Min mage hälsar och säger förlåt

Nä, men okej. Jag kommer förmodligen bli världens största preggo. Hej hej vecka 18.

Joel Alme säger i Jills veranda att det viktigaste är att känna sig älskad och välkommen hemma, för om inte där så var? På ett ungefär. Och jag tänker på självklarheten jag bär med mig varje dag överallt alltid alltid alltid. Jag och min syster är och har alltid varit så självklart välkomna hemma så iallafall jag tar det så oerhört för givet så att jag inte ens frågar om jag får komma när vi ska åka dit. Eller jag kanske frågar när jag talar om att vi kommer, men jag lyssnar definitivt inte på svaret. Inte ens om pappa säger att han inte är hemma lyssnar jag. Jag åker dit när jag vill. Fy fan vad lyxigt det är. Fy fan vad lyxigt det är att vara älskad till den grad att det liksom är som en extra ryggradsreflex, så självklart så jag inte tänker på det.

Tänk vilken gåva det är att ge det till sina barn. Tänk vilken tur att födas in i en sån miljö.

Bilar bilar bilar

Ja, nä, men vi fortsätter väl livet som vanligt då? Här kommer dagens dos av vardagsrealism i den trygga svenska medelklassen.

Vi har köpt en bil. En familjetraktor, jag menar bil. Vi har ju haft en liten Ford Fiesta sen förra hösten och ihop med den lilla känsloaspekten att det var mammas bil så ÄLSKAR jag den. Den är liten och nätt och drar typ ingen bensin (tur och retur till Lidköping på mindre än en tank / 30 liter) och den är lätt att parkera och mjuk att köra och har allting man kan behöva. Den nya bilen är en Volvo V70 och kvalitetsmässigt går det ju inte ens att börja jämföra pga så himla överlägsen, men den är så stooooor. Den har ju allting vi behöver in terms of plats för bebis och bebistillbehör och säkerhet och den är för vuxna människor och den är jättefin och jättebra på alla sätt och vis, men jag älskar den inte än. Förmodligen älskar jag den inte för att den betyder att jag är vuxen och att jag måste sälja mammas bil och det gör fkn ont att sälja den. Jag har separationsångest deluxe och vill helst behålla den, men alltså till och med jag fattar att det är total idioti. Vi bor i innerstan. Vi behöver fan knappt en bil, let alone två, och den kostar pengar bara genom att existera men buhuhuhu jag vill inte. Imorse signade jag iallafall ett kontrakt för försäljning genom KVD för jag och Andypants kom fram till att det inte är bra för mitt preggopsyke att hantera blocketfolk och på fredag lämnar jag ifrån mig den för försäljning. Jag är typ redan ledsen.

Den stora lättnaden (9+1)

Imorse var vi hos barnmorskan för inskrivning. Hon jag träffade förra gången var sjuk så vi fick en ny som visade sig vara mycket trevligare så nu har vi bytt till henne väldigt smidigt. Jag var livrädd och har haft superångest för att gå dit pga hypokondriker som tror att allting är SuPeRdÅLiGt med allt så när mitt blodtryck visade sig vara perfekt och likaså järnvärdet, blodsockret och vad mer dom nu mäter så var det som om världens största sten bara föll från mitt bröst. Nu ska vi få göra KUB-test och ett sånt där rutinultraljud och SEN ska vi träffa henne igen. I början av december. Typ en evighet bort ju. This preggo be healthy, hurra!

Alltså jag vet verkligen inte vad jag ska skriva här när världen ser ut som den gör. Allt känns så fjuttigt eftersom allting i jämförelse blir så fjuttigt. Jävla maktgalna idioter till män överallt.

Vi var på Fotografiska i lördags. Där finns Magnus Wennmans Där barnen sover, bildserien om barn som drabbas av kriget. Det var så mycket känslor i det lilla nedsläckta bakre rummet och med all rätt. Verkligheten att det som hände i Paris är vardag för så många kunde inte blivit tydligare än just där, just då. Samtidigt var det oundvikligt att slås av kontrasten av vit medelklass som med tårar på kinderna bara gick ut ur det lilla rummet, kollade på lite andra foton och sen fortsatte med våra liv med en liten ryckning av en axel och kanske lite tyngre hjärtan. Vi kan ju unna oss att känna precis hur mycket empati vi vill med för i våra liv finns ju i princip inget ont. Våra liv fortsätter som vanligt. Vad kan det möjligen finnas att säga om min vardag då utan att det låter bortskämt/vidrigt/verklighetsfrånvänt?

