöver.

Ta hand om dig!

Linn sa...

åh anna. det där var typ det finaste jag har läst nån gång. Jag började grina lite till och med. tusen tusen tusen tack för att du tog dig tid att skriva dom där raderna till mig. Du anar inte vad det hjälper.

Linn sa...

Och visst har jag också hunnit förbereda mig. Mamma fick cancer för 2,5 år sen och vi har hela tiden vetat att det är en cancerform man liksom inte klarar sig från, även om hoppet att just hon skulle göra det såklart har funnits där. Sen gick det ju rätt snabbt precis nu i slutet, men vi har ändå hunnit med att säga ordentliga farväl och kramas massor, även om tiden såklart aldrig är nog när det gäller den där sista kramen eller dom där sista orden.

egoistiska egon sa...

Har inte upplevt något som är i närheten av det du går igenom nu, men tror att mkt av det Anna skriver stämmer. Alla sörjer vi ju olika, men tror just så som du och Anna skriver är mkt vanligt.

Josefine sa...

Det finns nog inget som kan räknas som onormalt i en sådan här situation. Hjärnan och kroppen ser väl på något sätt till att man överlever. Och alla är ju olika. Jag tror att man hinner igenom många faser och sätt att se på vad som hänt. Döden är så verklig men samtidigt så otroligt ... overklig. Jag vet inte. Jag bara babblar.

Mirijam sa...

Nu var det länge sedan någon närstående till mig gick bort, men jag minns också den där känslan av att det var så sjukt att man funkade helt normalt mellan varven.

Och tyvärr så är du inte den enda av mina vänner vars ena förälder gått bort de senaste åren och jag tycker att alla säger samma sak som du, NÄR KOMMER DET liksom. Men jag tror att vår idé om sorg baseras mycket på filmsorg, det är så himla dramatiskt och storgråt och näsdukar överallt hela tiden, men så är det nog inte för så himla många, iaf inte vad jag hört när jag ser till mina vänner.

Och – din mamma har varit sjuk länge. Din hjärna har nog bearbetat det här både med din vetskap och för sig självt. Du har vetat länge att detta kan hända, det är inte som vid en bilolycka där man har noll sekunders tid på sig att förbereda sig för chocken.

Jag tror att det viktigaste är att minnas att känslor är känslor. Säga vad man vill om dom rackarna, men det går inte att styra dom. Tyvärr, för det hade varit väldigt praktiskt många gånger. Men du kommer nog gråta hysteriskt över många fler pizzor, men om du inte gör det så är det också okej. Det betyder inte att du saknar din mamma mindre för det.

Puss!

plingman sa...

Du frågar "Eller är det så här att ha sorg?" och jag tror svaret för många av oss skulle ge på den frågan är JA. Det är precis så som du bekriver det. Jag minns från när min pappa gick bort (helt oförberedd, tog livet av sig) att jag också var förvånad över hur bra allt fungerade ändå. tills en dag då jag bara bröt ihop på jobbet och fick sjukskriva mig ett par veckor. Och när jag ser på den tiden i efterhand så minns jag nästan ingenting. Jag vet att jag var på platser, gick kurser mm men jag minns ingenting av det. Försök att inte analysera sorgen, den kommer och går som den vill om man låter den. Ibland funkar allt bra, ibland bryter man ihop. Många kramar! Anna

Haren sa...

Sorg yttrar sig säkert olika för alla. Min lillebror dog i en olycka när jag var 19. När jag tänker tillbaka på den första tiden efter så var det verkligen som att alla i min familj gick på någon slags autopilot. Kroppen bara fungerar och gör det den måste. Och det är ju kroppens försvar. Om man genast kunde ta in omfattningen av det som hänt, då skulle ju ingen klara att överleva sorgen och det enorma i att någon som man älskar så intensivt inte finns här och nu. Nu har det gått 14(!) år sedan min lillebror dog och ofta känns det fortfarande obegripligt. Och overkligt. Men inte lika hjärtsnörpsont.

Hur klyschigt det än må låta, det finns verkligen inget rätt eller fel när det kommer till att sörja. Du kan ju bara göra det på ditt vis. Sen är det nog alltid en process man ska igenom i flera stadier.

Ta hand om dig! Och låt andra ta hand om dig med.

Cecilia sa...

Vi sörjer randigt, sägs det. Vi tar sorgen i bitar, större och sen allt mindre. Det finns inga rätt och fel. Jag har förlorat båda mina föräldrar inom loppet av några år, och sorgen har sett ganska olika ut, den finns alltid där, men visar sig i helt ojämn takt. En kompis, vars mamma också är död, sa till mig då vi talade om att det fanns folk som tyckte jag var "för glad" för att just ha mist en förälder, att "Passa på att vara glad när du kan". Tänker på det ganska ofta. Livet går trots allt vidare, sorgen försvinner aldrig, men man blir bättre och bättre på att leva med den.

Linn sa...

Jag älskar er så himla mycket! Bara att få läsa det här ger mig så himla mycket hjälp. Tack så jättemycket för att ni tar er tid att skriva ett par ord. KRAM!

Frida sa...

Instämmer i alla ovanstående talare. Låt det bara vara och komma som det gör. Ifrågasätt inte känslorna eller tro att folk ska tycka nåt om dig baserat på hur du är eller vad du gör. Vissa dagar går bra, andra mindre bra och däremellan är det ofta som att ett grått skynke liksom lite grann ligger över en. Att man inte riktigt kan känna fullt ut minns jag det som, vilket jag inte alltid märkte av under tiden utan det är nu efteråt som ba "aha, jo jag var nog rätt avtrubbad ändå".

Något som hjälpte mig när min pappa hade gått bort var att gå med i en "leva vidare"-grupp som det hette här. Vilket var en samtalsgrupp för yngre personer som förlorat någon närstående. Det gav mig möjligheten att ventilera med utomstående, att få beklaga och minnas och liksom älta lite utan att känna att jag belastade andra. Det är naturligtvis inte för alla, men för mig som kände att jag inte klarade prata om allt med de som stod mig nära hjälpte det otroligt.

Kram på dig, vi finns här för dig vi okända personer om du behöver oss.

m sa...

Min mamma gick bort i september, väntat att det skulle ske, dock var det problem under en operation och inte cancern som stal henne. Jag var väldigt duktig flicka på operationsdagen, helgen och sedan veckan efter begravningen. Efter det gick jag in i mig för det fanns"inga måsten" och jag umgicks med vänner, men jag var inte riktigt med. Jag lufsade omkring i ca en månad och bara umgicks med min syster och hennes systerdotter käka chips till middag. De lämnade mig nästan på dagen på månadsdagen. Dagen efter började jag arbeta igen.
Jag grät mest när jag var ensam och en gång med en mellanchef på jobbet. Jag blev helt knäckt av att en vikarie hade satt sig på min plats... Verkligen jättemärklig sak, men efter det så var jag mer "närvarande" med min ledsamhet jmf med innan.

Jag tror att jag under de senaste åren, främst våren och sommaren när prognos vård i slutskedet, sörjde mamma i förtid. Dock har jag under hösten och vintern funnit mig själv gråtandes på cykeln hem och över"ingenting". De kommer och går de där känslorna. Men allt jag har känt har varit rätt för mig just då. Finns fan ingen mall, jag och syskonen har sörjt helt olika. Jag vill prata om henne hela tiden, en annan vill helst inte prata och en tredje vill inte besöka graven.

Vi är alla olika.

inte skyldig sa...

Jag har ingen erfarenhet av den här typen av sorg men jag tycker att du skriver så bra Linn och är säker på att det är precis så som de andra kommenterar här också. Ingen sorg är den andra lik och låt dig bara känna som du känner. Jag tror också att du hjälper många som läser genom att skriva det här. Massa kärlek till dig.