Det är inte tiden vi har tillsammans, Linn. Det är vad vi gör med den.

Det är en ny verklighet nu. Livet där mamma är minnen och delar av mig och min syster och min pappa och alla som älskade henne, men där hon i egen person inte längre finns hos oss. Det är oerhört oerhört oerhört tomt. Och sorgligt. Det är inte varken rättvist eller orättvist och cancer är ingenting som i sig självt är elakt. Jag vill bara säga att just det är väldigt viktigt för mig. Det är en hemsk otur att råka ut för cancer, men den i sig själv är inte elak. Den är ingenting mer än en kroppsfunktion som går fel och orsakar en helvetes massa lidande för väldigt många människor. Det finns ingen rättvisa i sjukdomar. Jag vill inte att minnet av mamma ska solkas av ilska och mörka tankar, ånger eller ångest. Mamma var oerhört många saker, alltigenom fina. Hon har gett mig, och min familj, så mycket fint och så många saker att hålla fast i nu, i det nya livet. Hennes ord kommer eka genom mitt huvud. Hennes kärlek går långt in i varje cell i min kropp. Lilla, älskade, fina mamma. Jag saknar dig oändligt.