Vänder det nu eller är det över? (8+5)

I torsdags fick jag så jävla ont i njurarna så jag fick gå direkt och lägga mig med en varm vattenflaska och en alvedon och gunga fram och tillbaka tills jag somnade. När jag vaknade kände jag ingenting. Enter (som i ungefär allt annat i graviditeten): oro. Jag pendlar mellan att tycka att gravid är svintråkigt och vara livrädd för att pyret där inne inte lever längre. Gud vad det måste ha varit så mycket enklare att ha fått barn när vi var typ tjugofem och internet inte var lika utbrett och ingen annan hade varit gravid och man inte visste bättre. Nu går det ju i princip att tänka på nåt annat än missfall och missade aborter, eller vad det heter på svenska, och allt annat jävla skräp som kan gå fel. Jag trodde i min enfald innan jag blev gravid och "råkade" läsa lite på olika forum att missfall = blöda, men det är visst vanligt att man går omkring och kroppen tror att den är preggers fast fostret har dött. Det känns ju..sådär. Efter i torsdags mår jag i princip inte illa alls, vilket ju borde vara nån form av cause for celebration, men istället går jag och tänker att barnmorskan kommer säga att det inte längre finns nåt litet pyre när vi gör ultraljudet. Det är ju peppigt.

Samtidigt: tvättar minibodys och minibyxor och minimössa och har börjat vakna på nätterna för att gå upp och kissa och måste ligga med armarna uppallade av kuddar framför mig på nätterna för att inte dö av ont i brösten. Är eventuellt fortfarande gravid.

Att räkna som pappa (8+0)

När min pappa spelar golf hittar han alltid ett sätt att vinna på, även om han förlorar den officiella tävlingen som samtliga spelare än medvetna om. Nu kan jag nästan ingenting om golf (pga snark) men säg att det flest poäng vinner som är tävlingen och någon annan har fler poäng, då räknar pappa snabbt ihop att han hade färre slag/vann fler hål/nåt annat man kan räkna på och lutar sig sen nöjt tillbaka i stolen. Ungefär så känner jag att det här med att vara gravid är. Först räknar man att graviditeten startar vid senaste mensens första dag och vips så är man minst i vecka fyraish innan det ens syns på ett test att man är preggers. Sen räknas veckor som påbörjade veckor och åtta fullgångna veckor + 1 dag ger vecka nio som i sin tur ger månad tre. Jag är i tredje månaden enligt gravidsättet att räkna fast jag blev gravid nån gång i början av augusti och det idag är den 16 september och jag egentligen väl mer är en sådär sex veckor in i att vara befruktad. Alltså I'm not complaining, ju snabbare det här kan gå desto bättre, men det är lite konstigt yo. Kollade statistik i en app igår och ba GRATTIS DU HAR KLARAT AV 20,4% AV GRAVIDITETEN. Hoppas resterande femtedelar går lika snabbt.

Edit: alltså är inte i vecka 8 nu. Är 39,6% in nu. Den andra femtedelen gick inte riktigt lika fort som den första.

Idag är mammas födelsedag. Hon skulle ha blivit femtioåtta. Femtioåtta. Det är liksom ingenting. Jag har gråtit så mycket ikväll så jag inte har några tårar kvar för ens mamma borde få finnas hos en betydligt längre än så.

Igår käkade jag middag med hemma hos en av mina jobbarkompisar med resten av vårt lilla team och två stycken bonusperson i form av vuxna och två stycken bonuspersoner till i form av barn. Det var så himla härligt. Ni vet när vissa kvällar och konstellationer av människor liksom bara funkar? När alla samtal flyter på och humorn klickar och maten är god och det är trevligt och ja, ni fattar. Så var det igår och på nåt sätt behövde jag det så himla mycket. En sak med att vara preggers är ju att det lätt blir centre of attention i ens eget huvud, men också en del hos andra fina person som liksom bryr sig, men igår fick jag bara vara jag. Inte jag som är gravid utan jag. Mer specifikt det jaget som fanns innan mamma dog, innan jag blev sönderstressad på jobbet, innan jag började vara hemma 95% av min fritid. Det jag som var när jag inte kände att en situation med främmande människor krävde en ansträngning och som därför också alltid blir lite...forcerad. Det jag som har något att säga och som till och med är lite rolig. Jag fick vara henne igår och när jag kom hem så var jag helt pladdrig och somnade inte förrän halv två. Det var det värt.

