torsdag, maj 15

Jag är tillbaka i vardagen igen, temporärt. Min kollega svarade Hurra! Jag har längtat efter dig! som svar på min fråga om hen skulle jobba idag och därmed kunna släppa in mig eftersom mina nycklar är hos nån av våra timanställda. Igår när jag kom hem blev jag arg på Andreas för att jag tyckte att han höll på och gav mig råd när jag egentligen bara ville gnälla och höra jaaa du har helt rätt stackars lilla dig *klappar på ryggen*. Det var inte så nödvändigt, men det är svårt det här med ilska och irritation också. Jag tror att jag har kommit förbi hela orättvisetänket* och den onödiga ilskan den medför, men alla små konfrontationer i vardagen som jag (mkt duktigt) liksom ställer mig över äter i mig. Nån personal på sjukhuset som jag ju VET bara vill väl men som ibland inte har fingertoppskänsla och liksom vill praaaataa hur MÅR du Linn? Egentligen? och jag mest känner MEN DRA ÅT HELVETE JAG VILL INTE PRATA MED DIG och istället ler och svarar artigt. Nån som kommer in mitt i ett samtal på fel sätt. Bubblet under ytan vi alla bär på som slipper ut ibland när man inte förstår varandra och som är så lätt så lätt så lätt att hugga på. Familjerelationer som ska medlas. Alla gör ju sitt bästa men det är snårigt att få alla att förstå och att sätta egna gränser och att well, ens veta vad man vill eller behöver. Så, igår i mitt eget (nåja) hem med min stackars kille så ba gnällde jag loss och så kanske inte Andreas heller var på sitt soligaste humör och så blev vi kanske lite sådär småsura på varandra men sen fjäskade han lite genom att laga mat och gulla med mig så vi blev sams igen. Jag älskar den mannen till månen och tillbaka.

*Det finns ingen rättvisa i sjukdomar. Ingen förtjänar att bli sjuk, även om det ibland kan kännas så. Alla människor har lika värde, det gäller (tyvärr) även idioter. Kroppen får inte cancer för att karma finns. Det är en cellidioti. Cancer är inte elak. Den har ingen egen identitet. Den är förjävlig, men den har ingen själ man kan hata. Det är en felprogrammerad kroppsfunktion. Livet är livet och fast jag önskar med allt som är jag att det inte vore så så är det så. Jag kommer säkert ta tillbaka det här och köra ett varv till med ALLT ÄR ORÄTTVIST JAG HATAR LIVET VARFÖR HÄNDER DET HÄR OSS? men just nu: acceptans.

Inga kommentarer: