måndag, maj 12

Regnblandad sol med mullrande åska

Så mycket som ändras på ett par fjuttiga veckor. Jag har typ halvt flyttat hem till Lidköping, for now. Mamma bor på sjukhus och vi försöker ta tillvara på tiden. Tid är ett jävligt flytande begrepp kan jag säga. Eoner av sorg finns i magtrakten, nån tidsblinkning bort i det stora hela, och samtidigt glädjen en liten minut kan ge. Trösten en kramtid kan skänka. Sekunderna det tar för skrattet att flytta sig från naveltrakten till bakre delen av gommen.

Livet, hörrni, så förjävligt och så fint. Snälla snälla snälla slösa inte bort den på idioter och ring den där personen som du har tänkt ringa ett tag. Håll jävligt hårt i dom som står er nära och boka en resa och hälsa på dom direkt. Säg vad ni tycker. Fråga det ni vill veta. Dröj inte kvar i det ni inte kan vill orkar förändra. Gå framåt, vidare, se det fina. En dag (hoppas inte) så står ni där jag står nu och då ska gudarna veta att det är förjävla skönt att ha sagt dom sakerna man vill säga. Det är jobbigt nog ändå.

Jag har snöat in på kroppen också. Hur tiotusentals år av utveckling har gjort den smart nog att ha vett att utveckla eget morfin och portionera ut det vid behov (gnm gråt vsg för info) och samtidigt så dumihuvet så den förstör sig själv. Hur den fixar till huvudet så man på nåt sätt ändå verkar fungera fast the unmentionable är på ingång. Varför man blir torr i ögonen av att gråta mycket. Sånt. På nåt sätt ger fakta nåt att hänga upp mig på in time of need. Det, och meningar folk jag älskar har sagt till mig lately. Thank god för smartheten i mitt skyddsnät. Att ingen relation man vill ha nånsin tar slut. Att det inte blir värre än så här, det blir bara konstant och man lär sig bära det konstanta. Att det finns dom som på två livstider inte har nått dit jag är med mamma och att det inte är tiden vi har med varandra utan vad vi har gjort med tiden vi haft. Det sista är mammas och ja, hon tröstar mig i det här. Jag gråter vid hennes sängkant, huvudet i hennes knä, och hon tröstar. Vi kan möta varandra i det ledsna älskling, säger hon med tårar i halsen i ögonen på kinderna och stryker mig över håret. Fina älskade underbara mamma. Jag kommer klara mig, men det kommer bli så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt.

23 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Åh Linn, min fina fina vän. Önskar att jag kunde lindra. Och förhindra.

4everfine sa...

Jag är så oändligt ledsen att ni är där ni är, att ni har det som ni har det, att ni måste gå igenom det här. Sänder alla goda tankar jag överhuvudtaget har. KRAM

Hanna sa...

Du beskriver det så på pricken, Linn.
Livet.
Sitter här på tunnelbanan och gråter och skickar all min styrka till er. Kram.

S sa...

Men fyfan, nej nej nej. Har inte förstått att det var såhär illa. Finns fan inga ord. Och det ger en (mig) perspektiv på de i-landsproblem (och egentligen icke-problem) många av oss andra har.

Christel sa...

Åh, fy fan. Jag vet inte vad jag ska säga. Kan man säga nåt? KRAM!!

Camilla sa...

Vad ont det gör att läsa. KRAM!

Mirijam sa...

Fina ni. Skickar massa kärlek till hela familjen och förbannar den här pissiga sjukdomen som bara förstör så jävla mycket.

Ta hand om er hjärtat! <3

Jessica sa...

Så överjävligt, inte heller jag visste att det var så illa. Tänker på dig. <3

Maria sa...

Så oerhört sorgligt. Och så oerhört berörande skrivet om tiden och livet. Jag tänker ha det som ett mantra.

Annika sa...

Å, fina och starka du. Skickar styrka härifrån, vad det nu betyder eller ger. Kram.

Anonym sa...

Stor kram!
/emma

dendaromjenny sa...

Tusen miljoner kramar.

Nu är det jag som ringer mina föräldrar, och lovar att göra det ofta och inte låta det irriterande krypa inför skinnet på mig den där gemensamma semesterveckan i sommar när vi ska bo hos dem.

Jag gör det för dig och din mamma Linn. Tar vara på tiden.

Tove sa...

Så himla fint skrivet. Styrka och kärlek till dig i den här tiden!

Sara: sa...

Åh så obeskrivligt hemskt. Finns inte ord. Tusen kramar.

Jessie sa...

Jag har tänkt på dig eftersom det varit lite tyst här och velat skriva något... Men det finns ju egentligen inga ord som ligger bra i mun. Jag blir så himla berörd av dina fina ord. Ta hand om dig, jag skickar tusen och åter tusen kramar så här över internet. <3

Lisa sa...

Åh, Linn, fy fan, NEEEEJ!

Önskar jag kunde säga något smart, men ringer min mamma istället.

Kram på dig.

SARA sa...

Så otroligt hemskt och sorgligt. Tänker på dig och känner för dig! Kram.

Tears and pearls sa...

En stor kram! <3

Emma sa...

Börjar gråta när jag läser. Alla kramar som finns till dig och din mamma.

Jenny L sa...

En varm hälsning från en som vägrar ta bort sin mammas telefonnummer ur adressboken trots att numret inte går nånstans längre.

Det blir tomt. Men ditt liv fortsätter.

st germain sa...

Det är en förjävla sjukdom och inte någonstans borde det vara tillåtet att göra mammor sjuka. Det är min största skräck men du har rätt i att det är relationen som den är, vad den har varit och vad den har gjort en till som är det viktiga. Det har man alltid med sig. Men mammor borde ändå aldrig, aldrig, aldrig få försvinna.

inte skyldig sa...

Åh Linn. <3

Helen Bruhno sa...

Jag känner inte dig och jag brukar inte heller skriva kommentarer såhär helt apropå. Jag läser din blogg emellanåt då du är en så klok människa. Just nu har jag tårar i ögonen för din skull. Det är så orättvist och jag har inga ord. Jag ska nu ringa min mamma och berätta att jag älskar henne, något jag aldrig brukar säga. Jag skickar styrkekramar till dig och din familj.