Detta illamående gör ej under för min personlighet (7+5)

Herre_gud_vad_jag_mår_illa. Hela dagarna, dygnet runt förutom när jag sover. Förut har det varit när jag har varit hungrig eller på väg att bli hungrig, men nu är det mer konstant. Jag är världens tråkigaste människa att leva med just nu för jag är sur och tycker synd om mig själv och tycker allting är tråkigt och äckligt. Jag försöker äta men det är inte superenkelt när bara tanken på att tugga på nånting får mig att vilja dö av disgust. Jag spyr fortfarande inte och klarar ju av att vara upprätt större delen av dagen så jag kanske ändå ska vara lite tacksam, men det är svårt. Plus bonusgrej: har insett att det som växer i min kropp är en liten liten liten liten människa med hjärta och lungor och små fingrar och ögon som börjar få färg och jag tycker det är så himla obehagligt. Vinner most def inte priset som världens gulligaste preggo.

Ett litet hallon (7+0)

17,5% av graviditeten är genomförd. Woop woop! Jag har börjat tänka att det faktiskt kanske kan bli ett barn av det här lilla fröet ändå och inte bara utgå ifrån att allt kommer gå åt helvete. Andreas kom med ett namnförslag häromdagen som först fick mig att titta upp från soffan väl-dig-t plötsligt och frustfnissa, men som sen ba eh fast det är rätt gulligt ändå och nu har jag gått så långt så jag liksom tänker att det är det namnet som ungen ska heta (om allt går bra no jinx). Det är rätt knasigt och jag hade förmodligen tyckt att det var urskumt om nån av mina kompisar hade valt det och det är framförallt jävligt långt ifrån Pelle Astrid Kalle Märta Bosse Greta-aktiga namnen som vi har skrivit upp i övrigt, men det har gjort att jag ändå börjar känna att jag ska få en unge och att det inte bara är en cellklump som får mig att må dåligt hela tiden. När mamma och pappa väntade mig så diskuterade dom aldrig namn för mamma bestämde sig när hon var nio-tio år och såg att Liv Ullman hade döpt sitt barn till Linn att det skulle minsann hennes barn heta också. Så mamma bestämde att barnet skulle heta Linn och ut kom det som tur var en tjej. Funderar på att försöka med samma sak.



Edit så här åtta veckor senare: Barnet ska absolut INTE hela det namnet. Det låter som en seriefigur på det dåliga sättet. Back to Pelle Astrid Kalle Märta Bosse Greta.

Som att vara konstant bakfull (6+5)

Så känns det. En konstant jävla baksmälla där ingenting är gott trots känslan av att ha mask i magen och där illamåendet ligger strax under svalget, men aldrig rör sig därifrån. HUR STÅR FOLK UT?! Helt seriöst alltså, jag mår ändå rätt bra. Jag varken kräks eller somnar mitt i maten och sover gott på nätterna och funkar okej i huvudet och ändå tycker jag att det är är helt värdelöst. Hela grejen med att ha noll kontroll på sin kropp och bara behöva finna sig i dess nycker? Jag gillar det inte. Och det triggar ett sånt jävla dåligt samvete samtidigt. Jag VILL ju ha barn egentligen. Jag vill ju att fostret ska fortsätta leva och bli en bebis som kommer ut till oss och för varje jag hatar det här! jag känner känns det som att jag önskar olycka över det lilla växande pyret. Och jag har dåligt samvete för att jag bara inte är en sån person som njuuuuuuuter av livets miraaaaakel och går omkring och hennafärgar håret och gör mammayoga varje morgon och bara accepterar att aaaallt är okeeeej. Samt den sköna bonusgrejen att jag har dåligt samvete över att jag inte liksom känner nånting. Jag känner inte nån kärlek eller lycka eller nåt annat. Jag känner mig bakfull fast jag vet att det är för att jag är gravid. No more, no less.

Tiden tiden tiden (5+4)

Ibland när jag tänker på tiden så blir jag helt svindlig. För nästan exakt två år sen flyttade Andreas in hos mig i min lilla tvåa och vi målade väggar och byggde hyllor och slängde skräp och nu sitter jag här och är preggers. Och gift. Jag vill nästan skratta rakt ut när jag skriver det för det är så himla overkligt. För två år och nio månader sen var jag singel och nyårsönskade att jag kunde få träffa nån och nu, ja nu kollar jag på (ännu) större lägenhet/hus/radhus med snubben som är allt jag nånsin kunde ha önskat och förhoppningsvis snart även pappa till mitt barn. Eller han är ju pappa till embryot i magen ofc, men ni fattar. Om ett år har vi *fingers crossed* en liten bebis. En bebis! OMGOMGOMGOMGOMG! Tiden går så snabbt?

Fast också: tiden går så långsamt? Herregud vad det här med att vara preggers ställer till det i huvudet. För det första så går det fan inte att låta bli att hela tiden brasklappa det här. OM allt går bra. FÖRHOPPNINGSVIS har vi en bebis i slutet av april. Det är fortfarande väldigt TIDIGT och VI VET INTE HUR DET KOMMER ATT GÅ. Och alltså, jag är ju asglad över att vi lyckades med själva befruktningen, men sprudlande lycklig? Nej, men jag är inte det? Jag är helt ärligt mest ja, jag är gravid och det är skitkonstigt *axelryck inombords* och jag fast jag inte vill så skäms jag för hur jag känner. Andreas blev helt överlycklig och sprallig och jag känner mest mmmmmm..okej. Plus det här med att kroppen håller på och liksom håller på. Helt jävla omöjligt att veta hur man egentligen mår. Ena sekunden så stramar det i typ ljumskarna, andra känner man Absolut Ingenting och tredje så kollar man maniskt på pappret när man har kissat. Jag är inte trött, jag har inte mått illa och mina bröst är bara lite ömma, men jag har varit så jävla svullen i magen så det ser ut som att jag är i minst sjunde månaden och så blir jag andfådd och får hjärtklappning för fkn minska lilla. Man ba ska det vara så här eller är det nåt FEL PÅ MIG *googlar*? Dessutom har jag antingen fått nån form av mild förkylning eller så har jag redan fått täppt näsa på grund av slemhinnorna och what's worse även astmabesvär. Det är "kul". I fredags tog jag snabbverkande astmamedicin (har ringt min läkare som har kollat upp mina mediciner och garanterat att det inte är några som helst problem, ytterligare en grej att oroa sig för), vilket jag aldrig gör annars och fick sån jävla hjärtklappning. Vid ett tillfälle var min puls uppe i 110 slag per minut och då låg jag i soffan sen två timmar tillbaka. Den dödsångesten och känslan av okej ska det vara så här i nio månader/kommer jag ens klara av att vara gravid/SKA JAG DÖ NU? var ju inte jätterolig direkt. Jag ringde till 1177 som sa direkt att det var ofarligt för barnet och för mig och sen skakgrät jag hysteriskt i 30 minuter tills jag somnade mitt i. Alltså jag är hypokondriker sen innan och det här är fan inte bra. Andreas ba men är det verkligen bra att du oroar dig så här mycket? Ba eh nej, det är det säkert inte MEN VAD FAN VILL DU ATT JAG SKA GÖRA DÅ FÖRMINSKA INTE MINA KÄNSLOR BUHUHUUUUUU.

Resten av helgen struntade jag i medicinen och hade således ingen hjärtklappning när jag var still men jag blir likförbannat svintrött av att vara uppe och röra på mig och då blir jag rädd att jag inte får tillräckligt med syre och dödar vårt barn och vill ta medicin men av den tror jag att jag ska dö så ja. Det är inte kul att vara preggers va. (Obs NO JINX, stay in the womb little Cellen)

Plus: är gravid. Mår som att jag är gravid. Det syns inte att jag är gravid. = värdelöst. Längtar efter att vara i sjunde månaden och iallafall få gnälla ohejdat med förståelse från omgivningen. Just nu känns det som att jag borde bete mig precis som vanligt och må precis som vanligt och orka precis som vanligt eftersom jag ser ut precis som vanligt. Känsla: inget är som fkn vanligt för jag håller på att göra en bebis. Av saker jag äter. Och saker jag dricker. Och av mitt blod. Häromdagen till exempel så började hjärtat slå. Idag börjar den få ögonpluppar på huvudet. I förrgår fick den små knölar till armar. Inget. Är. Som. Vanligt.

Är du utsatt för våld? (5+0)

Jaha, här går jag och är gravid och känner ingenting mer än en jävla nästäppa och att jag är astmatät, vilket kan vara en helt normal jävla förkylning eller gravidsymptom. Mina bröstvårtor (sorry for graphics) har i och för sig blivit lite större och det är möjligt att tuttarna har blivit lite fastare, men i övrigt? Nada. I övrigt berättade jag för pappa igår genom att gömma ett gravtest, ett sånt därnt digitalt där det står gravid, i en iWatchlåda och ge till honom som present. Han blev så himla ställd och baGravid? GRA-VID? GRAAAAVID? Gravid? Linn, det står gravid här? Gravid? och det hjälpte knappt att jag sa eh jo alltså JAG är ju gravid för han satt fortfarande som ett frågetecken. Sen blev han lite rörd och glad, men gulligast var imorse när han skulle åka hem och kom in och kramade mig hejdå (jag låg och sov) och ba nu när det har sjunkit in lite så är det ju jätteroligt och fint och nåt att se fram emot. Insert NAAAAAW-emoji.

Jo, just det, idag var jag hos barnmorskan för första gången. Det var tvåtusen människor i väntrummet och mitt inre lyxlejon fick lite panik över att trängas bland en massa folk, men sen fick jag en barnmorska som var precis rätt på gränsen mellan auktoritär och kulturtant för att jag ska gilla henne massor så nu ska jag gå kvar där iallafall. Andreas fick inte följa med och sist kom den, Frågan: Hur är det med våld och så? och även fast tanken på att han ska slå mig är helt skrattretande (som han sa förut är det nån som skulle slå nån i vårt förhållande är det nog du och well, that's true.) så tycker jag att det är jättebra att dom frågar. Nu ska jag maila livsmedelsverket och fråga om jag får äta Omega 3 i nån form av algform och sen ska jag go on with my life (ha möte i brf-styrelsen som jag inte vill nåt hellre än att gå ur pga får ilskesvallningar varje gång boss lady gör nån form av kommunikation).

Det ÄR inte okej

Jag kan inte gilla världen just nu. Alltså jag kan inte det. Det är krig och hot och våld och kaos och så sitter det folk här uppe i förskonade, trygga norden och hatar. Dom hatar på nätet. Dom hatar öppet på gatan. Dom bränner ner egendom dom förmodligen inte ens använder till nåt annat bara för att folk med en annan hudfärg inte ska få sova på golvet där inne. Dom sitter i riksdagen och låtsas att dom är nånting finare och slutligen, dom skapar människor som går in på en skola med barn och hugger ihjäl människor bara för att just dom människorna hade en annan jävla hudfärg.

Det är inte okej. Det är fkn INTE okej.

Jag är vit och medelklass och kan inte sätta mig in i obehaget och rädslan och en vanlig jävla vardag som andra, mindre tursamma i färg- och födelselandslotteriet, har varje dag. Det lilla som läcker igenom till min sfär är nog för att få mig att må illa och jag känner mig så himla maktlös. Jag vill inte vara en del av ett samhälle som är exkluderande. Det är så jävla äckligt att det finns folk som vill det och det är så himla sorgligt att det är dom som på nåt sätt sätter tonen.

Tårta! Chokladtårta! Smörgåstårta! VAD SOM HELST FÖR TÅRTA!

Jahapp, då kan vi skriva upp i tidens böcker att den första cravingen har uppstått. Jag pratar om det o-er-hör-da suger efter tårta. Ett sug som i sig är relativt spännande med tanke på att jag är ägg- och nötallergiker och i princip aldrig har ätit nån form av tårta i hela mitt liv. Eller okej, så sorgligt är det inte, men förutom pannkakstårta, bröllopstårta, marängtårta på midsommar och en chokladtårta Andreas gjorde på min födelsedag för två år sen så är jag ganska oerfaren på all things bakelser/tårtor. Until nu, för helvete vad jag är sugen på konsistensen av tårta. Att äta annat sött funkar inte, det måste vara tårta. I nåt försök att blidka mig bakade Andreas (det lilla gullot) kladdkaka idag efter vi hade varit på Ikea och jag DOG av gott, men har i och med det tyvärr också fått blodad tand. Ligger och googlar smörgåstårtor och sväljer saliv trots att varenda tårta borde verka svinäcklig ingredienserna att döma. Jag menar skinka, ost, majonäs, grädde, ananas, leverpastej, apelsin och kiwi? Kom igen, det MÅSTE vara äckligt?! *dregglar*

Det krävs så lite att få mig glad

Team Ikea Foevah

Första outingen (4+0)

Jag ringde till min syster och berättade igår. Det lät ungefär så här:

Jag: Ja, alltså jag mår bra men jag har lite ont i huvudet och mår lite illa för att eh jo men vi eller jag gjorde ett gravidite....
Syster: AHAHAHAHIIHIHIHI HIHIH IIIIIIIIIIIIIIII PIIIIP PIIIIP PIIIIIP ÄR DET HIHIHI SANT IIIIH PIIP PIIIIP PIIP ÄR DET SANT IIIIIH ÅÅÅÅÅÅH IIIIIIIH ÄR DET SANT? HAHAHAH OOOOHHOHOHO IHIHIHIH.

Så det gick väl ändå bra tycker jag.

Tips på strumpbyxor sökes

Ahmen okej, här kommer dagens (årets?) absolut minsta problem, men det är fortfarande ett problem. Mina strumpbyxor börjar nu bli för korta över magen och hamnar nånstans mitt på och liksom rullar ner hela tiden med nån form av väldigt oönskat och obekvämt femtonårshäng som följd. I CAN'T TAKE IT ANYMORE! Jag brukar använda Lindex ekostrumpbyxor med 80 denier eller HMs dito, eller ibland HMs sköna 100 denier men dom är 1) alltid glansiga = uerk och 2) går sönder i resåren i midjan = irro. Jag har letat på HM och Lindex efter preggogrejer men dom är alltid såna där URFULA supertunna? Förlåt, men vem använder tunna strumpbyxor 2015 förutom Silvia och möjligtvis Magdalena Ribbing? So; är det nån som vet var man kan hitta strumpbyxor som funkar för preggomagar och som är matta och minst 60 denier, helst 80? Jag lovar evig fkn tacksamhet för hjälpen.

Torsdag 20 augusti (4+0)

HERREGUD JAG ÄR GRAVID! Det är inte så lätt att strukturera ett bokslut samtidigt som hjärnan på repeat drar jag är gravid jag är gravid jag är gravid jag är gravid jag är gravid. Innan imorse hade jag i princip inga tecken och nu är jag skittrött och vill bara gå hem och lägga mig samtidigt som jag har den där härliga huvudvärken jag får vid mens och är rädd för att ta alvedon. Vill mest bara att Andreas ska komma hem från jobbet, att jag ska komma hem från jobbet och att vi ska ligga i sängen och titta på varandra och försöka ta in det här. Jag var liksom inställd på att det skulle ta hur lång tid som helst, att det inte skulle gå alls och så tar det sig på andra försöket. Och nu känner jag att jag måste skriva en stor brasklapp om att jag vet att det är tidigt och att vi kan få missfall och det är rätt så stor risk ändå, men iallafall. Jag vill kunna vara lite glad i ett par dagar innan jag börjar oroa mig.

Okej, då kör vi (4+0)

Gravid 1-2 står det helt fast i den lilla displayen på testet. Jag läser en gång till - Gravid Raskaana 1-2 - och öppnar badrumsdörren och försöker höra om Andreas är kvar hemma eller om han har gått till jobbet redan. Vi blev asosams igårkväll och han sov på soffan och har smugit omkring hemma som ett tyst moln sen jag vaknade och fast han alltid pussar mig hejdå innan han går hade han lätt kunnat bara gå idag. Sen står han där i vit skjorta framför sovrumsdörren och jag darrar skakar fnittrar hickar gråter och glor på honom med en hand framför munnen lite hollywooddramatiskt sådär. Kanske att han aldrig har tagit så stort kliv så snabbt i hela sitt liv men så står jag inne i en kram och jag gråthickfnissar och han mumlar jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig ner i min nacke. Gå och titta så jag inte läste fel och han lyder och kommer ut och baby vi ska få en bebis med tårar och världens största leende.





(Jag hemligbloggade lite för min egen skull innan det var out in the open så jag tänkte posta det lite i efterhand istället för att ha en gravidblogg ingen orkar med. Här är nummer ett.)

Tusen tack för alla grattis! (!!!)

Ligger i en säng in Edinburgh bredvid min bästis. Lyssna nu på mig: Edinburgh är det nya svarta. Jag skojar inte ens. Vi har varit på comedy club, åkt turistbuss och gått över en mil. Vi behövde bara pausa en gång i timman för att äta och/eller kissa. Dis pregnancy thing be awesome so far förutom behovet att kissa cirka jämt och grejen att maten inte riktigt får plats så jag måste äta svinofta istället. Okej, nu dka jag sova. Puss

En liten kärleksförklaring

För sex månader sen stod jag på ett berg, i en strimma sol från en annars molnig himmel, med mannen som har mitt hjärta för alltid alltid alltid. Världens bästa band Fluru spelade The 6ths You you you you you och vi hade precis lovat varandra framtiden.

Det låter så klyschigt, men det var den finaste dagen i mitt liv. Tills en dag för tre månader sen när jag klev ut ur badrummet och ropade hans namn och kanske aldrig förut har varit i en kram så fort. Jag fnittergrät ränder i hans vita skjorta och hans tårar blötte min nacke och han viskade jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig. I min hand låg en blåvit platsgrej med Gravid 1-2 i displayen.

Om sex månader kommer förmodligen nästa finhetsrekord, en bebis. Vår bebis. Och jag tänker att det var låten som spelades den där fina dagen i april som hen dansade till idag i min mage när vi för första gången fick se det livliga, ljuvliga livet som bor där inne.

Så jävla peppig fredag va

Blev helt jävla megaklar med bokslutet igår och passade på att också bli helt klar med kvartalsbokslutet OCH sortera alla våra skräppärmar. Kände mig helt orimligt nöjd efteråt. Nu kom jag precis på att jag inte har lämnat in nån utläggsrapport på länge och såg att totalsumman hamnade strax över femtusen. Jag vet att det är asmycket att ligga ute med, men lite här och lite där under ett gäng månader liksom märks inte så nu känns det som att jag har vunnit på lotto när jag får tillbaka det. Imorgon ska jag ha sport- och kulturdag med Stina och ikväll ska jag somna i soffan klockan åtta. Känner high five på mig själv just nu.

Unne mä å götte mä

Pratade med sjuksköterska precis som inte var ett dugg orolig och dom sa till mig att komma in med ett urinprov nästa vecka för säkerhets skull. Jahapp. Så nu sitter jag i soffan i vardagsrummet och skulle väl för all del kunna åka till jobbet och jobba resterande del av denna dag, meeeeen jag skulle ju å andra sidan kunna se det som en dag när jag kan ta hand om mig själv. Ni vet, duscha länge, fila fötter och naglar, kanske till och med måla naglarna. Andreas fick nåt form av ryck i förrgår och ba ska vi inte gå på stan i helgen och köpa lite nya kläder till dig? Eh, jo tack? Jag vill ha den här klänningen och den här toppen och dom här skorna. Är ju tyvärr inte gjord av pengar så jag kommer väl komma hem med ett gäng jerseykjolar från H&M för 99kr/styck och nån stickad tröja från Monki.

Fick plötslig värk njurarna igårkväll och låg och kved i sängen med en alvedon och en ramlösaflaska fylld med varmvatten (har ej micro så vetekudde funkar inte yo) och trodde, i vanlig dödsångestordning, att jag skulle dö. Vaknade imorse och kände ingenting så nu känner jag mig jävligt tveksam här. Antingen är det en urinvägsinfektion som jag inte har känt av pga känner aldrig av dom förrän dom går upp i njurarna eller så åt jag nåt igår som min dumma allergikropp på nåt sätt reagerade emot. Det som talar för alternativ ett är att det kändes exakt som en UVI gone bad. Det dom talar emot är att sån smärta inte slutar förrän jag får penicillin och jag känner ju som sagt ingenting nu plus har inte varit extra kissnödig, vilket ju lite talar för alternativ två. Problemet med det är att jag inte åt nåt konstigt igår förutom en ny vitamin (B6 för den som undrar) som jag har hört ska vara bra om man har allergi/astma/torr hud. Kan det vara en vitamin? Har ingen större lust att prova igen pga det var ytterst oskönt men vill inte heller gå omkring med obehandlad njurbäckeninflammation. Stannade hemma från jobbet för jag sov så dåligt inatt plus väntar på tid för återupprungning från vårdcentralen för en tid att komma dit. High life osv.

Jag är hos pappa i helgen, bara jag och pappa, och det är så mysigt. Han har lagat mat och jag har legat på kökssoffan och pekat och tipsat och fnissat. Vi har sett på fotboll och på film och käkat middag med min moster och en av mina kusiner och jag har igen känt en oerhörd tacksamhet för den trygghet som är min familj. Alla borde få ha det så här. Det är så hjärtetvistande att så många i världen lever i otrygghet på grund av maktgalna män, maktgalna nationer. Det är svindlande vad vi gör mot varandra under den korta korta tid som vi lever och hur mycket ondska som finns. Det är så sjukt så jag klarar inte av, som i kan inte förstå, att tänka klart tanken. Det är som rymden fast bara mörker och fult.

En sak som är jobbig och väldigt annorlunda sen mamma dog är hur mina relationer har ändrats. Det började förmodligen redan när jag jobbade på Minirodini och höll på att jobba ihjäl mig och oroade mig för mamma på sidan av. Tiden som tidigare varit oändlig krympte och krympte och krympte och till sist fanns det nästan ingen tid kvar till nåt annat än att överleva och mitt stora nätverk, relationerna med fina personer, blev svagare och svagare. Det kanske äe en naturlig del av att bli vuxen och det kanske egentligen är en kombination av familjebildandande, som ju har en tendens att vara ganska tidsödande, och brist på engagemang och ork från min sida, men oavsett så saknar jag alla ibland. Rätt ofta.

Tiden efter mamma, året efter mamma, var ganska mycket som ett svart hål. Jag kommer helt ärligt inte ihåg speciellt mycket eftersom ingenting hände och den tiden som jag inte låg i soffan och var deppig ägnade jag mest åt att försöka vara sällskap till pappa eller träffa dom som jag aldrig kommer kunna vara utan. Även min relation till mina bästisar är annorlunda nu, nästan ny och lite öm ibland. Det är inte lätt att vara kompis med nån som är totalt inåtvänd och relativt ointresserad av en och ens vanor och god bless dom för att dom står ut ändå.

Jag vet inte vad ni har för uppfattning om mig, men jag gissar på att ni tänker mig som ganska extrovert. Det har jag alltid gjort också, men i den mörka sörjan som är sorg så försvann lite det som var min intuition och mina skills i att dra en konversation framåt. Det börjar komma tillbaka, thank god, men fortfarande får jag ibland aktivt tänka på vad jag ska säga/fråga personen mittemot ibland, även när den personen är en av mina närmsta. Det är märkligt och det gör att jag tvivlar mycket mer nu än vad jag nånsin gjort förut på min egen person och min del av mina relationer. Tycker dom om mig? Verkligen? Har jag nåt att bidra med? Och det hjälps kanske inte heller av att min telefon som tidigare kunde plinga flera gånger per kväll nu kan vara tyst över en hel helg och att almanackan är ständigt tom. Alltså det är ingens fel och jag skyller inte på någon eller tycker att det är någons fel eller ens fel alls. Det är vad som händer när livet händer men ibland kan jag sakna livet jag hade med folket jag hade det med.

Ja, för oss som inte har några riktiga problem så

Det är verkligen inte sunt för mitt psyke att vara ensam hemma alltså. Dels kan jag inte somna och dels hinner jag tänka på alldeles för mycket saker. Vi har ju bokat en resa till Turkiet i slutet på september och hade planen att bara ligga i en solstol och njuta av den delade poolen precis utanför uteplatsen och nu känns det inte alls bra att åka. Det är oroligt och resenärer på plats har blivit tillsagda att hålla sig på hotellet och även om UD inte avråder från att resa till turistorter vid medelhavet känner jag mig ändå orolig inombords och det är inte kul. Och medan jag skriver det här är jag fullt medveten om hur äckligt det låter att jag inte känner för att åka och bada i vår privata pool för att det är lite oroligt medan folk flyr allt dom äger och riskerar livet och jag önskar av mitt liv att alla i världen kunde ha mina "problem" istället för sina riktiga, men samtidigt är det här ju mitt liv och min verklighet. Iallafall: imorse avbokade jag kalaset för ingen sol i världen är värd att vara kaninhjärterädd för.

New low

Beställde precis Pizza Hut-pizza med utkörning. Ligger i soffan under ett täcke och fryser (vi har fönsterrenovering, är ej sjuk) och min man är på tredagarskonferens. Vi är lite nykära för tillfället så igår innan vi skulle somna så började han nästan gråta lite för jag tycker det är så onödigt att vi ska sova borta två nätter jag kommer längta ihjäl mig. Och ja, well, jag också. Det händer fan inte mycket nuförtiden utanför jobbubblan, därav min frånvaro. Eller i världen händer det ju massor. Jag känner mig förhoppningsfullt positiv till framtiden för det här kan inte bara vara ett par veckors drive. Allt engagemang från privatpersoner och företag måste resultera i politiska beslut baserade på humanism och inte procent och pengar. Det måste bara det.

Oookej, där kom pizzan och VARFÖR HAR INGEN BERÄTTAT FÖR MIG ATT DET ÄR DEN GODASTE PIZZAN EVER? Okej, nuff shouted, nu ska jag fortsätta titta på Keeping up with the Kardashians och dricka ramlösa. Hoppas ni mår bra allihop! Puss